Märkningen

Jag hade en hemsk dröm. Jag undrar inte så mycket över själva drömmen, men jag undrar hur jag kan hitta modet till att drömma om hemska saker, när jag själv är en tyst och respektabel medborgare. Blott ett lydigt barn till vår kära, drabbade mor Serbien, precis som alla hennes andra barn. Om jag gjorde någonting annorlunda skulle jag förstå detta bättre, men nej, min käre vän, jag gör exakt samma som alla andra, och ingen kan riktigt matcha mig när det gäller att vara försiktig. När jag såg en glänsande knapp av en polisuniform som låg på gatan, blev jag uppslukad av dess magiska glöd. Jag var på väg att bara passera den, när min hand plötsligtbörjade darra och gjorde en salut; mitt huvud böjde sig mot jorden av sig självt, och min mun formades till det vackra leende som vi alla bär när vi hälsar på våra överordnade.

– Ädelt blod rinner i mina ådror – så är det! – Detta var vad jag trodde i det ögonblicket och jag såg med förakt på en förbipasserande som slarvigt klev på knappen.

– En best! – sa jag bittert, och spottade. Sedan fortsatte jag tyst, tröstad av tanken på att sådana sällar är få; Och jag var särskilt glad över att Gud hade gett mig ett raffinerat hjärta och våra förfäders ädla, ridderliga blod.

Nu kanske du förstår vilken underbar man jag är, inte alls olikde andra respektabla medborgarna, och du undrar säkert hur sådana hemska och dumma saker kan uppstå i mina drömmar.

Inget ovanligt hände mig den dagen. Jag åt en god middag och efteråt använde jag en tandpetare på mina tänder; smuttade på mitt vin. Och efter att ha använt mina medborgerliga rättigheter på ett så modigt och samvetsgrant sätt, gick jag till sängs och tog en bok med mig för att somna snabbare.

Boken gled snart ur mina händer, efter att naturligtvis ha tillfredsställtmina inre behov. Alla dagens plikter hade fullföljts och jag somnade lika oskyldig som ett lamm.

Direkt befann jag mig på en smal och lerig väg som leder genom berg. Natten var kall och svart. Vinden ylademellan karga grenar och skar som en rakkniv när den vidrörde naken hud. Himlen var svart, dum, och hotfull. Snö blåste som damm i ögonen och slog mot ansiktet. Det syntes inte en levande själ någonstans. Jag skyndade på mina steg och gled då och då på den leriga vägen till vänster, till höger. Jag stapplar och ramlar och tappar slutligen insikten om vart jag är på väg. Jag vandrar på – Gud vet var – och det är inte en kort, vanlig natt, den är lång som ett sekel, och jag fortsätter hela tiden att gå utan att veta vart.

Jag gick i väldigt många år och kom någonstans, långt, långt borta från mitt hemland. Det var en okänd del av världen, ett främmande land som förmodligen ingen kände till och som, helt säkert, endast kan ses i drömmar.

När jag strövade genom detta land, kom jag till en stor stad där många människor bodde. På den stora marknaden fanns en stor folkmassa och det hördes ett fruktansvärt ljud. Det var tillräckligt högt för att spräcka ens trumhinnor. Jag tog in på ett litet värdshus nära marknaden och frågade hyresvärden varför så många människor hade samlats…

– Vi är tysta och respektabla människor, – började han sin historia, – vi är lojala och lydiga mot borgmästaren.

– Borgmästaren är inte din högsta auktoritet, eller hur? – frågade jag och avbröt honom.

– Borgmästaren styr här och han är vår högsta auktoritet. Polisen kommer härnäst.

Jag skrattade.

– Varför skrattar du?… Visste du inte det?… Var kommer du ifrån?

Jag berättade för honom hur jag hade gått vilse, och att jag kom från det avlägsnalandet – Serbien.

– Jag har hört talas om det berömda landet! – viskade hyresvärden för sig själv, tittade på mig med respekt, och sasedan högt:

– Det är våra lagar, – han fortsatte, – borgmästaren styr här med sina poliser.

– Hur är era poliser?

– Ja, det finns olika typer av poliser, de är på varierande sätt, beroende på rang. Det finns de som är mer framstående och de som är mindre framstående… Vi är tysta och respektabla människor, men alla typer av luffare kommer från grannskapet, de korrumperar oss och lär oss onda ting. För att kunna skilja våra medborgare från andra människor gav borgmästaren en order igår om att alla våra medborgare ska gå till den lokala domstolen. Där ska var och en av oss få sin panna märkt. Det är därför så många människor har gått samman: för att besluta vad de ska göra.

Jag ryste och tänkte att jag skulle fly från detta märkliga land så fort jag kunde. Trots att jag var en serb, var jag inte van vid en sådan uppvisning av ridderlighet, och jag blev lite orolig!

Hyresvärden skrattade välvilligt, knackade mig på axeln, och sa stolt:

– Är det här tillräckligt för att skrämma dig? Det är inte konstigt alls, du måste gå väldigt långt för att hitta människor som är lika modiga som vi är!

– Och vad tänker ni göra? –frågade jag försiktigt.

– Vilken fråga! Du kommer att se hur modiga vi är. Du måste gå långt för att hitta mod som vårt, säger jag. Du har rest långt och sett mycket av världen, men jag är säker på att du aldrig har mött större hjältar än oss. Låt oss gå dit tillsammans. Jag måste skynda mig.

Vi var precis på väg att gå när vi hörde ljudet av en pisksnärt framför dörren.

Jag kikade ut och såg en väldigt konstig syn – en man hade en lysande, tjänste-mössa på huvudet och var klädd i en prålig kostym. Han red på en annan mans rygg. Den mannenhade mycket fina kläder av vanligt, civilt snitt. Han stannade framför värdshuset och ryttaren klev ner.

Hyresvärden gick ut, bugade ända till marken, och mannen i prålig kostym gick in i värdshuset och fram till ett speciellt dekorerat bord. Han som hade de civila kläderna stannade framför värdshuset och väntade. Hyresvärden bugade djuptäven för honom.

– Vad handlar det här om?

– Tja, den som gick in i värdshuset är en polis av hög rang, och den här mannen är en av våra mest framstående medborgare, mycket rik,ochen stor patriot, – viskade hyresvärden.

– Men varför låter han den andre rida på ryggen?

Hyresvärden skakade på huvudet på mig och vi steg åt sidan. Han gav mig ett hånfullt leende och sa:

– Vi ser det som en stor ära som sällan är välförtjänt! – Han berättade även en hel del andra saker, men jag var så upphetsad att jag inte kunde förstå dem. Men jag hörde tydligt vad han sa i slutet: – Det är en tjänst till sitt land som alla nationer fortfarande inte har lärt sig att uppskatta!

–

Vi kom till mötet och valet av ordförande var redan igång.

Om jag minns rätt så valde den första gruppen en man vid namn Kolb, som kandidat till ordförande; den andra gruppen ville ha Talb, och den tredje hade en annan kandidat.

Det uppstod en fruktansvärd förvirring; varje grupp ville ha sin egen man.

– Jag tror inte att vi har en bättre man än Kolb för rollen som ordförande för ett så viktigt möte, – sade en röst från den första gruppen, – eftersom vi alla så väl känner till hans dygder som medborgare och hans stora mod. Jag tror inte att det finns någon bland oss som kan skryta med att ha ridits runt så ofta av de riktigt viktiga människorna…

– Du ska väl inte prata om sånt, – skrek någon från den andra gruppen. – Du har aldrig ridits runt av en poliskontorist!

– Vi vet vilka dina dygder är, – ropade någon från den tredje gruppen. – Du kan aldrig få ett enda slag av piskan utan att yla!

– Låt oss reda ut det här, bröder! – började Kolb. – Det är sant att framstående människor red på min rygg redan för tio år sedan. De piskade mig och jag gjorde aldrig nåt ljud, men det kan mycket väl vara så att det finns fler som är värdigaibland oss. Det kanske finns yngre och bättre förmågor.

– Nej, nej, – ropade hans anhängare.

– Vi vill inte höra om föråldrade utmärkelser! Det är tio år sedan Kolbreds på, – ropade rösterna från den andra gruppen.

– Ungt blod borde ta över, låt gamla hundar tugga gamla ben, – skrek några från den tredje gruppen.

Plötsligt hördes det inget mer oväsen; Människor flyttade sig åt sidan, till vänster och höger, för att bana väg och jag såg en ung man på cirka trettio. När han närmade sig, böjde alla sina huvuden djupt.

– Vem är det här? – viskade jag till min hyresvärd.

– Han är den folkliga ledaren. En ung man, men mycket lovande. I hans tidiga dagar kunde han skryta med att ha burit borgmästaren på ryggen tre gånger. Han är mer populär än någon annan.

– Kommer de kanske att välja honom? –frågade jag.

– Det kommer de helt säkert att göra. Alla andra kandidaterär äldre och har haft sina bästa år, medan han faktiskt hade borgmästaren på ryggen en liten stund igår.

– Vad heter han?

– Kleard.

De gav honom en hedersplats.

– Jag tror – Kolbs röst bröt tystnaden – att vi inte kan hitta en bättre man för denna position än Kleard. Han är ung, men ingen av oss som är äldre kan kalla oss hans jämlike.

– Hör, hör!… Länge leve Kleard!… – vrålade alla röster.

Kolb och Talb tog honom till ordförandens plats. Alla gjorde en djup bugning, och det var total tystnad.

– Tack, bröder, för er höga aktning och den ära som ni så enhälligt har skänkt mig. Era förhoppningar om vad jag ska kunna prestera, är väldigt smickrande. Det är inte lätt att styra skeppet som bär nationens önskangenom sådana betydelsefulla dagar, men jag kommer att göra allt som står i min makt för att rättfärdiga ert förtroende. Jag kommer ärligt att företräda er åsikt och att förtjäna er höga aktning. Tack, mina bröder, för att ni valde mig.

– Hurra! Hurra! Hurra! – vrålade väljarna från alla håll.

– Och nu, bröder, hoppas jag att ni låter mig säga några ord om denna viktiga händelse. Det är inte lätt att genomlida sådana smärtor, sådana plågor som väntar oss; det är inte lätt att få sin panna märkt med varmt järn. Nej, detta är smärtor som alla människor inte klarar av. Låt ynkryggarna darra och blekna av rädsla. Vi får inte glömma för ett ögonblick att vi är söner till modiga förfäder, att ädelt blod rinner i våra ådror, det heroiska blodetfrån våra förfäder. Blodet från de stora riddarna som dog utan att blunda för frihet och allas lycka. Vårt lidande är litet, om vi jämför det med deras lidande –varför skall vi bete oss som medlemmar i en degenererad och feg ras nu när vi lever bättre än någonsin tidigare? Varje sann patriot och alla som inte vill sätta vår nation på skam inför hela världen, kommer att bära smärtan som en man och en hjälte.

– Hör! Hör! Länge leve Kleard!!

Det fanns flera ivriga talare efter Kleard; de uppmuntrade de rädda människorna och upprepade mer eller mindre vad Kleard hade sagt.

Då bad en blek och trött gammal man om att tala. Han hade ett skrynkligt ansikte och håret och skäggetvar vitt som snö. Hans knän skakade av åldern, hans händer darrade och ryggen var böjd. Hans röst skälvde och hans ögon var blankaav tårar.

– Barn, – började han, med tårar som rullade ner för hans vita och skrynkliga kinder och föll på hans vita skägg, – Jag är olycklig och jag kommer att dö snart, men det förefaller mig som att en sådan skam inte bör falla på er. Jag är hundra år gammal, och jag har levt hela mitt liv utan denna tortyr!… Varför ska slaveriets märke bli intryckt på mitt vita och trötta huvud nu?…

– Ner med den gamla rackaren! – ropade ordföranden.

– Ner med honom! –skrek även andra.

– Den gamla fegisen!

– I stället för att uppmuntra de unga skrämmer han alla!

– Han borde skämmas för sina gråa hårstrån! Han har levt länge nog, och han kan fortfarande bli rädd – vi som är unga är modigare…

– Ner med ynkryggen!

– Släng ut honom!

– Ner med honom!

En arg skara modiga och unga patrioter rusade på den gamle mannen och började knuffa, dra och sparka på honom av raseri.

De släppte honom till slut på grund av hans ålder – hade han varit yngre skulle de ha stenat honom levande.

De lovade alla sig själva att vara modiga i morgon och att visa sig värdiga äran och härligheten i sittland.

Folk gick uppspelta från mötet. Som avsked sa de:

– I morgon får vi se vem som är vem!!

– Vi sorterarbort skrävlarna i morgon!

– Det är dags för de värdiga att skilja sig från de ovärdiga, så att alla rackare inte kan skryta om att de har ett modigt hjärta!

–

Jag gick tillbaka till värdshuset

– Förstår du hur modiga vi är nu? – Frågade min hyresvärdstolt.

– Absolut, – svarade jag automatiskt, med känslan av att min styrka hade övergett mig och att mitt huvud var fyllt med konstiga intryck.

Samma dag läste jag en ledare i deras tidning som löd:

– Medborgare, det är dags att sluta skryta och vara så fåfänga. Det är dags att sluta visa uppskattning för de tomma ord som vi använder i överflöd för att visa våra imaginära dygder. Det är dags, medborgare, att sätta våra ord på prov och visa vem som verkligen är värdig och vem som inte är det! Men vi tror inte att det kommer att finnas några skamliga ynkryggar bland oss som måste föras med våld till den utsedda märknings-platsen. Var och en av oss som känner en droppe av våra förfäders ädla blod i sina ådror kommer att kämpa för att vara bland de första att bära smärtan och ångesten. De kommer bära den stolta och tysta, för detta är helig smärta, det är ett offer för vårt lands bästa och för allas vår välfärd. Framåt, medborgare, för i morgon är dagen för det ädla provet!…

–

Min hyresvärd gick till sängs direkt efter mötet den dagen för att komma så tidigt som möjligt till den utsedda platsen nästa dag. Många gick dock direkt till rådhuset för att vara så nära kö-chefen som möjligt.

Nästa dag åkte ävenjag till rådhuset. Alla var där – unga och gamla, män och kvinnor. Vissa mödrar bar sina små barn i sina armar så att de kunde märkas med slaveriets märke, det vill säga hedras. På så sätt skulle de få större rätt till höga befattningar inom den offentliga förvaltningen.

Det var en enorm trängsel och mycket svärande(I det fallet var de ungefär som oss serber, och jag var på något sätt glad över detta), och alla strävade efter att vara den första vid dörren. Vissa tog till och med andra runt halsen.

Märkningen tillämpades av en särskild tjänsteman i en vit, formell kostym som milt förmanade folket:

– Trängs inte, för Guds skull, allas tur kommer – Ni är inte djur, jag antar att vi kan klara oss utan knuffande.

Märkningen började. Nånskrek och nån annan bara stönade, men ingen fick den utan att ge ifrån sig nåt ljud så länge jag var där.

Jag kunde inte stå ut med att titta på denna tortyr så länge, så jag gick tillbaka till värdshuset. Några av dem var redan där och åt och drack.

– Det är över! – sa en av dem.

– Vi skrek iallafall inte, men Talbskriade som en åsna!… – sa en annan.

– Nu ser du hurTalb är, tänk att du ville ha honom som ordförande för mötet igår.

– Ah, sånt kan man aldrig veta!

De pratade, stönade av smärta och vred sig, men försökte dölja detta från varandra, för ingen ville bli kallad för en fegis.

Kleard vanhedrade sig själv, eftersom han stönade. En man vid namn Lear var en hjälte eftersom han bad om att få två märken på pannan utan att ge ifrån sig ett ljud av smärta. Hela staden pratade om honom med största respekt.

Vissa människor rymde, men de mötte allas förakt.

Efter några dagar gick han som hade två märken i pannan omkring med huvudet högt, fylld av värdighet, självkänsla,ära och stolthet. Vart han än gick, möttes han av bugningar och män tog av sina hattar för att hylla hjälten för dagen.

Män, kvinnor och barn sprang efter honom på gatan för att se landets modigaste man. Vart han än gick, följde vördnadsfulla viskningar honom: „Lear, Lear!… Det är han! Det är hjälten som inte ylade, som inte gav ett ljud ifrån sig medan två märken blevinbrända på pannan! Han hamnade i tidningarna, prisad och förhärligad.

Och han hade förtjänat folkets kärlek.

–

Överallt fick jag höra ett sådant beröm, och jag började känna det gamla, ädla serbiska blodet rinna i mina ådror. Våra förfäder var hjältar, spetsades i sin kamp för frihet; Vi hade också vårt heroiska förflutna och vårt Kosovo. Jag blev uppfylld av nationell stolthet och fåfänga, ivrig att visa hur modig min ras var, rusade till rådhuset och skrek:

– Varför prisar ni Lear?… Ni har aldrig sett sanna hjältar! Kom och se själv hur ädelt serbiskt blod är! Sätt tio märken på mitt huvud, inte bara två!

Statstjänstemannen i den vita kostymen förde sitt märkjärn nära min panna, och jag började… Jag vaknade upp ur min dröm.

Jag gnuggade min panna i rädsla och gjorde korstecknet, undrandes över de konstiga saker som visas i drömmar.

– Jag överskuggade nästan Lears ära, –tänkte jag nöjt. Sen vände jag mig om, på något sätt ledsen över att min dröm inte hade fått fortsätta.

 

I Belgrad, 1899
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020