En vanlig serbisk oxe’s resonemang

En hel del underverk förekommer i denna värld, och vårt land är, som många säger, överfyllt av underverk i en sådan utsträckning att underverk inte längre är underverk. Det finns människor här på mycket höga positioner som inte tänker alls. Som en kompensation, eller kanske av någon annan anledning, började en vanlig bondeoxe, som inte var olik andra serbiska oxar, att tänka. Gud vet vad som hände som fick detta geniala djur att göra något så fräckt. Det hade ju bevisats att denna olyckliga syssla bara gjorde dig en otjänst i Serbien. Vi kan juponera att denna stackars djävul, i all sin naivitet, inte visste att dennasträvan inte är lönsam i sitt hemland. Vi kommer alltså inte att tillskriva honom något särskilt medborgerligt mod. Men det är fortfarande ett mysterium varför en oxe börjar tänka eftersom han inte är en väljare, eller ett kommunalråd, eller en by-kommunalråd. Han har inte heller valts till ställföreträdare i någon nötkreaturs-församling, eller ens (om han har nått en viss ålder) en senator. Och hade den stackars själen någonsin drömt om att bli minister i något land, borde han ha vetat att han tvärtom borde öva sig på hur han skulle tänka så lite som möjligt. Detta gör ju ministrarna i vissa lyckligare länder och vårt land har inte heller någon tur i detta avseende. Varför ska vi bry oss om varför en oxe i Serbien har tagit upp en strävan som folkethar övergett? Dessutom kan det ha hänt att han började tänka bara på grund av några naturliga instinkter.

Så, vad är det för en oxe? Jo, en vanlig oxe som har, som zoologin har lärt oss, ett huvud, kropp och lemmar, och gör som alla andra oxar; drar en vagn, äter gräs, slickar salt, idisslaroch råmar. Han heter Sivonja, den grå oxen.

Så här gick det till när han började tänka. En dag satte hans herre honom och hans kompis, Galonja, framför en vagn. Han lastade några stulna pålar på vagnen och tog dem till staden för försäljning. Nästan omedelbart efter att de kommit in i staden, sålde han pålarna, lösgjordeSivonja och hans kamrat från vagnen, band fast dem med en kedja och kastade en kärve framför dem. Sen gick han glatt in till en liten krog för att ta några drinkar. Det pågick en festival i staden, så det var män, kvinnor och barn överallt. Galonja, som annars var känd bland andra oxar för att vara lite dum, tittade inte på någonting. Han åt istället sin lunchmed stort allvar, tog en tugga, råmade lite av ren njutning, och la sig sedan ner, sött slumrande. Alla de som gick förbi angick inte honom. Han ville bara slumra och snarkai fred (det är synd att han inte var en människa, med alla dessa anlag för en hög karriär). Men Sivonja kunde inte ta en enda tugga. Hans drömmande ögon och det sorgliga uttrycket i hans ansikte visade vid första anblicken att detta var en tänkare, och en känslig, lättpåverkad själ. Glada serber passerade honom, stolta över sitt härliga förflutna, sina namn och sin nation. Sivonja observerade allt detta, och hans själ var plötsligt helt uppslukad av sorg och smärta på grund av den enorma orättvisan, och han kunde inte annat än ge efter för en sådan stark, plötslig och kraftfull känsla; han råmadesorgset, fylld av smärta, tårar rannfrån hans ögon. Och i sin enorma smärta började Sivonja tänka:

– Vad är min herre och hans landsmän, serberna, så stolta över? Varför håller de huvudet så högt och ser på mitt folk med hög stolthet och förakt? De är stolta över sitt fosterland, stolta över att ett barmhärtigt öde har fått dem att födas här i Serbien. Min mor födde även mig här i Serbien, och Serbien är inte bara mitt hemland utan även min fars. Mina förfäder har, precis som deras, kommit till detta land från det gamla slaviska hemlandet. Och ändå har ingen av oss oxar någonsin känt oss stolta över detta. Vi är bara stolta över vår förmåga att dra en tung last i en uppförsbacke; än i dag, har en oxe aldrig sagt till en tysk oxe: “Vad vill du migmig?Jag är en serbisk oxe och mitt hemland är det stolta landet Serbien. Alla mina förfäder har kalvats här, och här, i detta land, är mina förfäder begravda.” Vi har aldrig varit stolta över detta, det har inte ens funnits i våra tankar. Människor är konstiga!

Uppriven av dessa tankar, skakade oxen sorgset på huvudet, klockan på halsen ringde och oketknakade. Galonja öppnade ögonen, tittade på sin vän och sade:

– Nu håller du på med ditt nonsens igen! Ät din dåre, samla lite fett!Se hur dina revben sticker ut; om det var bra att tänka, skulle folk låtit oss oxar det. Inte en chans att vi hade haft en sådan tur!

Sivonja tittade med medlidande på sin kamrat, vände bort huvudet från honom och fördjupade sig i sina tankar.

– De är stolta över sitt ärorika förflutna. De har sitt Kosovofält, slaget vid Kosovo. Och visst… det är absolut något att vara stolta över. Men drog inte mina förfäder vagnar med mat och vapen då också? Om det inte vore för oss, skulle folk ha varit tvungna att göra det själva. Upproret mot turkarna är de också stolta över. En storslagen, ädel strävan, men vem levde på den tiden? Var det dessa högfärdigatölpar, skuttandes framför mig som om det vore deras förtjänst, som gjorde uppror? Ta min herre som ett exempel. Även han är så stolt och skryter om upproret, särskilt om det faktum att hans farfarsfar omkom i befrielsekriget som en sann hjälte. Är detta verkligen min herres förtjänst? Hans farfarsfar hade rätt att vara stolt, men inte min herre; hans farfarsfar dog så att min herre, hans ättling, kunde vara fri. Så han är fri, och hur använder han sin frihet? Han stjäl andras pålar, sätter sig på vagnen, och jag måste dra både honom och pålarna medan han sover i tömmarna. Nu har han sålt sina pålar, han dricker sprit, gör ingenting och är stolt över sitt härliga förflutna. Och hur många av mina förfäder hade slaktats i upproret för att föda kämparna? Och drog inte mina förfäder den tidens vapen, kanoner, mat och ammunition? Och ändå är vi inte stolta över våra meriter eftersom vi inte har förändrats; Vi gör vår plikt än i dag, precis som våra förfäder gjorde, tålmodigt och samvetsgrant.

De är stolta över sina förfäders lidande och femhundra års slaveri. Min släkt har lidit under hela vår existens, och idag lider vi fortfarande och är förslavade. Ändå skriker vi inte om det med våra lungors fulla kraft. De säger att turkarna torterade, slaktade och spetsade dem; Mina förfäder slaktades av både serber och turkar, och brändes och utsattes för all möjlig tortyr.

De är stolta över sin religion, och ändå tror de inte på någonting. Vad är det för fel på mig och mitt folk? Vad gör att vi inte kan accepteras bland kristna? Deras religion säger till dem “du skall inte stjäla” och nu ser jag min herre stjäla och dricka för de pengar han stal. Deras religion instruerar dem att älska sina grannar, och ändå gör de bara skada mot varandra. För dem är den bästa av män, den som inte gör någon skada. De kräver inte att någon att göra något bra heller, så länge man inte gör någon skada. De har sjunkit så lågt att deras exempel på dygd inte innefattar mer än att vara harmlös men värdelös.

Oxen suckade djupt, och hans suck lyfte dammet från vägen.

– Så – fortsatte oxen med sina sorgliga tankar – Är inte jag och mina anhöriga bättre i allt detta än någon av dem? Jag har aldrig mördat någon, jag har aldrig vanhelgat någon, har inte stulit något eller sparkat en oskyldig man från public service. Jag har inte skapat ett underskott i statskassan, har inte förklarat en falsk konkurs, har aldrig kedjat fast eller arresterat oskyldiga människor eller förtalat mina vänner. Inte heller har jag gått emot mina principer som oxe, har inte gjort falska vittnesmål, har aldrig varit en minister och skadat mitt land. Intenog med att jag inte gjort någon skada, jag är tillochmed snäll mot dem som gör mig skada. Min mor födde mig, och omedelbart tog onda män min mors mjölk från mig. Gud har skapat gräs för oss oxar, inte för människor. Ändå berövar de oss det också. Förutom all den misshandeln, drar vi mäns vagnar, plogar deras fält och matar dem med bröd. Och trots allt detta erkänner ingen de förtjänster som vi skapar för fosterlandet…

– Eller ta fastan som exempel; religionen berättar för människorna att de ska fasta på alla högtidsdagar. Likväl är de inte ens villiga att uthärda denna lilla fasta, medan jag och mitt folk fastar hela våra liv, ända sedan vi först tas bort från våra mödrars bröst.

Oxen sänkte huvudet som om han var orolig, sedan höjde handet igen och fnös ilsket. Det verkade som om han fått någon viktig insikt, som plågade honom; helt plötsligt, sa han glatt:

– Åh, jag vet nu, det måste vara att – och han fortsatte att tänka, – Så är det; de är stolta över sin frihet och sina medborgerliga rättigheter. Jag måste tänka på det på allvar.

Och han tänkte, tänkte, men fick ingen rätsida på det.

– Vilka är dessa rättigheter? Om polisen beordrar dem att rösta, röstar de, och på samma sätt, kan vi lika gärna råma: “Föö-ö-ö-ör!” Och om de inte får nån order, vågar de inte rösta, eller ens syssla med politik, precis som vi. De blir misshandlade i fängelse, även om de är helt oskyldiga. Vi råmar i alla fall och viftar med svansen, och de har inte ens det där lilla medborgerliga modet.

Just i det ögonblicket kom hans herre ut från krogen. Berusad, vinglande, med suddiga ögon, mumlandes några obegripliga ord. Han stapplade mot vagnen.

– Se bara! Huranvänder denna stolta ättling den frihet som vanns med blod av hans förfäder? Min herre är ett fyllo och en tjuv, men hur använder de andra denna frihet? De går bara på tomgång och är stolta över det förflutna och sina förfäders förtjänster, där de har gjort lika lite som jag. Vi oxar däremot har förblivit lika hårt arbetande och nyttiga arbetare som våra förfäder var. Vi är oxar, men vi kan vara stolta över vårt mödosamma arbete och våra meriter än idag.

Oxen suckade djupt och sänkte sin hals för oket.

I Belgrad, 1902
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020