Tag Archive | polis

Tanda

Aku bermimpi sesuatu yang buruk. Akutidak begitu memikirkan mimpi tersebut, tetapi aku tertanya-tanya bagaimana akumendapat keberanian untuk bermimpi tentang perkara-perkara mengerikan, sedangkanaku sendiri adalah seorang rakyat yang pendiam dan dihormati, seorang anak yang taat pada ibu negara kita yang tercinta, Serbia yang menderita, seperti semua anak-anaknya yang lain. Sudah tentu, engkau tahu, jika aku terkecuali dalam apa-apa pun, itu pastinya berbeza, tetapi tidak, sahabatku, aku melakukan perkara yang sama seperti orang lain, dan untuk berhati-hati dalam segala perkara, tidak ada yang dapat menandingiku di sana. Sebaik sahaja aku melihat butang berkilat dari pakaianseragam anggota polis yang terbaring di atas jalan, dan aku menatap cahaya magisnya, hampir pada titikuntuk berlalu pergi, penuh dengan kenangan manis, ketika tiba-tiba, tangan aku mula ketar dan mengangkat tabik; kepalaku tertunduk ke bumi, dan mulutkumelebarkan senyuman indah sepertiyang kita semua pakaikan ketika menyapa orang atasan kita.

– Darah mulia mengalir di dalam uratku–itulah ia! – Inilah yang aku fikirkan ketika itu dan aku melihat dengan jijik pada orang yang kasar yang memijak butang itu dengan cuainya.

– Kejam! – Aku berkata dengan pahitnya, dan meludah, dan kemudian diam berjalan, terhibur dengan pemikiran bahawa orang kurang ajar seperti itu hanya sedikit; dan aku sangat gembira kerana Tuhan telah memberi aku hati yang lembut dan darah nenek moyang kita yang mulia dan satria.

Lihat, kini engkau dapat melihat sekarang betapa hebatnya aku, tidak sama sekali berbeza dengan rakyat kehormat yang lain, dan engkau pasti akan tertanya-tanya bagaimana perkara-perkara mengerikan dan bodoh itu dapat terjadi dalam mimpi-mimpiku.

Tiada perkara luar biasa berlaku padaku pada hari itu. Aku makan malam dengan baik dan selepas itu duduk mencungkil gigi dengan lapang dada; aku menghirup arak, dan kemudian, setelah menggunakan hak akusebagai rakyatdengan berani dan berhati-hati, aku masuktidur dan mengambil buku bersamaku agar dapat tidur dengan lebih cepat.

Buku itu segera terlepas dari tanganku,sudah pasti, setelah memenuhi keinginanku dan, segala tugas yang telah aku lakukan, aku tertidur lena seperti bayi.

Sekaligus aku mendapati diriku berada di jalan yang sempit dan berlumpur yang merentasi pergunungan. Malam yang sejuk dan hitam. Angin menderu di antara dahan-dahan yang tandus dan memotong seperti pencukur setiap kali ia menyentuh kulit. Langit itu hitam, bisu, dan mengancam, dan salji, seperti debu, meniup ke dalam mataku dan memukul wajahku. Tidak ada seorang pun di mana-mana. Aku tergesa-gesa dan sekali-sekala tergelincir di atas jalan berlumpur ke kiri, ke kanan. Aku goyah lalu jatuh dan akhirnya tersesat, akuteruskanmengembara –hanya Tuhan tahu di mana – dan ini bukan malam yang singkat dan biasa, tetapi sepanjang satu abad, dan aku berjalan sepanjang masa tanpa mengetahui di mana.

Oleh itu, aku berjalan selama bertahun-tahun dan sampai ke suatu tempat, jauh, jauh dari negara asalku ke bahagian dunia yang tidak dikenali, ke tanah aneh yang mungkin tiadasiapa yang tahu dan yang, aku pasti, hanya dapat dilihat dalam mimpi.

Berjalan di tanah ituakusampai ke sebuah bandar besar di mana banyak orang tinggal. Di pasar yang besar ini terdapat sekerumunan besar, bunyi yang mengerikan sedang berlaku, cukup untuk memecahkan gegendang telinga seseorang. Aku duduk di sebuah rumah inapyang menghadap pasar tersebut dan bertanya kepada tuan tanah mengapa begitu ramai orang berkumpul…

– Kami adalah orang yang pendiam dan dihormati, – dia memulakan ceritanya, – kami setia dan taat kepada hakim.

– Adakah hakimketua tertinggi engkau? – Aku bertanya, menyapa dia.

– Hakim itu memerintah di sini dan dia adalah ketua tertinggi kami; polis merangkap seterusnya.

Aku ketawa.

– Mengapa engkau ketawa? … Tidakkah engkau tahu? … Dari manakah engkau datang?

Aku memberitahunya bagaimana aku tersesat, dan bahawa akudatang dari negeri yang jauh – Serbia.

– Aku pernah mendengar tentang negara yang terkenal itu! – bisik tuan tanah kepada dirinya sendiri, memandangku dengan hormat, dan kemudian dia bercakap dengan kuat:

– Itulah cara kami, – dia teruskan, – hakim itumemerintah di sini bersama polis-polisnya.

– Bagaimana rupa polis-polis engkau?

– Sebenarnya, ada pelbagai jenis polis – mereka berbeza, mengikut pangkat mereka. Ada yang lebih dihormati dan ada juga kurang dihormati … Kami, yang engkautahu, orang yang pendiam dan dihormati, tetapi semua jenis gelandangan datang dari kawasan bersebelahan, mereka merosakkan kami dan mengajar kami perkara-perkara jahat. Untuk membezakan setiap rakyatkami dengan orang lain, hakim telah memerintahkan semalam bahawa semua rakyat kami harus pergi ke Mahkamah tempatan, di mana setiap dari kami akan ditandakan di bahagian dahi. Inilah sebabnya mengapa begitu ramai orang berkumpul: untuk mendapatkan khidmat nasihat tentang apa yang harus dilakukan.

Aku menggigil dan berfikir bahawa aku harus lari dari tanah aneh ini secepat yang akumampu, kerana aku, walaupun seorang Serbia, tidak biasa dengan semangat kesatriaan yang dipamerkan, dan aku sedikit pun tidak senang hati dengannya!

Tuan tanah ketawa dengan ramah, menepuk bahuku, dan berkata dengan bangga:

– Ah, orang asing, apakah ini cukup untuk menakutkan engkau? Tidak hairanlah, engkau harus pergi jauh untuk mencari keberanian seperti kami!

– Dan apa yang engkau bermaksud untuk lakukan? – Aku bertanya dengan takut.

– Soalan yang baik! Engkau akan melihat betapa beraninya kami. Engkauharus melalui jalan yang panjang untuk mencari keberanian seperti kami, itu yang dapatku katakan. Engkau telah mengembara jauh dan melihat dunia, tetapi aku pasti engkau tidak pernah melihat perwira-perwira yang lebih hebat daripada kami. Mari kita ke sana bersama. Akuharus segera.

Kami hampir hendak pergi ketika kami terdengar, di hadapan pintu, libasan penyebat.

Akumengintai: ada pemandangan yang harus dilihat – seorang lelaki dengan topi seragam bersinar di atas kepalanya, mengenakan sepasang pakaiankemas, sedang membonceng di belakang lelaki lain yangberpakaiandengan pakaian yang sangat kaya dengan potongan biasa dan awam. Dia berhenti di hadapan rumah inapini dan penunggang itu turun.

Tuan tanah pun keluar, tunduk ke tanah, dan lelaki yang mengenakan pakaiankemas itu masuk ke rumah inapinilalu ke sebuah meja yang dihiaskhas. Orang yang berpakaian awam itukekal di hadapan rumah inapini dan menunggu. Tuan tanah tunduk rendah padanya juga.

– Apa semua ini? – Aku bertanya kepada tuan tanah, sangat bingung.

– Sebenarnya, orang yang masuk ke dalam rumah inap ini adalah polis berpangkat tinggi, dan lelaki ini adalah salah satu rakyat kami yang paling terkenal, sangat kaya, dan patriot yang hebat, – bisik tuan tanah.

– Tetapi mengapa dia membiarkan orang lain itu naik di belakangnya?

Tuan tanah menggeleng kepalanya ke arahku dan kami bergerak ke tepi. Dia memberi aku senyuman dalam cemuhan dan berkata:

– Kami menganggapnya sebagai suatu kehormatan yang sangat jarang dilakukan! – Dia memberitahuku banyak perkara selain itu, tetapi aku sangat gembira sehingga aku tidak dapat menunjukkannya. Tetapi aku mendengar dengan jelas apa yang dia katakan pada akhirnya: – Ini adalah layanan untuk suatu negara yang mana semua negara lain masih belum belajar untuk hargai!

Kami datang ke perjumpaan dan pemilihan ketua telah sedang berlangsung.

Kumpulan pertama menamakan seorang lelaki yang dipanggil Kolb, jika aku ingat namanya dengan betul, sebagai calon mereka untuk ketua; kumpulan kedua mahukan Talb, dan kumpulan ketiga mempunyai calon mereka sendiri.

Terdapat kekeliruan yang menakutkan; setiap kumpulan mahu menaikkan orang mereka masing-masing.

– Aku berpendapat bahawa kita tidak mempunyai lelaki yang lebih baik daripada Kolb untuk mengetuaisuatu perjumpaan yang sebegitu penting, – kata suara dari kumpulan pertama, – kerana kita semua tahu dengan baik kebaikannya sebagai rakyat dan keberaniannya yang mendalam. Aku rasa tidak ada orang di antara kita di sini yang boleh dibanggakan yang sering ditunggang oleh orang-orang yang sangat penting…

– Siapa engkau untuk membincangkannya, – jerit seseorang dari kumpulan kedua. – Engkau tidak pernah ditunggang oleh kerani polis bawahan!

– Kami tahu apa kebaikan engkau, – jerit seseorang dari kumpulan ketiga. – Engkau tidak akan pernah merasai satu serangan pelibas tanpa melolong!

– Mari kita betulkan keadaan ini, saudara! – mula Kolb. – Memang benar bahawa orang-orang ternama menunggang aku seawal sepuluh tahun yang lalu; mereka melibasaku dan aku tidak pernah menangis, tetapi mungkin ada yang lebih layak di antara kita. Mungkin ada yang lebih muda yang lebih baik.

– Tidak, tidak, – teriak penyokongnya.

– Kami tidak mahu mendengar mengenai penghormatan ketinggalan zaman! Sudah sepuluh tahun sejak Kolb ditunggangi, – jerit suara dari kumpulan kedua.

– Darah muda mula mengambil alih, biarkan anjing tua mengunyah tulang lama, – kata beberapa dari kumpulan ketiga.

Tiba-tiba tidak ada lagi bunyi; orang ramai bergerak ke belakang, kiri dan kanan, untuk membuka jalan dan aku melihat seorang pemuda berusia sekitar tiga puluh tahun. Ketika dia menghampiri, semua kepala tertunduk rendah.

– Siapa ini? – Aku berbisik kepada tuan tanahku.

– Dia adalah pemimpin yang masyhur. Seorang lelaki muda, tetapi sangat menjanjikan. Pada masa-masa awalnya, dia dapat dibanggakan dengan telah membawa hakim tersebut di belakangnya tiga kali. Dia lebih terkenal daripada orang lain.

– Mungkinkah mereka akan memilihnya? – Aku bertanya.

– Itu sudah pasti, kerana untuk semua calon lain – mereka semua lebih tua, masa telah melewati mereka, sedangkan hakim itu baru menunggang di belakangnya semalam.

– Siapa namanya?

– Kleard.

Mereka memberinya tempat terhormat.

– Akufikir, – suara Kolb memecah kesunyian, – bahawa kita tidak dapat mencari lelaki yang lebih baik untuk kedudukan ini melainkan Kleard. Dia masih muda, tetapi tidak ada di antara kita yang lebih tua yang setaraf dengannya.

– Dengarkanlah, dengarkanlah! … Hidup Kleard! … – semua suara berkumandang.

Kolb dan Talb membawanya ke tempat ketua. Semua orang menunduksedalamnya, dan terdiam membisu.

– Terima kasih, saudara-saudara, atas penghormatan kalian yang tinggi dan penghormatan ini yang telah sebulat suara kalian berikan kepadaku. Harapan kalian, yang ada padaku sekarang, terlalu menyanjung. Bukan mudah untuk mengarahkan harapan negara melalui hari-hari yang amat penting, tetapi aku akan melakukan segala yang termampu untuk mengiyakan kepercayaan kalian, untuk mewakili pendapat kalian dengan jujur, dan untuk berhak mendapatkan penghormatan kalian kepadaku. Terima kasih, saudara-saudaraku, kerana memilihku.

– Hore! Hore! Hore! – pengundi bersorak dari semua sudut.

– Dan sekarang, saudara-saudara, aku harap kalian mengizinkanku untuk mengatakan beberapa patah kata mengenai peristiwa penting ini. Tidak mudah untuk menderita kepedihan ini, penderitaan seperti yang ada untuk kita; tidak mudah untuk meletakkan tanda pada dahi seseorang dengan besi panas. Memang, tidak – ianya adalah kesakitan yang tidak dapat ditanggung oleh semua lelaki. Biarkan pengecut menggigil, biarkan mereka mundur dengan ketakutan, tetapi kita tidak boleh lupa sesaat pun bahawa kita adalah anak lelaki nenek moyang yang berani, bahawa darah mulia mengalir dalam urat kita, darah kepahlawanan datuk kita, satria hebat yang mati tanpa mengedipkan kelopak mata untuk kebebasan dan untuk kebaikan kita semua, keturunan mereka. Penderitaan kita sedikit, jika kalian memikirkan penderitaan mereka – adakah kita akan berperangai seperti anggota keturunan yang lemah dan pengecut yang mana kini kita hidup lebih baik dari sebelumnya? Setiap patriot sejati, setiap orang yang tidak mahu memalukan bangsa kita di hadapan seluruh dunia, akan menanggung keperitan seperti seorang lelaki dan pahlawan.

– Dengarkanlah! Dengarkanlah! Hidup Kleard!

Terdapat beberapa pembicara yang bersungguh selepas Kleard; mereka member semangat apda orang-orang yang ketakutan dan mengulangi lebih kurang apa yang dikatakan oleh Kleard.

Kemudian seorang lelaki tua yang pucat, dengan wajah berkedut, rambut dan janggutnya seputih salji, meminta untuk berbicara. Lututnya bergetar seiring bertambahnya usia, tangannya menggeletar, belakangnya bengkok. Suaranya bergetar, matanya cerah dengan air mata.

– Anak-anak, – dia membuka bicara, dengan air mata mengalir di pipi putihnya yang berkedut lalu jatuh di janggutnya yang putih, – Aku sengsara dan aku akan mati tidak lama lagi, tetapi nampaknya kalian lebih baik tidak membiarkan rasa malu itu datang kepada kalian. Aku berumur seratus tahun, dan aku telah menjalani sepanjang hidupku tanpanya!… Mengapa penandaan hamba mesti diletakkan di kepalaku yang putih dan letihkini?…

– Halau sahaja orang tua tak guna itu! – jerit si ketua.

– Halau dia! – yang lain menjerit.

– Orang tua pengecut!

– Sepatutnya memberi semangat kepada orang muda, dia menakutkan semua orang pula!

– Dia harus malu dengan ubannya! Dia sudah cukup lama hidup, dan dia masih boleh takut – kita yang masih muda adalah lebih berani…

– Halau sahaja si pengecut!

– Buang dia!

– Halau dia!

Kumpulan orang-orang patriotik yang marah dan berani menyerang lelaki tua itu dan mula menolak, menarik, dan menendangnya dengan marah.

Mereka akhirnya membiarkannya pergi kerana usianya – jika tidak, mereka pasti akan merejamnya hidup-hidup.

Mereka semua berjanji akan berani esok dan menunjukkan diri mereka layak ke atas penghormatan dan kemuliaan negara mereka.

Orang ramai bersurai dari perjumpaan dengan teratur. Semasa bersurai mereka berkata:

– Esok kita akan melihat siapa masing-masing sebenarnya!

– Esok, kita akan menyusunatur mereka yang berlagak!

– Masanya telah tiba untuk yang layak membezakan diri mereka dari yang tidak layak, sehingga setiap yang tidak guna itu tidak akan dapat membanggakan diri dengan hati yang berani!

Aku kembali ke rumah inap.

– Sudahkah engkau melihat bagaimananya kami? – tuan tanahku bertanya dengan bangga.

– Semestinya sudah, – Aku menjawab secara automatik, merasakan bahawa kekuatanku telah meninggalkanku dan kepalaku berdengung dengan kesan yang aneh.

Pada hari itu juga aku membaca di akhbar mereka sebuah artikel terkemuka yang berbunyi seperti berikut:

– Wahai rakyat, sudah tiba masanya untuk menghentikan lagak dan sombong di antara kita; sudah tiba masanya untuk berhenti menghargai kata-kata kosong yang kita gunakan dengan banyak untuk memperlihatkan kebaikan dan padang pasir khayalan kita. Sudah tiba masanya, rakyat, untuk menguji kata-kata kita dan menunjukkan siapa yang benar-benar layak dan siapa yang tidak! Tetapi kami percaya bahawa tidak ada pengecut yang memalukan di antara kita yang harus dibawa secara paksa ke tempat penandaan yang ditetapkan. Setiap dari kita yang merasakan di dalam uratnya setitik darah mulia nenek moyang kita akan berjuang untuk menjadi antara yang pertama menanggung kesakitan dan penderitaan, dengan bangga dan tenang, kerana ini adalah sakit yang suci, itu adalah pengorbanan demi kebaikan negara kita dan untuk kesejahteraan kita semua. Maju ke hadapan, rakyat, kerana esok adalah hari ujian yang mulia!…

Tuan tanahku tidur sejurus selepas perjumpaan pada hari itu untuk sampai seawal mungkin ke tempat yang ditentukan pada keesokan harinya. Namun, ramai yang telah pergi terus ke Dewan Bandaraya untuk berada sedekat mungkin dengan kepala barisan.

Keesokan harinya aku juga pergi ke Dewan Bandaraya itu. Semua orang berada di sana – muda dan tua, lelaki dan wanita. Sebilangan ibu membawa bayi kecil mereka di dalam pelukan mereka sehingga mereka dapat dicap dengan tanda hamba, iaitu sebagai penghormatan, dan dengan itu memperoleh hak yang lebih baik untuk jawatan tinggi dalam perkhidmatan awam.

Terdapat desakan dan sumpah-menyumpah (keadaan ini mereka agak seperti kami orang Serbia, dan akuentah bagaimanagembira kerananya), dan semua orang berusaha untuk menjadi yang pertama di pintu. Ada juga yang sanggup mencekik yang lain.

Tanda dikenakan oleh pegawai khas negeri berbaju putih dan formal yang sedikit kecewa dengan orang ramai tersebut:

– Jangan bersenandung, demi Tuhan, giliran semua orang akan tiba – kalian bukan haiwan, aku rasa kita boleh mengurus tanpa bertolakkan.

Penandaan bermula. Seorang menjerit, yang lain hanya mengerang, tetapi tidak ada yang dapat menahannya tanpa suara sepanjang aku berada di sana.

Aku tidak tahan lagi menyaksikan penyeksaan ini dengan lebih lama, jadi aku kembali ke rumah inap, tetapi ada di antara mereka yang sudah berada di sana, sedang makan dan minum.

– Sudah tamat! – kata salah seorang daripada mereka.

– Sebenarnya, kita tidaklah betul-betul menjerit, tetapi Talb meringkik seperti keldai!… – kata yang lain.

– Kalianlihatkeadaan Talb kalian tu, dan kalian ingin menjadikannya sebagai ketua perjumpaan semalam.

– Ah, engkau tidak akan pernah tahu!

Mereka bercakap, mengerang dalam kesakitan dan menggeliat, tetapi berusaha untuk menyembunyikannya dari satu sama lain, kerana masing-masing malu untuk dianggap pengecut.

Kleard memalukan dirinya sendiri, kerana dia mengerang, dan seorang lelaki bernama Lear adalah seorang pahlawan kerana dia meminta agar dua tandaditekapkan di dahinya dan tidak akan mengeluarkan suara kesakitan. Semua bandar bercakap dengan hormat hanya tentang dia.

Beberapa orang melarikan diri, tetapi mereka dibenci oleh semua orang.

Selepas beberapa hari, si dia dengan dua jenama di dahinya berjalan dengan kepala dongak tinggi, dengan martabat dan harga diri, penuh dengan kemuliaan dan kebanggaan, dan ke mana sahaja dia pergi, semua orang menunduk dan menangkat topinya untuk memberi salam kepada pahlawan hari ini itu.

Lelaki, wanita, dan anak-anak kecil berlari mengejarnya di jalan raya untuk melihat lelaki terhebat di negara ini. Ke mana sahaja dia pergi, bisikan yang terinspirasi dengan kagum mengikutinya: ‘Lear, Lear!… Itu dia!… Itulah pahlawan yang tidak melolong, yang tidak mengeluarkan suara sedangkan dua tandaditekap di dahinya!’ Dia menjadi tajuk utama di surat khabar, dipuji dan dimuliakan.

Dan dia berhak disayangi oleh orang ramai.

Di seluruh tempat aku mendengarkan pujian seperti itu, dan aku mula merasakan darah Serbia usang dan mulia mengalir dalam urat aku, Nenek moyang kita adalah pahlawan, mereka mati dipijak demimendapatkan kebebasan; kita juga mempunyai masa lampau yang gagah dan Kosovo kita. Aku ghairah dengan rasa bangga dan kesombongan negara, ingin menunjukkan betapa beraninya keturunanku dan bergegas ke Dewan Bandaraya dan menjerit:

– Mengapa kalian memuji Lear kalian? … Kalian tidak pernah melihat pahlawan sejati! Datang dan lihat sendiri bagaimana darah Serbia yang mulia! Tekapkan sepuluh tanda di kepalaku, bukan sekadar dua!

Penjawat awam berbaju putih itu membawa capnya dekat dengan dahiku, dan akupun mula… Aku terbangun dari mimpiku.

Aku mengusap dahiku dalam ketakutan dan menyilangkan diri, berfikirtentang perkara-perkara aneh yang muncul dalam mimpi itu.

– Aku hampir membayangi kegemilangan Lear mereka, – Aku berfikir dan, puas, berpaling, dan aku entah bagaimana menyesal kerana impianku belum berakhir.

 

Untuk Projek “Radoje Domanović” yang diterjemahkan oleh Wan Nurul Nabila Wan Mansor.

Alasan seekor lembu Serbia biasa

Banyak keajaiban yang berlaku di dunia ini, dan di negara kami, seperti ramai orang katakan, dipenuhi dengan keajaiban sehingga keajaiban tidak lagi menjadi keajaiban. Ada orang di sini dengan kedudukan yang sangat tinggi sama sekali tidak berfikir, dan sebagai ganti rugi, atau mungkin untuk beberapa alasan lain, seekor lembu petani biasa, yang tidak sedikitpun berbeza dengan lembu Serbia yang lain, mula berfikir. Hanya Tuhan tahu apa yang terjadi yang membuatkan haiwan pintar ini berani melakukan usaha yang lancang, terutamanya kerana telah terbukti bahawa di Serbia penjajahan malang ini hanya membawa kerugian. Boleh kita katakan bahawa binatang malang ini, di dalam kesemua kenaifannya, tidak tahu bahawa usaha ini tidak menguntungkan di tanah airnya, jadi kita tidak akan menganggapnya dengan sebarang keberanian sivik tertentu. Tetapi masih menjadi misteri mengapa seekor lembu harus berfikir kerana dia bukan pengundi, atau ahli dewan, atau hakim, atau dia telah dipilih sebagai wakil di mana-mana dewan lembu, atau bahkan (jika dia telah mencapai usia tertentu) senator. Dan seandainya si malang itu pernah bermimpi menjadi menteri negara di mana-mana negara lembu, dia seharusnya tahu bahawa sebaliknya, dia harus mempraktikkan cara berfikir sesedikit mungkin, seperti menteri-menteri cemerlang di beberapa negara yang lebih bahagia, walaupun negara kita tidak begitu bernasib baik dalam hal ini. Di akhirnya, mengapa kita harus peduli tentang mengapa seekor lembu di Serbia melakukan usaha yang ditinggalkan oleh rakyatnya? Juga, mungkin dia mula berfikir hanya kerana naluri semula jadinya.

Jadi, apakah jenis lembu itu? Lembu biasa yang, seperti zoologi mengajar kita, berkepala, badan, dan anggota badan, seperti semua lembu lain; dia menarik sebuah kereta sorong, memakan rumput, menjilat garam, merenung dan melenguh. Namanya Kelabu.

Inilah cara dia mula berfikir. Suatu hari tuannya mengikatnya dan rakannya, Hitam, memuatkan beberapa piket yang dicuri ke dalam kereta sorong dan membawa mereka ke bandar untuk berjualbeli. Hampir seketika memasuki bandar, dia menjual piket dan kemudiannya membuka penyambungKelabu dan rakannya, menyangkut dengan rantai yang mengikat mereka ke penyambung, melemparkan seberkas rumput bidal di depan mereka, dan dengan riang pergi ke sebuah kedai kecil untuk menyegarkan diri dengan beberapa minuman. Terdapat perayaan yang sedang berlangsung di bandar itu, jadi ada lelaki, wanita, dan anak-anak yang datang dari semua sudut. Si Hitam, atau dikenali oleh lembu lain sebagai agak bodoh, tidak melihat apa-apa, sebaliknya, dia makan tengahari dengan tegas, makan sepenuh perut, tersendat sedikit dari kenikmatan yang tulus, dan kemudian baring, tidur dengan lembut dan merenung. Semua orang yang lalu tidak dipedulikannya. Dia hanya tertidur dan merenung dengan damai (sayang sekali dia bukan manusia, dengan semua kecenderungan ini untuk kerjaya yang tinggi). Tetapi Kelabu tidak dapat menjamah sedikit pun. Matanya yang mengelamun dan ekspresi sedih di wajahnya menunjukkan pada pandangan pertama bahawa ini adalah sejenis pemikir, dan jiwa yang baik dan memberi kesan. Orang ramai, orang Serbia, berlalu dekat dengannya, bangga dengan masa lalu mereka yang gemilang, nama mereka, bangsa mereka, dan kebanggaan ini menunjukkan sikap dan langkah mereka yang tegas. Kelabu mengamati semua ini, dan jiwanya tiba-tiba ditelan oleh kesedihan dan keperitan akibat ketidakadilan yang luar biasa, dan dia tidak dapat lari dari emosi yang kuat, tiba-tiba dan berkuasa; dia melenguhkesedihan, pilu, air mata bergenang di matanya. Dan dalam kesakitannya yang amat sangat, Kelabu mula berfikir:

– Apa yang tuanku dan rakan-rakannya, orang Serbiabanggakan? Mengapa mereka mengangkat kepala mereka dengan begitu tinggi dan memandang kaumku dengan rasa angkuh dan jijik? Mereka bangga dengan tanah air mereka, bangga kerana nasib yang penuh belas kasihan telah mengurniakan mereka dilahirkan di sini di Serbia. Ibuku juga melahirkan aku di sini di Serbia, dan Serbia bukan sahaja tanah kelahiranku tetapi ayahku juga, dan nenek moyangku, sama seperti mereka, bersama-sama, datang ke negeri-negeri ini dari tanah air usangSlavia. Namun tidak ada satupun dari kami yang merasa bangga dengannya, kami hanya bangga dengan kemampuan kami untuk menaikkan beban yang lebih beratuntuk ke atas bukit; hingga hari ini, tidak pernah ada seekor lembu yang memberitahu seekor lembu Jerman: “Apa yang engkau mahukan dariku, aku adalah lembu Serbia, tanah airku adalah negara Serbia yang membanggakan, semua nenek moyangku telah dilahirkan di sini, dan di sini, di negeri ini, adalah kubur nenek moyangku.” Tuhan melarang, kami tidak pernah bangga dalam hal ini, tidak pernah terlintas di fikiran kami, dan mereka bahkan bangga akan hal itu. Orang-orang aneh!

Dengan pemikiran ini, lembu yang sedih itu menggelengkan kepalanya, loceng di lehernya berdering dan penyambung berderak. Hitam membuka matanya, memandang rakannya, dan menguak:

– Engkau dah mula lagi dengan karut-marutmu! Makan, bodoh, tumbuhkan sedikit lemak, lihat tulang rusukmu semua kelihatan; jika difikirkan dengan baik, manusia tidak akan menyerahkannya kepada kita lembu. Tidak mungkin kita bernasib baik!

Kelabu memandang rakannya dengan rasa kasihan, memalingkan kepalanya darinya, dan meresap kembali kepada pemikirannya.

– Mereka bangga dengan masa lalu mereka yang gemilang. Mereka mempunyai Tanah Kosovo, Pertempuran Kosovo. Biasa sahaja, bukankah nenek moyangku telah menarik kereta sorong dengan makanan dan persenjataan sejak dari dahulu? Sekiranya bukan kerana kita, manusia terpaksa melakukannya sendiri. Kemudian berlaku pemberontakan terhadap orang Turki. Usaha yang agung dan mulia, tetapi siapa yang berada di sana pada masa itu? Adakah orang-orang bodoh yang hidung tinggi ini, mengatur langkah dengan bangga di hadapanku seolah-olah ianya jasa mereka, yang menimbulkan kebangkitan? Di sini, ambil tuanku sebagai contoh. Dia juga begitu bangga dan sombong dengan pemberontakan itu, terutama dengan kenyataan bahawa datuk dan neneknya mati dalam perang pembebasan sebagai pahlawan sejati. Dan adakah ini jasa tuanku? Moyangnya berhak berbangga, tetapi bukan dia; datuk dan neneknya meninggal sehingga tuanku, keturunannya, mendapat kebebasan. Jadi dia bebas, dan bagaimana dia menggunakan kebebasannya? Dia mencuri piket orang lain, duduk di dalam kereta sorong, dan aku harus menariknya dan piket semasa dia tidur di kendali. Sekarang dia telah menjual piketnya, dia minum minuman keras, tidak melakukan apa-apa dan bangga dengan masa lalu yang gemilang. Dan berapa banyak nenek moyangku yang telah disembelih dalam pemberontakan untuk dimakan oleh para pejuang? Dan bukankah nenek moyangku pada masa itu menarik persenjataan, meriam, makanan, peluru? Namun kita tidak berbangga dengan jasa mereka kerana kita tidak berubah; kita masih menjalankan tugas kita hari ini, seperti yang dilakukan oleh nenek moyang kita, dengan sabar dan teliti.

Mereka bangga dengan penderitaan nenek moyang mereka dan selama lima ratus tahun menjadi hamba. Saudaraku telah menderita sepanjang kewujudan kita, dan hari ini kita masih menderita dan diperhambakan, namun kita tidak menjerit mengenainya melebihi suara kita. Mereka mengatakan bahawa orang Turki telah menyeksa, menyembelih dan mengotori mereka; tetapi, nenek moyangku dibunuh oleh orang Serbia dan Turki, dan dipanggang, dan diseksa dengan segala jenis seksaan.

Mereka bangga dengan agama mereka, namun mereka tidak percaya apa-apa. Apakah kesalahanku dan kaumkusehingga kita tidak dapat diterima di kalangan orang Kristian? Agama mereka mengatakan kepada mereka “janganlah kamu mencuri” dan tuanku ada mencuri dan minum dengan wang hasil dia dapat dengan mencuri. Agama mereka memerintahkan mereka untuk mengasihi sesama mereka, namun mereka hanya saling menyakiti. Bagi mereka, yang terbaik dari lelaki, contoh kebajikan, adalah orang yang tidak melakukan apa-apa keburukan, dan tentu saja, tidak ada yang menganggap meminta sesiapa untuk melakukan sesuatu yang baik juga, selain tidak melakukan keburukan. Begitulah rendahnya nilai yang mereka perolehi bahawa contoh kebajikan mereka tidak lebih dari perkara tidak berguna yang tidak membahayakan.

Lembu itu menghela nafas sedalam-dalamnya, dan nafasnya mengangkat debu dari jalanan.

– Maka – lembu itu meneruskan pemikiran sedihnya – dalam hal ini, bukankah aku dan keluargaku lebih baik daripada mereka semua itu? Aku tidak pernah membunuh sesiapa pun, aku tidak pernah memfitnah sesiapa pun, tidak pernah mencuri apa-apa, tidak pernah memecat orang yang tidak bersalah dari perkhidmatan awam, tidak pernah membuat kekurangan dalam perbendaharaan negara, tidak pernahmengakui kebankrapan palsu, akutidak pernah merantai atau menangkap orang yang tidak bersalah, akutidak pernah memfitnah rakan-rakan lembuku, akutidak pernah bertentangan dengan prinsip lembuku, akutidak pernah membuat kesaksian palsu, akutidak pernah menjadi menteri negara dan tidak pernah melakukan perkara yang membahayakan negara ini, dan bukan sahaja aku tidak melakukan keburukan, bahkan akuberbuat baik kepada mereka yang membahayakanku. Ibuku melahirkan aku, dan dengan segera, orang-orang jahat mengambil susu ibuku dariku. Setidaknya Tuhan telah menciptakan rumput untuk kami lembu, dan bukan untuk manusia, namun mereka juga menghalang kami darinya. Namun, selain semua dugaan itu, kami menarik kereta sorong orang, membajak ladang dan memberi mereka roti. Namun tiada yang mengakui kebaikkan kami yang kami lakukan untuk tanah air…

– Atau mengambil puasa sebagai contoh; baiklah, bagi lelaki, agama memberitahu untuk berpuasa pada semua hari perayaan, namun mereka bahkan tidak sanggup menjalani puasa kecil ini, sementara akudan kaumku berpuasa sepanjang hidup kami, sejak pertama kali kita dipisahkan dari payudara ibu.

Lembu menundukkan kepalanya seolah-olah dia bimbang, lalu mengangkatnya lagi, mendengus dengan marah, dan seperti ada sesuatu yang penting datang kembali kepadanya, menyeksanya; secara tiba-tiba, dia melenguh dengan gembira:

– Oh, sekarang aku tahu, ianya mesti – dan dia terus berfikir, – begitulah; mereka bangga dengan kebebasan dan hak sivil mereka. Aku perlu memikirkannya dengan tegas lagi.

Dan dia berfikir, berfikir, tetapi tidak berjaya.

– Apakah hak mereka ini? Sekiranya polis memerintahkan mereka untuk mengundi, mereka mengundi, dan seperti itu, kita dengan mudah dapat melenguh: “Aaa-ta-ta-au!” Dan jika mereka tidak diperintahkan, mereka tidak berani mengundi, atau bahkan berkecimpung dalam politik, sama seperti kita. Mereka juga dipukul dalam penjara, walaupun tidak bersalah. Sekurang-kurangnya kita menipu dan melambai-lambai ekor kita, dan bahkan mereka tidak mempunyai sedikit keberanian sivik pun.

Dan pada ketika itu, tuannya keluar dari kedai. Mabuk, terhuyung-huyung, mata kabur, menggomelkan beberapa kata yang tidak dapat difahami, dia berjalan dengan perlahan ke arah kereta sorong.

– Lihat sahaja, bagaimana keturunan riak ini menggunakan kebebasan yang dimenangi dengan darah nenek moyangnya? Betul, tuanku adalah pemabuk dan pencuri, tetapi bagaimana dengan yang lain menggunakan kebebasan ini? Hanya untuk mengundurkan diri dan berbangga pada masa lalu dan dengan jasa nenek moyang mereka, di mana mereka mempunyai banyak sumbangan sepertiku. Dan kita lembu, kita tetap menjadi pekerja yang rajin dan berguna seperti nenek moyang kita dahulu. Kita adalah lembu, tetapi kita masih boleh berbangga dengan kerja keras dan jasa kita hari ini.

Lembu itu menghela nafas sedalam-dalamnya dan bersiap lehernya untuk disambung.

 

Untuk Projek “Radoje Domanović” yang diterjemahkan oleh Wan Nurul Nabila Wan Mansor.

Dağlama

Korkunç bir rüya gördüm. Rüyanın kendisini pek merak etmiyorum, asıl merak ettiğim şey sessiz ve saygın bir vatandaş olan, diğer çocuklar gibi sevgili, acı çeken Sırbistan anamızın itaatkâr bir çocuğu olan kendimin, böyle korkunç şeyleri hayal etme cesaretini nasıl bulabildiğimi merak ediyorum. Tabii ki, biliyorsun, eğer bir şeyde bir istisna olsaydım, farklı olurdu, ama hayır, sevgili arkadaşım, herkes gibi aynısını yapıyorum ve her şeyde dikkatli olmak konusunda, orada kimse benimle tam olarak eşleşemez. Bir keresinde sokakta yatan bir polis üniformasının parlak bir düğmesini görüp, geçerken onun sihirli parıltısına baktım, tatlı hatıralarla doluydu, aniden elim titremeye ve selam vermeye başladı; başım kendi toprağına eğildi ve yüzüm, üstlerimizi selamlarken hepimizin taktığı o güzel gülümsemeyle doldu.

– Damarlarımda asil kan akıyor – işte bu! – O anda düşündüğüm buydu ve dikkatsizce düğmeye basıp geçen vahşiye küçümseyerek baktım.

– Bir hayvan! – dedim acı bir şekilde ve tükürdüm ve sonra sessizce yürüdüm, bu tür canavarların az olduğu düşüncesiyle teselli oldum ve Tanrı’nın bana saf bir yürek ve atalarımızın asil, yiğit kanını vermesine özellikle sevindim.

Pekâlâ, şimdi ne kadar harika bir adam olduğumu görebiliyorsunuz, diğer saygın vatandaşlardan hiç de farklı değilim ve rüyalarımda bu kadar korkunç ve aptalca şeylerin nasıl olabileceğini hiç şüphesiz merak edeceksiniz.

O gün bana olağandışı bir şey olmadı. İyi bir akşam yemeği yedim ve daha sonra boş zamanımda dişlerimi toplayarak oturdum; şarabımı yudumladım ve sonra vatandaş olarak haklarımı böylesine cesur ve vicdanlı bir şekilde kullandıktan sonra daha çabuk uyumak için yatağa gittim ve yanıma bir kitap aldım.

Kitap kısa süre sonra ellerimden kaydı, arzumu tatmin etmişti ve tüm görevlerimi yerine getirmiştim, bir kuzu gibi masum uyuya kaldım.

Birden kendimi dağların arasından geçen dar, çamurlu bir yolda buldum. Soğuk, kara bir gece. Rüzgar, çorak dallar arasında uluyor ve çıplak tenle temas ettiğinde ustura gibi kesiliyor. Gökyüzü siyah, aptal ve tehditkâr ve kar, tıpkı toz gibi gözlerine üfleniyor ve yüzüne vuruyor. Hiçbir yerde yaşayan bir ruh yok. Ara sıra acele ediyorum ve sonra çamurlu yolda sağa sola kayıyorum. Sallanıyorum, düşüyorum ve sonunda yolumu kaybediyorum, dolaşıyorum – Tanrı bilir nerede – ve bu kısa, sıradan bir gece değil, bir asır kadar uzun sürüyor ve nerede olduğumu bilmeden her zaman yürüyorum.

Bu yüzden çok uzun yıllar yürüdüm ve ülkemden çok uzak bir yere, dünyanın bilinmeyen bir yerine, muhtemelen kimsenin bilmediği ve eminim ki sadece rüyalarda görülebilen garip bir ülkeye geldim.

Arazide dolaşarak birçok insanın yaşadığı büyük bir kasabaya geldim. Büyük pazar yerinde kocaman bir kalabalık vardı, birinin kulak zarını patlatacak kadar korkunç bir ses çıkıyordu. Pazar yerine bakan bir handa kaldım ve ev sahibine neden bu kadar çok insanın bir araya geldiğini sordum…

– Sessiz ve saygın insanlarız, – öyküsüne başladı – biz sulh hakime sadık ve itaatkarız.

– Hâkim, en yüksek otoriteniz mi? – Sözünü keserek sordum.

– Hâkim burada hüküm sürüyor ve o bizim en yüksek otoritemiz; sırada polis gelir.

Güldüm.

– Neden gülüyorsun?… Bilmiyor muydun?… Nerelisiniz?

Ona yolumu nasıl kaybettiğimi ve uzak bir ülkeden, Sırbistan’dan geldiğimi söyledim.

– O ünlü ülkeyi duydum! – ev sahibine fısıldadı, bana saygıyla baktı ve sonra yüksek sesle konuştu:

– Bizim yöntemimiz bu, – devam etti – burada yargıç polisleriyle birlikte hüküm sürüyor.

– Polisleriniz nasıl?

– Pekala, farklı polis türleri vardır- rütbelerine göre değişir. Daha seçkinler, daha az seçkinler var… Biliyorsunuz, sessiz ve saygın insanlarız ama her tür serseri mahalleden gelir, bizi yozlaştırır ve bize kötü şeyler öğretir. Yargıç, her bir vatandaşımızı diğerlerinden ayırmak için dün tüm vatandaşlarımızın yerel mahkemeye gitmeleri yönünde bir emir verdi, burada her birimizin alnını dağlayacağız. Bu yüzden bu kadar çok insan bir araya geldi: ne yapacaklarını öğüt almak için.

Ürperdim ve bu garip ülkeden olabildiğince çabuk kaçmam gerektiğini düşündüm, çünkü bir Sırp olsam da, şövalyelik ruhunun bu kadar sergilenmesine alışkın değildim ve bu konuda biraz tedirgindim!

Ev sahibi hayırsever bir şekilde güldü, omzuma hafifçe vurdu ve gururla şöyle dedi:

– Yabancı, bu seni korkutmak için yeterli mi? Merak etmeyin, bizimki gibi cesareti bulmak için uzun bir yol kat etmeniz gerekiyor!

– Ne yapmak istiyorsun? – Çekingen bir şekilde sordum.

– Ne soru! Ne kadar cesur olduğumuzu göreceksin. Bizimki gibi cesaret bulmak için uzun bir yol kat etmeniz gerekiyor, size söylüyorum. Çok uzağa seyahat ettiniz ve dünyayı gördünüz, ama eminim hiç bizden daha büyük kahramanlar görmediniz. Oraya birlikte gidelim. Acele etmeliyim.

Tam kapının önünde kırbaç sesini duyduğumuzda gitmek üzereydik.

Dikizledim: Seyretmek için bir manzara vardı- kafasında parlak, rütbesini gösteren bir başlık olan, şatafatlı bir takım elbise giymiş bir adam, çok zengin, sivil kesimli çok zengin giysiler içinde başka bir adamın sırtına biniyordu. Hanın önünde durdu ve sürücü indi.

Ev sahibi dışarı çıktı, yere eğildi ve şatafatlı giysili adam, özel olarak dekore edilmiş bir masaya hanın içine girdi. Sivil giysili olan hanın önünde kaldı ve bekledi. Ev sahibi de ona boyun eğdi.

– Bütün bunlar neyle ilgili? – Ev sahibine sordum, şaşkınlıkla.

– Hana giren yüksek rütbeli bir polis ve bu adam bizim en seçkin vatandaşlarımızdan biri, çok zengin ve büyük bir vatansever- diye fısıldadı ev sahibi.

– Ama neden diğerinin sırtına binmesine izin veriyor?

Ev sahibi bana başını salladı ve kenara çekildik. Bana küçümseyici bir gülümseme attı ve dedi ki:

– Nadiren hak edilen büyük bir onur olduğunu düşünüyoruz! – Bana pek çok şey anlattı ama o kadar heyecanlandım ki çıkaramadım. Ama sonunda ne dediğini çok net bir şekilde duydum: – Bu, tüm ulusların hâlâ takdir etmeyi öğrenemediği, kendi ülkesine yapılan bir hizmettir!

Toplantıya geldik ve başkan seçimi devam ediyordu.

İlk grup, eğer ismini doğru hatırlıyorsam, başkan adayı olarak Kolb adında bir adam koydu; ikinci grup Talb’ı istedi ve üçüncünün kendi adayı vardı.

Korkunç bir kafa karışıklığı vardı; her grup kendi adamını zorlamak istedi.

– Böylesine önemli bir toplantının başkanı için Kolb’den daha iyi bir adamımız olmadığını düşünüyorum, – dedi ilk gruptan bir ses, – çünkü hepimiz onun bir vatandaş olarak erdemlerini ve onun büyük cesaretini çok iyi biliyoruz. Burada aramızda gerçekten önemli insanlar tarafından bu kadar sık ​​sürülmüş olmakla övünebilecek kimse olduğunu sanmıyorum…

– Bunun hakkında konuşacaksın, – ikinci gruptan biri çığlık attı. – Hiç küçük bir polis memuru tarafından ezilmedin!

– Erdemlerinin ne olduğunu biliyoruz, – üçüncü gruptan biri ağladı. – Ulumadan tek bir kırbaç darbesine asla dayanamazsın!

– Bunu açıklığa kavuşturalım kardeşler! – başladı Kolb. – On yıl kadar erken bir zamanda seçkin insanların sırtıma bindikleri doğrudur; beni kırbaçladılar ve hiç ağlamadım, ama aramızda daha çok hak edenleri olabilir. Belki daha genç daha iyileri vardır.

– Hayır, hayır, – destekçileri ağladı.

– Tarihi geçmiş ödüller hakkında bir şey duymak istemiyoruz! Kolb’a binişin üzerinden on yıl geçti, – ikinci gruptan sesler bağırdı.

– Genç kan devraldı, yaşlı köpeklerin eski kemikleri çiğnemesine izin verin – bazılarına üçüncü grup deniyor.

Birdenbire daha fazla gürültü olmadı; insanlar bir yolu açmak için sağa sola hareket ettiler ve otuz yaşında genç bir adam gördüm. O yaklaşırken tüm kafalar öne eğildi.

– Bu kim? – Ev sahibime fısıldadım.

– O popüler lider. Genç bir adam, ama çok umut verici. İlk günlerinde hakimi üç kez sırtında taşımış olmakla övünebilirdi. Herkesten daha popüler.

– Belki onu seçerler? – Ben sorguladım.

– Bu kesin olduğundan daha fazlası, çünkü diğer tüm adaylar için olduğu gibi – hepsi daha yaşlı, zaman onları geride bıraktı, oysa yargıç dün bir süre sırt üstü sürdü.

– Onun adı ne?

– Kleard.

Ona onurlu bir yer verdiler.

– Sanırım, – Kolb’un sesi sessizliği bozdu – bu pozisyon için Kleard’dan daha iyi bir adam bulamayız. O genç, ama hiçbirimiz yaşlı değiliz.

– Duyun, duyun!… Yaşasın Kleard!… – tüm sesler kükredi.

Kolb’ve Talb onu başkanın yerine götürdü. Herkes derin bir selam verdi ve mutlak bir sessizlik oldu.

– Bana oybirliğiyle verdiğiniz saygı ve bu onurunuz için çok teşekkür ederim kardeşlerim. Şimdi benimle olan umutlarınız çok gurur verici. Böylesine önemli günlerde milletin isteklerini yerine getirmek kolay değil, ama güveninizi haklı çıkarmak, fikrinizi dürüstçe temsil etmek ve bana olan saygınızı hak etmek için elimden gelen her şeyi yapacağım. Beni seçtiğiniz için teşekkürler kardeşlerim.

– Yaşasın! Çok yaşa! Çok yaşa! – seçmenler her taraftan gürledi.

– Ve şimdi yeğenlerim, umarım bu önemli olay hakkında birkaç söz söylememe izin verirsiniz. Bizi bekleyen bu tür işkenceler gibi acılara katlanmak kolay değildir; alnına sıcak ütü damgası basması kolay değildir. Gerçekten, hayır – bunlar tüm insanların dayanamayacağı acılardır. Korkakların titremesine izin verin, korkuya kapılsınlar, ama cesur ataların oğulları olduğumuzu, damarlarımızda asil kanın aktığını, büyükbabalarımızın kahraman kanı, onsuz ölen büyük şövalyelerin bir an için unutmamalıyız. Özgürlük için ve hepimizin iyiliği için, onların soyuna göz yumuyoruz. Eğer onların acıları ile karşılaştırırsak, acımız çok az – şimdi her zamankinden daha iyi yaşadığımıza göre, yozlaşmış ve korkak bir ırkın üyeleri gibi mi davranacağız? Milletimizi tüm dünyanın önünde utandırmak istemeyen her gerçek vatansever, bir erkek ve bir kahraman gibi acıya katlanacaktır.

– Duyun bunları! Duyun bunları! Çok yaşa Kleard!

Kleard’dan sonra birkaç ateşli konuşmacı vardı; korkmuş insanları cesaretlendirdiler ve Kleard’ın söylediklerini aşağı yukarı tekrarladılar.

Sonra yüzü kırışmış, saçları ve sakalı kar kadar beyaz olan solgun, yorgun, yaşlı bir adam konuşmak istedi. Dizleri yaşla titriyordu, elleri titriyordu, sırtı bükülmüştü. Sesi titriyordu, gözleri yaşlardan parlıyordu.

– Çocuklar, – başladı, beyaz, buruşuk yanaklarından akan ve beyaz sakalına düşen gözyaşlarıyla, – Ben mutsuzum ve yakında öleceğim, ama bana böyle bir utancın size gelmesine izin vermeseniz iyi olur. Yüz yaşındayım ve hayatım boyunca onsuz yaşadım!… Kölelik dağlaması şimdi beyaz ve yorgun kafamda neden olsun?…

– Kahrolsun o eski pislik! – başkan ağladı.

– Kahrolsun ona! – diğerleri bağırdı.

– Yaşlı korkak!

– Gençleri cesaretlendirmek yerine herkesi korkutuyor!

– Gri saçlarından utanmalı! Yeterince uzun yaşadı ve hala korkabiliyor – genç olan bizler daha cesuruz…

– Kahrolsun korkak!

– Onu dışarı atın!

– Kahrolsun ona!

Cesur, genç yurtseverlerden oluşan öfkeli bir kalabalık yaşlı adama koştu ve öfkeyle onu itmeye, çekmeye ve tekmelemeye başladı.

Sonunda yaşı yüzünden gitmesine izin verdiler- aksi takdirde onu diri diri taşlayacaklardı.

Hepsi yarın cesur olacaklarını ve uluslarının şeref ve şanına layık olduklarını göstereceklerini taahhüt ettiler.

İnsanlar toplantıdan mükemmel bir sırayla ayrıldı. Ayrılırken dediler ki:

– Yarın kimin kim olduğunu göreceğiz!

– Övünenlerin yarın icabına bakarız!

– Değerlilerin değersizlerden ayrılma vakti geldi, böylelikle her serseri cesur bir kalple övünemeyecek!

Hana geri döndüm.

– Neden yapıldığımızı gördün mü? – ev sahibim bana gururla sordu.

– Gördüm gerçekten, – otomatik olarak cevap verdim, gücümün beni terk ettiğini ve kafamın tuhaf izlenimlerle vızıldadığını hissettim.

O gün, gazetelerinde aşağıdaki gibi önemli bir makale okudum:

– Vatandaşlar, aramızdaki boşuna övünme ve küstahlıktan vazgeçme zamanı; hayali erdemlerimizi ve hak ettiklerimizi göstermek için bolca kullandığımız boş kelimelere saygı duymayı bırakmanın zamanı geldi. Vatandaşlar, sözlerimizi sınamanın ve kimin gerçekten değerli kimin olmadığını göstermenin zamanı geldi! Ancak aramızda zorla dağlanması gereken utanç verici korkaklar olmayacağına inanıyorum. Damarlarında atalarımızın asil kanından bir damla hisseden her birimiz, acıyı ve ıstırabı ilk taşıyanlar arasında gururla ve sessizce mücadele edeceğiz, çünkü bu kutsal acıdır, iyilik için bir fedakarlıktır. Ülkemiz ve hepimizin refahı içindir. İleri, vatandaşlar, yarın asil sınav günü!…

Ev sahibim o gün toplantıdan hemen sonra ertesi gün belirlenen yere olabildiğince erken gelebilmek için yatağa gitti. Ancak birçoğu sıranın başına mümkün olduğunca yakın olmak için doğrudan Belediye Binası’na gitmişti.

Ertesi gün Belediye Binasına da gittim. Herkes oradaydı – genç ve yaşlılar, erkek ve kadınlar. Bazı anneler, minik bebeklerini kölelik, yani namusla damgalayabilmek ve böylece devlet memurluğundaki yüksek mevkilere daha fazla hak kazanabilmek için kucaklarında getirdiler.

İtme ve küfürler vardı (çünkü onlar daha çok Sırplar gibiydiler ve bir şekilde buna sevindim) ve herkes kapıda ilk olmaya çabaladı. Hatta bazıları insanları boğazlıyordu.

Dağlama işlemi, halkı hafifçe kınayan beyaz, resmi bir takım elbise içindeki özel bir memur tarafından uygulandı:

– Mırıldanma, Tanrı aşkına, herkesin sırası gelecek – siz hayvan değilsiniz, sanırım kıpırdamadan idare edebiliriz.

Dağlama başladı. Biri haykırdı, bir diğeri sadece inledi ama ben orada olduğum sürece kimse ses çıkarmadan dayanamadı.

Bu işkenceyi uzun süre izlemeye dayanamadım, bu yüzden hana geri döndüm, ama bazıları zaten oradaydı, yiyip içiyordu.

– Bitti! – dedi biri.

– Aslında çığlık atmadık ama Talb bir eşek gibi anırıyordu!… – dedi başka biri.

– Talb’inizin nasıl bir şey olduğunu gördünüz ve dün toplantıya başkanlık etmek istediniz.

– Ah, asla söyleyemezsin!

Acı ve kıvranarak inleyerek konuştular, ama bunu birbirlerinden saklamaya çalışıyorlardı, çünkü her biri korkak olarak görülmekten utanıyordu.

Kleard inledi çünkü kendini rezil etti ve Lear adında bir adam bir kahramandı çünkü alnına iki dağlamanın uygulanmasını istedi ve hiç acı çekmedi. Bütün kasaba sadece onun hakkında büyük bir saygıyla konuşuyordu.

Bazıları kaçtı ama herkes tarafından hor görüldü.

Birkaç gün sonra, alnında iki dağlaması olan, başı dik, haysiyet ve özgüvenle, şan ve gururla dolaştı ve nereye giderse gitsin, herkes eğilip şapkasını çıkararak günün kahramanını selamladı.

Erkekler, kadınlar ve çocuklar ülkenin en büyük adamını görmek için sokakta peşinden koştu. Nereye giderse gitsin, hayranlıktan ilham alan fısıltı onu takip etti: “Lear, Lear!… Bu o!… İşte alnında iki dağlama basılırken ulumayan, ses çıkarmayan kahraman!” Gazetelerin manşetlerinde yer almış, övülmüş, yüceltilmişti.

Ve halkın sevgisini hak etmişti.

Her yerde böyle övgüler dinlerim ve damarlarımda akan eski, asil Sırp kanını hissetmeye başlarım, Atalarımız kahramandı, özgürlük için kazıklara vurulmuş olarak öldüler; bizim de kahramanca geçmişimiz ve Kosova’mız var. Irkımın ne kadar cesur olduğunu göstermeye ve Belediye Binası’na koşup bağırmaya hevesli, ulusal gurur ve kibirle heyecanlanıyorum:

– Lear’ını neden övüyorsun?… Gerçek kahramanları hiç görmediniz! Gelin ve asil Sırp kanının neye benzediğini kendiniz görün! Başıma sadece iki değil on dağlama uygulayın!

Beyaz takım elbiseli memur sıcak demiri alnıma yaklaştırdı ve başladım… Rüyamdan uyandım.

Korkuyla alnımı ovuşturdum ve rüyalarda görünen tuhaf şeyleri merak ederek kendimi geçtim.

– Neredeyse Learlarının ihtişamını gölgede bırakıyordum, – Düşündüm ve tatmin oldum, döndüm ve bir şekilde rüyamın sona ermemesine üzüldüm.

 

“Radoje Domanović” Projesi için çeviren Ezgi Özcan.

Sıradan bir Sırp öküzünün mantığı

Bu dünyada pek çok harikalar ortaya çıkıyor ve ülkemiz, birçoklarının söylediği gibi, harikalar artık harikalar olmayacak kadar harikalarla dolup taşıyor. Burada hiç düşünmeyen çok yüksek mevkilerde olan ve bir tazminat olarak ya da belki başka nedenlerle, diğer Sırp öküzlerinden bir parça bile farklı olmayan sıradan bir köylünün öküzü düşünmeye başladı. Özellikle Sırbistan’da bu talihsiz işgalin size yalnızca kötülük getirebileceği kanıtlandığı için, bu dahiyane hayvanı böylesine sert bir çabaya cesaretlendiren ne olduğunu Tanrı bilir. Öyleyse, bu zavallı şeytanın tüm saflığıyla, bu çabanın anavatanında kârlı olmadığını bile bilmediğini söyleyelim, bu yüzden ona belirli bir yurttaşlık cesareti vermeyeceğiz. Ancak, bir öküzün neden seçmen, meclis üyesi, sulh hâkimi olmadığı ve herhangi bir sığır meclisinde milletvekili, hatta senatör seçilmediği için (eğer belli bir yaşa gelmişse) neden düşünmesi gerektiği bir muamma olarak kalır. Zavallı ruh, herhangi bir sığır ülkesinde bir devlet bakanı olmayı hayal etmiş olsaydı, tam tersine, bazı mutlu ülkelerdeki mükemmel bakanlar gibi, mümkün olduğunca az düşünmesi gerektiğini bilmeliydi. Ülke bu açıdan da çok şanslı değil. Sonunda, Sırbistan’daki bir öküzün neden halk tarafından yapılamayan bir şeyi yaptığını önemseyelim? Ayrıca, yalnızca bazı doğal içgüdülerinden dolayı düşünmeye başlamış olabilir.

Peki bu nasıl bir öküz? Zoolojinin bize öğrettiği gibi, diğer tüm öküzler gibi başı, gövdesi ve uzuvları olan sıradan bir öküz; bir araba çeker, otların üzerinde otlatır, tuz yalar, geviş getirir ve anırır. Onun adı Gri.

İşte böyle düşünmeye başladı. Bir gün efendisi onu ve arkadaşı Kara öküzü bağladı, arabaya çalınan bazı grevciler yükledi ve satmak için kasabaya götürdü. Kasabaya girer girmez, kazıkları sattı ve ardından gri öküzü ve yoldaşını, onları boyunduruğa bağlayan zinciri bağladı, önlerine bir demet otu fırlattı ve neşeyle küçük bir meyhaneye gidip bir birkaç içki içti. Kasabadaki festival devam ediyordu, bu yüzden her taraftan erkekler, kadınlar ve çocuklar geçiyordu. Diğer öküzler tarafından biraz aptal olarak bilinen kara öküz hiçbir şeye bakmadı, bunun yerine öğle yemeğine ciddiyetle takıldı, bir karın dolusu yedi, saf eğlenceden biraz anırdı ve sonra tatlı bir şekilde uyuyarak ve geviş getirerek yattı. Oradan geçen tüm o insanlar onun umurunda değildi. O sadece uyuyor ve barışçıl bir şekilde kafa yoruyor (yüce bir kariyer için tüm bu yatkınlıklara rağmen insan olmaması üzücü). Ancak gri öküz tek bir ısırık bile alamadı. Rüya gibi gözleri ve yüzündeki hüzünlü ifade, ilk bakışta bunun bir düşünür ve tatlı, etkilenebilir bir ruh olduğunu gösterdi. İnsanlar, Sırplar, görkemli geçmişlerinden, isimlerinden, milletlerinden gurur duyarak yanından geçiyorlar ve bu gurur onların sert tavırları ve hızlarında görülebiliyor. Gri öküz tüm bunları gözlemledi ve ruhu, bu muazzam adaletsizlik nedeniyle birdenbire keder ve acıyla tüketildi ve bu kadar ani ve güçlü bir duyguya boyun eğmekten başka çaresi yoktu; hüzünle, acıyla anırdı, gözlerinden yaşlar akıyordu. Ve şiddetli acısıyla gri öküz düşünmeye başladı:

– Ustam ve yurttaşları Sırplar neyle bu kadar gurur duyuyorlar? Neden başlarını bu kadar dik tutuyorlar ve halkıma kibirli bir gurur ve küçümseme ile bakıyorlar? Anavatanlarıyla gurur duyuyorlar, merhametli kaderin onlara burada Sırbistan’da doğma hakkı vermesinden gurur duyuyorlar. Annem beni burada Sırbistan’da doğurdu ve Sırbistan sadece benim anavatanım değil, babamın da ve atalarım da onlarınki gibi hep birlikte eski Slav anavatanından bu topraklara geldiler. Yine de hiçbirimiz bundan gurur duymadık, sadece daha ağır bir yükü yokuş yukarı çekebilme yeteneğimizle gurur duyduk; bugüne kadar hiçbir öküz bir Alman öküzüne söylemedi: “Benden ne istiyorsun, ben bir Sırp öküzüyüm, vatanım Sırbistan’ın gururlu ülkesi, tüm atalarım burada, bu topraklarda doğuruldu ve buralar atalarımın mezarlarıdır.” Tanrı korusun, biz bununla asla gurur duymadık ve hatta bundan gurur duymak aklımıza hiç gelmedi. Garip insanlar!

Bu düşünceler karşısında öküz ne yazık ki başını salladı, boynundaki çan çınladı ve boyunduruğu çatırdadı. Kara öküz gözlerini açtı, arkadaşına baktı ve mırıldandı:

– İşte yine o saçmalığınla başlıyorsun! Ye, aptal, biraz şişmanla, dışarı çıkmış kaburgalarına bak; eğer düşünmek iyi olsaydı, insanlar bunu, bize öküzlere bırakmazdı. Bu kadar şanslı olmamıza imkân yok!

Gri öküz, arkadaşına merhametle baktı, başını ondan çevirdi ve düşüncelerine geri daldı.

– Görkemli geçmişleriyle gurur duyarlar. Kendi Kosova Tarlaları, Kosova Muharebesi var. Ne kadar önemli, o zamanlar atalarım el arabalarını yiyecek ve silahlarla çekmemiş miydi? Bizim için olmasaydı, insanlar bunu kendileri yapmak zorunda kalacaklardı. Sonra Türklere karşı ayaklanma var. Büyük, asil bir çaba, ama o sırada kim vardı? Ayaklanmayı başlatan, bu yüksek burunlu serseriler miydi? Burada ustamı örnek alalım. O da ayaklanmayla çok gurur duyuyor ve övünüyor, özellikle de büyük büyükbabasının kurtuluş savaşında gerçek bir kahraman olarak can vermesi gerçeğiyle. Ve bu ustamın meziyeti mi? Büyük büyükbabasının gurur duymaya hakkı vardı, ama onun değil; onun büyük-büyükbabası öldü, böylece efendim, onun soyundan gelen özgür olabilsin. Öyleyse o özgür ve özgürlüğünü nasıl kullanıyor? Başkalarının kazıklarını çalıyor, arabaya oturuyor ve dizginlerde uyurken hem onu ​​hem de kazıkları çekmem gerekiyor. Şimdi grevlerini sattı, içki içiyor, hiçbir şey yapmıyor ve görkemli geçmişiyle gurur duyuyor. Ve ayaklanmada savaşçıları beslemek için atalarımdan kaçı katledildi? Ve o zamanki atalarım silahları, topları, yiyecekleri, cephaneleri çekmedi mi? Yine de değişmediğimiz için değerlerinden gurur duymuyoruz; atalarımızın yaptığı gibi bugün de görevimizi sabırla ve vicdanla yapıyoruz.

Atalarının çektiği acılarla ve beş yüz yıllık kölelikle gurur duyuyorlar. Akrabam varlığımız boyunca acı çekti ve bugün hala acı çekiyoruz ve köleleştiriliyoruz ve yine de sesimizin tepesinde bunun hakkında çığlık atmıyoruz. Türklerin onlara işkence yaptığını, katlettiğini ve kazıp ettiğini söylüyorlar; Pekâlâ, atalarım hem Sırplar hem de Türkler tarafından katledildi, kavruldu ve her türlü işkenceye maruz kaldı.

Dinleriyle gurur duyuyorlar ve yine de hiçbir şeye inanmıyorlar. Hristiyanlar arasında kabul edilemememizin benim ve halkımın suçu nedir? Dinleri onlara “çalmayacaksın” diyor ve çalmak için aldığı para için çalan ve içen ustam var. Dinleri onlara komşularını sevmelerini öğretir ve yine de sadece birbirlerine zarar verirler. Onlara göre, erdemin bir örneği olan en iyi erkek, zarar vermeyen kişidir ve elbette kimse kimseden zarar vermekten başka iyi bir şey yapmasını istemeyi bile düşünmez. Erdem örneklerinin zarar vermeyen işe yaramaz herhangi bir şeyden fazlasını oluşturmaması bu kadar düşük seviyededir.

Öküz derin bir iç çekti ve iç çekişi yoldan gelen tozu kaldırdı.

– Öyleyse – öküz üzücü düşünceleriyle devam etti – bu durumda ben ve akrabam tüm bunlardan daha iyi değil mi? Hiç kimseyi öldürmedim, kimseye iftira atmadım, hiçbir şey çalmadım, masum bir adamı kamu hizmetinden kovmadım, devlet hazinesinde açık vermedim, sahte iflas ilan etmedim, yaptım masum insanları asla zincirlemedim veya tutuklamadım, arkadaşlarıma asla iftira etmedim, öküz ilkelerime asla aykırı davranmadım, yanlış tanıklık yapmadım, asla bir devlet bakanı olmadım ve ülkeye hiçbir zaman zarar vermedim ve sadece zarar vermemek değil, bana zarar verenlere iyilik bile yapıyorum. Annem beni doğurdu ve hemen kötü adamlar annemin sütünü bile benden aldı. Tanrı en azından biz öküzler için ot yarattı, insanlar için değil, ama yine de bizi ondan mahrum bırakıyorlar. Yine de tüm bu dayakların yanı sıra, erkek arabalarını çekiyor, tarlalarını sürüyor ve onlara ekmek yediriyoruz. Yine de kimse vatan için yaptığımızı kabul etmiyor…

– Veya orucu örnek alalım; Pekâlâ, erkeklere, din bütün bayram günlerinde oruç tutmayı söyler ve yine de onlar bu küçük oruca katlanmaya bile istekli değiller, ben ve halkım, annemin göğsünden ilk sütten kesildiğimizden beri tüm hayatımız boyunca oruç tutuyoruz.

Öküz endişeli gibi başını öne eğdi, sonra tekrar kaldırdı, öfkeyle homurdandı ve sanki önemli bir şey ona geri dönüyor, ona eziyet ediyordu; aniden neşeyle mırıldandı:

– Oh, şimdi biliyorum, öyle olmalı – ve düşünmeye devam etti – işte bu; özgürlüklerinden ve medeni haklarından gurur duyarlar. Bunun üstüne ciddi bir kafa yormalıyım.

Ve düşünüyordu, düşünüyordu ama çıkaramadı.

– Bu hakları nelerdir? Polis onlara oy vermelerini emrederse, oy verirler ve bu şekilde, biz de kolayca mola verebiliriz: “Hö-ö-ö-st!” Ve emir verilmezlerse, oy kullanmaya cesaret edemezler, hatta siyasetle uğraşamazlar, tıpkı bizim gibi. Ayrıca tamamen masum olsalar bile hapishanede dayak yiyorlar. En azından kuyruklarımızı anırır ve sallarız ve onlar o kadar küçük yurttaşlık cesaretine bile sahip değiller.

Ve o anda efendisi meyhaneden çıktı. Sarhoş, sersemlemiş, gözleri bulanık, anlaşılmaz kelimeler mırıldanarak dolambaçlı bir şekilde arabaya doğru yürüdü.

– Bakın, bu gururlu torun atalarının kanıyla kazandığı özgürlüğü nasıl kullanıyor? Doğru, efendim bir sarhoş ve hırsız, ama diğerleri bu özgürlüğü nasıl kullanıyor? Sırf boşa gitmek ve geçmişte ve benim kadar katkıda bulundukları atalarının erdemiyle gurur duymak için. Ve biz öküzler, atalarımız gibi çalışkan ve yararlı emekçiler olarak kaldık. Biz öküzüz, ancak bugün de zorlu çalışmamız ve erdemlerimizle gurur duyabiliriz.

Öküz derinden iç çekti ve boynunu boyunduruğa hazırladı.

 

“Radoje Domanović” Projesi için çeviren Ezgi Özcan

Märkningen

Jag hade en hemsk dröm. Jag undrar inte så mycket över själva drömmen, men jag undrar hur jag kan hitta modet till att drömma om hemska saker, när jag själv är en tyst och respektabel medborgare. Blott ett lydigt barn till vår kära, drabbade mor Serbien, precis som alla hennes andra barn. Om jag gjorde någonting annorlunda skulle jag förstå detta bättre, men nej, min käre vän, jag gör exakt samma som alla andra, och ingen kan riktigt matcha mig när det gäller att vara försiktig. När jag såg en glänsande knapp av en polisuniform som låg på gatan, blev jag uppslukad av dess magiska glöd. Jag var på väg att bara passera den, när min hand plötsligtbörjade darra och gjorde en salut; mitt huvud böjde sig mot jorden av sig självt, och min mun formades till det vackra leende som vi alla bär när vi hälsar på våra överordnade.

– Ädelt blod rinner i mina ådror – så är det! – Detta var vad jag trodde i det ögonblicket och jag såg med förakt på en förbipasserande som slarvigt klev på knappen.

– En best! – sa jag bittert, och spottade. Sedan fortsatte jag tyst, tröstad av tanken på att sådana sällar är få; Och jag var särskilt glad över att Gud hade gett mig ett raffinerat hjärta och våra förfäders ädla, ridderliga blod.

Nu kanske du förstår vilken underbar man jag är, inte alls olikde andra respektabla medborgarna, och du undrar säkert hur sådana hemska och dumma saker kan uppstå i mina drömmar.

Inget ovanligt hände mig den dagen. Jag åt en god middag och efteråt använde jag en tandpetare på mina tänder; smuttade på mitt vin. Och efter att ha använt mina medborgerliga rättigheter på ett så modigt och samvetsgrant sätt, gick jag till sängs och tog en bok med mig för att somna snabbare.

Boken gled snart ur mina händer, efter att naturligtvis ha tillfredsställtmina inre behov. Alla dagens plikter hade fullföljts och jag somnade lika oskyldig som ett lamm.

Direkt befann jag mig på en smal och lerig väg som leder genom berg. Natten var kall och svart. Vinden ylademellan karga grenar och skar som en rakkniv när den vidrörde naken hud. Himlen var svart, dum, och hotfull. Snö blåste som damm i ögonen och slog mot ansiktet. Det syntes inte en levande själ någonstans. Jag skyndade på mina steg och gled då och då på den leriga vägen till vänster, till höger. Jag stapplar och ramlar och tappar slutligen insikten om vart jag är på väg. Jag vandrar på – Gud vet var – och det är inte en kort, vanlig natt, den är lång som ett sekel, och jag fortsätter hela tiden att gå utan att veta vart.

Jag gick i väldigt många år och kom någonstans, långt, långt borta från mitt hemland. Det var en okänd del av världen, ett främmande land som förmodligen ingen kände till och som, helt säkert, endast kan ses i drömmar.

När jag strövade genom detta land, kom jag till en stor stad där många människor bodde. På den stora marknaden fanns en stor folkmassa och det hördes ett fruktansvärt ljud. Det var tillräckligt högt för att spräcka ens trumhinnor. Jag tog in på ett litet värdshus nära marknaden och frågade hyresvärden varför så många människor hade samlats…

– Vi är tysta och respektabla människor, – började han sin historia, – vi är lojala och lydiga mot borgmästaren.

– Borgmästaren är inte din högsta auktoritet, eller hur? – frågade jag och avbröt honom.

– Borgmästaren styr här och han är vår högsta auktoritet. Polisen kommer härnäst.

Jag skrattade.

– Varför skrattar du?… Visste du inte det?… Var kommer du ifrån?

Jag berättade för honom hur jag hade gått vilse, och att jag kom från det avlägsnalandet – Serbien.

– Jag har hört talas om det berömda landet! – viskade hyresvärden för sig själv, tittade på mig med respekt, och sasedan högt:

– Det är våra lagar, – han fortsatte, – borgmästaren styr här med sina poliser.

– Hur är era poliser?

– Ja, det finns olika typer av poliser, de är på varierande sätt, beroende på rang. Det finns de som är mer framstående och de som är mindre framstående… Vi är tysta och respektabla människor, men alla typer av luffare kommer från grannskapet, de korrumperar oss och lär oss onda ting. För att kunna skilja våra medborgare från andra människor gav borgmästaren en order igår om att alla våra medborgare ska gå till den lokala domstolen. Där ska var och en av oss få sin panna märkt. Det är därför så många människor har gått samman: för att besluta vad de ska göra.

Jag ryste och tänkte att jag skulle fly från detta märkliga land så fort jag kunde. Trots att jag var en serb, var jag inte van vid en sådan uppvisning av ridderlighet, och jag blev lite orolig!

Hyresvärden skrattade välvilligt, knackade mig på axeln, och sa stolt:

– Är det här tillräckligt för att skrämma dig? Det är inte konstigt alls, du måste gå väldigt långt för att hitta människor som är lika modiga som vi är!

– Och vad tänker ni göra? –frågade jag försiktigt.

– Vilken fråga! Du kommer att se hur modiga vi är. Du måste gå långt för att hitta mod som vårt, säger jag. Du har rest långt och sett mycket av världen, men jag är säker på att du aldrig har mött större hjältar än oss. Låt oss gå dit tillsammans. Jag måste skynda mig.

Vi var precis på väg att gå när vi hörde ljudet av en pisksnärt framför dörren.

Jag kikade ut och såg en väldigt konstig syn – en man hade en lysande, tjänste-mössa på huvudet och var klädd i en prålig kostym. Han red på en annan mans rygg. Den mannenhade mycket fina kläder av vanligt, civilt snitt. Han stannade framför värdshuset och ryttaren klev ner.

Hyresvärden gick ut, bugade ända till marken, och mannen i prålig kostym gick in i värdshuset och fram till ett speciellt dekorerat bord. Han som hade de civila kläderna stannade framför värdshuset och väntade. Hyresvärden bugade djuptäven för honom.

– Vad handlar det här om?

– Tja, den som gick in i värdshuset är en polis av hög rang, och den här mannen är en av våra mest framstående medborgare, mycket rik,ochen stor patriot, – viskade hyresvärden.

– Men varför låter han den andre rida på ryggen?

Hyresvärden skakade på huvudet på mig och vi steg åt sidan. Han gav mig ett hånfullt leende och sa:

– Vi ser det som en stor ära som sällan är välförtjänt! – Han berättade även en hel del andra saker, men jag var så upphetsad att jag inte kunde förstå dem. Men jag hörde tydligt vad han sa i slutet: – Det är en tjänst till sitt land som alla nationer fortfarande inte har lärt sig att uppskatta!

Vi kom till mötet och valet av ordförande var redan igång.

Om jag minns rätt så valde den första gruppen en man vid namn Kolb, som kandidat till ordförande; den andra gruppen ville ha Talb, och den tredje hade en annan kandidat.

Det uppstod en fruktansvärd förvirring; varje grupp ville ha sin egen man.

– Jag tror inte att vi har en bättre man än Kolb för rollen som ordförande för ett så viktigt möte, – sade en röst från den första gruppen, – eftersom vi alla så väl känner till hans dygder som medborgare och hans stora mod. Jag tror inte att det finns någon bland oss som kan skryta med att ha ridits runt så ofta av de riktigt viktiga människorna…

– Du ska väl inte prata om sånt, – skrek någon från den andra gruppen. – Du har aldrig ridits runt av en poliskontorist!

– Vi vet vilka dina dygder är, – ropade någon från den tredje gruppen. – Du kan aldrig få ett enda slag av piskan utan att yla!

– Låt oss reda ut det här, bröder! – började Kolb. – Det är sant att framstående människor red på min rygg redan för tio år sedan. De piskade mig och jag gjorde aldrig nåt ljud, men det kan mycket väl vara så att det finns fler som är värdigaibland oss. Det kanske finns yngre och bättre förmågor.

– Nej, nej, – ropade hans anhängare.

– Vi vill inte höra om föråldrade utmärkelser! Det är tio år sedan Kolbreds på, – ropade rösterna från den andra gruppen.

– Ungt blod borde ta över, låt gamla hundar tugga gamla ben, – skrek några från den tredje gruppen.

Plötsligt hördes det inget mer oväsen; Människor flyttade sig åt sidan, till vänster och höger, för att bana väg och jag såg en ung man på cirka trettio. När han närmade sig, böjde alla sina huvuden djupt.

– Vem är det här? – viskade jag till min hyresvärd.

– Han är den folkliga ledaren. En ung man, men mycket lovande. I hans tidiga dagar kunde han skryta med att ha burit borgmästaren på ryggen tre gånger. Han är mer populär än någon annan.

– Kommer de kanske att välja honom? –frågade jag.

– Det kommer de helt säkert att göra. Alla andra kandidaterär äldre och har haft sina bästa år, medan han faktiskt hade borgmästaren på ryggen en liten stund igår.

– Vad heter han?

– Kleard.

De gav honom en hedersplats.

– Jag tror – Kolbs röst bröt tystnaden – att vi inte kan hitta en bättre man för denna position än Kleard. Han är ung, men ingen av oss som är äldre kan kalla oss hans jämlike.

– Hör, hör!… Länge leve Kleard!… – vrålade alla röster.

Kolb och Talb tog honom till ordförandens plats. Alla gjorde en djup bugning, och det var total tystnad.

– Tack, bröder, för er höga aktning och den ära som ni så enhälligt har skänkt mig. Era förhoppningar om vad jag ska kunna prestera, är väldigt smickrande. Det är inte lätt att styra skeppet som bär nationens önskangenom sådana betydelsefulla dagar, men jag kommer att göra allt som står i min makt för att rättfärdiga ert förtroende. Jag kommer ärligt att företräda er åsikt och att förtjäna er höga aktning. Tack, mina bröder, för att ni valde mig.

– Hurra! Hurra! Hurra! – vrålade väljarna från alla håll.

– Och nu, bröder, hoppas jag att ni låter mig säga några ord om denna viktiga händelse. Det är inte lätt att genomlida sådana smärtor, sådana plågor som väntar oss; det är inte lätt att få sin panna märkt med varmt järn. Nej, detta är smärtor som alla människor inte klarar av. Låt ynkryggarna darra och blekna av rädsla. Vi får inte glömma för ett ögonblick att vi är söner till modiga förfäder, att ädelt blod rinner i våra ådror, det heroiska blodetfrån våra förfäder. Blodet från de stora riddarna som dog utan att blunda för frihet och allas lycka. Vårt lidande är litet, om vi jämför det med deras lidande –varför skall vi bete oss som medlemmar i en degenererad och feg ras nu när vi lever bättre än någonsin tidigare? Varje sann patriot och alla som inte vill sätta vår nation på skam inför hela världen, kommer att bära smärtan som en man och en hjälte.

– Hör! Hör! Länge leve Kleard!!

Det fanns flera ivriga talare efter Kleard; de uppmuntrade de rädda människorna och upprepade mer eller mindre vad Kleard hade sagt.

Då bad en blek och trött gammal man om att tala. Han hade ett skrynkligt ansikte och håret och skäggetvar vitt som snö. Hans knän skakade av åldern, hans händer darrade och ryggen var böjd. Hans röst skälvde och hans ögon var blankaav tårar.

– Barn, – började han, med tårar som rullade ner för hans vita och skrynkliga kinder och föll på hans vita skägg, – Jag är olycklig och jag kommer att dö snart, men det förefaller mig som att en sådan skam inte bör falla på er. Jag är hundra år gammal, och jag har levt hela mitt liv utan denna tortyr!… Varför ska slaveriets märke bli intryckt på mitt vita och trötta huvud nu?…

– Ner med den gamla rackaren! – ropade ordföranden.

– Ner med honom! –skrek även andra.

– Den gamla fegisen!

– I stället för att uppmuntra de unga skrämmer han alla!

– Han borde skämmas för sina gråa hårstrån! Han har levt länge nog, och han kan fortfarande bli rädd – vi som är unga är modigare…

– Ner med ynkryggen!

– Släng ut honom!

– Ner med honom!

En arg skara modiga och unga patrioter rusade på den gamle mannen och började knuffa, dra och sparka på honom av raseri.

De släppte honom till slut på grund av hans ålder – hade han varit yngre skulle de ha stenat honom levande.

De lovade alla sig själva att vara modiga i morgon och att visa sig värdiga äran och härligheten i sittland.

Folk gick uppspelta från mötet. Som avsked sa de:

– I morgon får vi se vem som är vem!!

– Vi sorterarbort skrävlarna i morgon!

– Det är dags för de värdiga att skilja sig från de ovärdiga, så att alla rackare inte kan skryta om att de har ett modigt hjärta!

Jag gick tillbaka till värdshuset

– Förstår du hur modiga vi är nu? – Frågade min hyresvärdstolt.

– Absolut, – svarade jag automatiskt, med känslan av att min styrka hade övergett mig och att mitt huvud var fyllt med konstiga intryck.

Samma dag läste jag en ledare i deras tidning som löd:

– Medborgare, det är dags att sluta skryta och vara så fåfänga. Det är dags att sluta visa uppskattning för de tomma ord som vi använder i överflöd för att visa våra imaginära dygder. Det är dags, medborgare, att sätta våra ord på prov och visa vem som verkligen är värdig och vem som inte är det! Men vi tror inte att det kommer att finnas några skamliga ynkryggar bland oss som måste föras med våld till den utsedda märknings-platsen. Var och en av oss som känner en droppe av våra förfäders ädla blod i sina ådror kommer att kämpa för att vara bland de första att bära smärtan och ångesten. De kommer bära den stolta och tysta, för detta är helig smärta, det är ett offer för vårt lands bästa och för allas vår välfärd. Framåt, medborgare, för i morgon är dagen för det ädla provet!…

Min hyresvärd gick till sängs direkt efter mötet den dagen för att komma så tidigt som möjligt till den utsedda platsen nästa dag. Många gick dock direkt till rådhuset för att vara så nära kö-chefen som möjligt.

Nästa dag åkte ävenjag till rådhuset. Alla var där – unga och gamla, män och kvinnor. Vissa mödrar bar sina små barn i sina armar så att de kunde märkas med slaveriets märke, det vill säga hedras. På så sätt skulle de få större rätt till höga befattningar inom den offentliga förvaltningen.

Det var en enorm trängsel och mycket svärande(I det fallet var de ungefär som oss serber, och jag var på något sätt glad över detta), och alla strävade efter att vara den första vid dörren. Vissa tog till och med andra runt halsen.

Märkningen tillämpades av en särskild tjänsteman i en vit, formell kostym som milt förmanade folket:

– Trängs inte, för Guds skull, allas tur kommer – Ni är inte djur, jag antar att vi kan klara oss utan knuffande.

Märkningen började. Nånskrek och nån annan bara stönade, men ingen fick den utan att ge ifrån sig nåt ljud så länge jag var där.

Jag kunde inte stå ut med att titta på denna tortyr så länge, så jag gick tillbaka till värdshuset. Några av dem var redan där och åt och drack.

– Det är över! – sa en av dem.

– Vi skrek iallafall inte, men Talbskriade som en åsna!… – sa en annan.

– Nu ser du hurTalb är, tänk att du ville ha honom som ordförande för mötet igår.

– Ah, sånt kan man aldrig veta!

De pratade, stönade av smärta och vred sig, men försökte dölja detta från varandra, för ingen ville bli kallad för en fegis.

Kleard vanhedrade sig själv, eftersom han stönade. En man vid namn Lear var en hjälte eftersom han bad om att få två märken på pannan utan att ge ifrån sig ett ljud av smärta. Hela staden pratade om honom med största respekt.

Vissa människor rymde, men de mötte allas förakt.

Efter några dagar gick han som hade två märken i pannan omkring med huvudet högt, fylld av värdighet, självkänsla,ära och stolthet. Vart han än gick, möttes han av bugningar och män tog av sina hattar för att hylla hjälten för dagen.

Män, kvinnor och barn sprang efter honom på gatan för att se landets modigaste man. Vart han än gick, följde vördnadsfulla viskningar honom: „Lear, Lear!… Det är han! Det är hjälten som inte ylade, som inte gav ett ljud ifrån sig medan två märken blevinbrända på pannan! Han hamnade i tidningarna, prisad och förhärligad.

Och han hade förtjänat folkets kärlek.

Överallt fick jag höra ett sådant beröm, och jag började känna det gamla, ädla serbiska blodet rinna i mina ådror. Våra förfäder var hjältar, spetsades i sin kamp för frihet; Vi hade också vårt heroiska förflutna och vårt Kosovo. Jag blev uppfylld av nationell stolthet och fåfänga, ivrig att visa hur modig min ras var, rusade till rådhuset och skrek:

– Varför prisar ni Lear?… Ni har aldrig sett sanna hjältar! Kom och se själv hur ädelt serbiskt blod är! Sätt tio märken på mitt huvud, inte bara två!

Statstjänstemannen i den vita kostymen förde sitt märkjärn nära min panna, och jag började… Jag vaknade upp ur min dröm.

Jag gnuggade min panna i rädsla och gjorde korstecknet, undrandes över de konstiga saker som visas i drömmar.

– Jag överskuggade nästan Lears ära, –tänkte jag nöjt. Sen vände jag mig om, på något sätt ledsen över att min dröm inte hade fått fortsätta.

 

För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed.

En vanlig serbisk oxe’s resonemang

En hel del underverk förekommer i denna värld, och vårt land är, som många säger, överfyllt av underverk i en sådan utsträckning att underverk inte längre är underverk. Det finns människor här på mycket höga positioner som inte tänker alls. Som en kompensation, eller kanske av någon annan anledning, började en vanlig bondeoxe, som inte var olik andra serbiska oxar, att tänka. Gud vet vad som hände som fick detta geniala djur att göra något så fräckt. Det hade ju bevisats att denna olyckliga syssla bara gjorde dig en otjänst i Serbien. Vi kan juponera att denna stackars djävul, i all sin naivitet, inte visste att dennasträvan inte är lönsam i sitt hemland. Vi kommer alltså inte att tillskriva honom något särskilt medborgerligt mod. Men det är fortfarande ett mysterium varför en oxe börjar tänka eftersom han inte är en väljare, eller ett kommunalråd, eller en by-kommunalråd. Han har inte heller valts till ställföreträdare i någon nötkreaturs-församling, eller ens (om han har nått en viss ålder) en senator. Och hade den stackars själen någonsin drömt om att bli minister i något land, borde han ha vetat att han tvärtom borde öva sig på hur han skulle tänka så lite som möjligt. Detta gör ju ministrarna i vissa lyckligare länder och vårt land har inte heller någon tur i detta avseende. Varför ska vi bry oss om varför en oxe i Serbien har tagit upp en strävan som folkethar övergett? Dessutom kan det ha hänt att han började tänka bara på grund av några naturliga instinkter.

Så, vad är det för en oxe? Jo, en vanlig oxe som har, som zoologin har lärt oss, ett huvud, kropp och lemmar, och gör som alla andra oxar; drar en vagn, äter gräs, slickar salt, idisslaroch råmar. Han heter Sivonja, den grå oxen.

Så här gick det till när han började tänka. En dag satte hans herre honom och hans kompis, Galonja, framför en vagn. Han lastade några stulna pålar på vagnen och tog dem till staden för försäljning. Nästan omedelbart efter att de kommit in i staden, sålde han pålarna, lösgjordeSivonja och hans kamrat från vagnen, band fast dem med en kedja och kastade en kärve framför dem. Sen gick han glatt in till en liten krog för att ta några drinkar. Det pågick en festival i staden, så det var män, kvinnor och barn överallt. Galonja, som annars var känd bland andra oxar för att vara lite dum, tittade inte på någonting. Han åt istället sin lunchmed stort allvar, tog en tugga, råmade lite av ren njutning, och la sig sedan ner, sött slumrande. Alla de som gick förbi angick inte honom. Han ville bara slumra och snarkai fred (det är synd att han inte var en människa, med alla dessa anlag för en hög karriär). Men Sivonja kunde inte ta en enda tugga. Hans drömmande ögon och det sorgliga uttrycket i hans ansikte visade vid första anblicken att detta var en tänkare, och en känslig, lättpåverkad själ. Glada serber passerade honom, stolta över sitt härliga förflutna, sina namn och sin nation. Sivonja observerade allt detta, och hans själ var plötsligt helt uppslukad av sorg och smärta på grund av den enorma orättvisan, och han kunde inte annat än ge efter för en sådan stark, plötslig och kraftfull känsla; han råmadesorgset, fylld av smärta, tårar rannfrån hans ögon. Och i sin enorma smärta började Sivonja tänka:

– Vad är min herre och hans landsmän, serberna, så stolta över? Varför håller de huvudet så högt och ser på mitt folk med hög stolthet och förakt? De är stolta över sitt fosterland, stolta över att ett barmhärtigt öde har fått dem att födas här i Serbien. Min mor födde även mig här i Serbien, och Serbien är inte bara mitt hemland utan även min fars. Mina förfäder har, precis som deras, kommit till detta land från det gamla slaviska hemlandet. Och ändå har ingen av oss oxar någonsin känt oss stolta över detta. Vi är bara stolta över vår förmåga att dra en tung last i en uppförsbacke; än i dag, har en oxe aldrig sagt till en tysk oxe: “Vad vill du migmig?Jag är en serbisk oxe och mitt hemland är det stolta landet Serbien. Alla mina förfäder har kalvats här, och här, i detta land, är mina förfäder begravda.” Vi har aldrig varit stolta över detta, det har inte ens funnits i våra tankar. Människor är konstiga!

Uppriven av dessa tankar, skakade oxen sorgset på huvudet, klockan på halsen ringde och oketknakade. Galonja öppnade ögonen, tittade på sin vän och sade:

– Nu håller du på med ditt nonsens igen! Ät din dåre, samla lite fett!Se hur dina revben sticker ut; om det var bra att tänka, skulle folk låtit oss oxar det. Inte en chans att vi hade haft en sådan tur!

Sivonja tittade med medlidande på sin kamrat, vände bort huvudet från honom och fördjupade sig i sina tankar.

– De är stolta över sitt ärorika förflutna. De har sitt Kosovofält, slaget vid Kosovo. Och visst… det är absolut något att vara stolta över. Men drog inte mina förfäder vagnar med mat och vapen då också? Om det inte vore för oss, skulle folk ha varit tvungna att göra det själva. Upproret mot turkarna är de också stolta över. En storslagen, ädel strävan, men vem levde på den tiden? Var det dessa högfärdigatölpar, skuttandes framför mig som om det vore deras förtjänst, som gjorde uppror? Ta min herre som ett exempel. Även han är så stolt och skryter om upproret, särskilt om det faktum att hans farfarsfar omkom i befrielsekriget som en sann hjälte. Är detta verkligen min herres förtjänst? Hans farfarsfar hade rätt att vara stolt, men inte min herre; hans farfarsfar dog så att min herre, hans ättling, kunde vara fri. Så han är fri, och hur använder han sin frihet? Han stjäl andras pålar, sätter sig på vagnen, och jag måste dra både honom och pålarna medan han sover i tömmarna. Nu har han sålt sina pålar, han dricker sprit, gör ingenting och är stolt över sitt härliga förflutna. Och hur många av mina förfäder hade slaktats i upproret för att föda kämparna? Och drog inte mina förfäder den tidens vapen, kanoner, mat och ammunition? Och ändå är vi inte stolta över våra meriter eftersom vi inte har förändrats; Vi gör vår plikt än i dag, precis som våra förfäder gjorde, tålmodigt och samvetsgrant.

De är stolta över sina förfäders lidande och femhundra års slaveri. Min släkt har lidit under hela vår existens, och idag lider vi fortfarande och är förslavade. Ändå skriker vi inte om det med våra lungors fulla kraft. De säger att turkarna torterade, slaktade och spetsade dem; Mina förfäder slaktades av både serber och turkar, och brändes och utsattes för all möjlig tortyr.

De är stolta över sin religion, och ändå tror de inte på någonting. Vad är det för fel på mig och mitt folk? Vad gör att vi inte kan accepteras bland kristna? Deras religion säger till dem “du skall inte stjäla” och nu ser jag min herre stjäla och dricka för de pengar han stal. Deras religion instruerar dem att älska sina grannar, och ändå gör de bara skada mot varandra. För dem är den bästa av män, den som inte gör någon skada. De kräver inte att någon att göra något bra heller, så länge man inte gör någon skada. De har sjunkit så lågt att deras exempel på dygd inte innefattar mer än att vara harmlös men värdelös.

Oxen suckade djupt, och hans suck lyfte dammet från vägen.

– Så – fortsatte oxen med sina sorgliga tankar – Är inte jag och mina anhöriga bättre i allt detta än någon av dem? Jag har aldrig mördat någon, jag har aldrig vanhelgat någon, har inte stulit något eller sparkat en oskyldig man från public service. Jag har inte skapat ett underskott i statskassan, har inte förklarat en falsk konkurs, har aldrig kedjat fast eller arresterat oskyldiga människor eller förtalat mina vänner. Inte heller har jag gått emot mina principer som oxe, har inte gjort falska vittnesmål, har aldrig varit en minister och skadat mitt land. Intenog med att jag inte gjort någon skada, jag är tillochmed snäll mot dem som gör mig skada. Min mor födde mig, och omedelbart tog onda män min mors mjölk från mig. Gud har skapat gräs för oss oxar, inte för människor. Ändå berövar de oss det också. Förutom all den misshandeln, drar vi mäns vagnar, plogar deras fält och matar dem med bröd. Och trots allt detta erkänner ingen de förtjänster som vi skapar för fosterlandet…

– Eller ta fastan som exempel; religionen berättar för människorna att de ska fasta på alla högtidsdagar. Likväl är de inte ens villiga att uthärda denna lilla fasta, medan jag och mitt folk fastar hela våra liv, ända sedan vi först tas bort från våra mödrars bröst.

Oxen sänkte huvudet som om han var orolig, sedan höjde handet igen och fnös ilsket. Det verkade som om han fått någon viktig insikt, som plågade honom; helt plötsligt, sa han glatt:

– Åh, jag vet nu, det måste vara att – och han fortsatte att tänka, – Så är det; de är stolta över sin frihet och sina medborgerliga rättigheter. Jag måste tänka på det på allvar.

Och han tänkte, tänkte, men fick ingen rätsida på det.

– Vilka är dessa rättigheter? Om polisen beordrar dem att rösta, röstar de, och på samma sätt, kan vi lika gärna råma: “Föö-ö-ö-ör!” Och om de inte får nån order, vågar de inte rösta, eller ens syssla med politik, precis som vi. De blir misshandlade i fängelse, även om de är helt oskyldiga. Vi råmar i alla fall och viftar med svansen, och de har inte ens det där lilla medborgerliga modet.

Just i det ögonblicket kom hans herre ut från krogen. Berusad, vinglande, med suddiga ögon, mumlandes några obegripliga ord. Han stapplade mot vagnen.

– Se bara! Huranvänder denna stolta ättling den frihet som vanns med blod av hans förfäder? Min herre är ett fyllo och en tjuv, men hur använder de andra denna frihet? De går bara på tomgång och är stolta över det förflutna och sina förfäders förtjänster, där de har gjort lika lite som jag. Vi oxar däremot har förblivit lika hårt arbetande och nyttiga arbetare som våra förfäder var. Vi är oxar, men vi kan vara stolta över vårt mödosamma arbete och våra meriter än idag.

Oxen suckade djupt och sänkte sin hals för oket.

 

För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed.