Tag Archive | faderland

Ledaren (2/3)

(föregående sida)

Nästa dag samlades alla som hade modet för en långresa. Mer än tvåhundra familjer kom till den utsedda platsen. Endast ett fåtal stannade hemma för att ta hand om den gamla hemtrakten.

Det var verkligen sorgligt att se denna skara av eländiga människor. De hadepå grund av bitter olycka tvingats överge det land där de föddes och där de hade sina förfäders gravar. Deras ansikten var härjade, slitnaoch solbrända. Det var den effekt som många års lidande hade haft på dem, en bild av elände och bitter förtvivlan. Men för första gången på länge,kändede nu en strimma av hopp –även om de även kände hemlängtan. En tår rann ner för skrynkliga ansikten hos många äldre män som suckade desperat och skakade på huvudet meden känsla av att hemska saker skulle ske. Deskulle hellre stanna kvar och dö bland dessa stenar istället för att leta efter ett bättre hemland. Många av kvinnorna beklagade sig högt och tog farväl av sina döda släktingar vars gravar de nu lämnade.

Männen försökte visa upp en modig fasad och skrek, – Tja, vill du fortsätta svälta i detta förbannade land och bor i dessa hyddor? – Egentligen skulle de ha velat ta med sig hela förbannade regionen om det bara hade varit möjligt.

Det var de vanliga oljuden och skriken som finns i alla folkhopar. Både män och kvinnor var rastlösa. Barnen skrek i vaggor på sina mödrars ryggar. Även boskapen var lite oroliga. Det fanns inte alltför många nötkreatur. Det stod en kalv här och där och det fanns en mager och lurvig gammal häst med ett stort huvud och feta ben som de lastade saker på. Hästen fick bära gamla mattor, väskor och även två säckar över sin sadel, så det stackars djuret gungade under tyngden. Ändå lyckades den hålla sig uppe och gnäggade tilldå och då. Andra lastade på åsnor; barnen drog ikoppladehundar. Det pratades, skreks, jämrades, gräts, hördes skällande, gnäggande – alla var som tokiga. En åsna skrek till ett par gånger. Men ledaren yttrade inte ett ord, som om hela affären inte angick honom. En riktigt vis man!

Han satt bara tankfullt och tyst, med huvudet nere. Då och då spottade han; det var allt. Men på grund av hans märkliga beteende, växte hans popularitet så mycket att alla skulle ha gått igenom eld och vattenför honom. Följande samtal kunde höras:

– Vi har tur som har hittat en sådan man. Om vi hade gått iväg utan honom. . . gud förbjude! Vi skulle ha gått under. Han är riktigt intelligent! Han är tyst, har inte sagt ett ord än! – sa en man när han tittade på ledaren med respekt och stolthet.

– Vad ska han säga? Den som pratar mycket tänker inte så mycket. Det är helt säkert en smart man! Han bara funderar och säger ingenting, – tillade en annan, och även han tittade på ledaren med vördnad.

– Det är inte lätt att leda så många människor! Han måste samla sina tankar eftersom han har enstor vikt på sina axlar, – sa den första igen.

Det var dags att komma igång. De väntade dock ett tag, för att se om någon skulle ändra sig och följa med dem. Men eftersom ingen kom, kunde de inte dröja längre.

– Ska vi inte gå? – frågade de ledaren.

Han reste sig utan att säga ett ord.

De modigaste männen grupperade sig omedelbart runt honom för att vara till hands i händelse av fara eller nödsituation.

Ledaren rynkade pannan, höll huvudet nersänkt, tog några steg och svängde sin käpp framför sig själv på ett värdigt sätt. Resten av människorna rörde sig bakom honom och skrek flera gånger: „Länge leve vår ledare!“ Han tog några steg till och gick in i staketet framför byahuset. Där stannade han naturligtvis; Detta innebar att även gruppen stannade. Ledaren steg sedan tillbaka lite och slog sin käpp på staketet flera gånger.

– Vad vill du att vi ska göra? – frågade de.

Han sa ingenting.

– Vad vi ska göra? Riva staketet! Det är vad vi ska göra! Ser du inte att han har visat oss detta med käppen?

– Där är porten! Där är porten! – skrek barnen och pekade på porten som stod mittemot dem.

– Hysch, tyst, barn!

– Gud hjälpe oss, vad är det som händer?

– Inte ett ord! Han vet vad han ska göra. Riv staketet!

På ett ögonblick var staketetrivet som om det aldrig hade varit där.

De gick förbi staketet.

Knappt hade de gått hundra steg när ledaren sprang in i en stor taggbuske och stannade. Med stora svårigheter lyckades han dra sig ut och sedan började han knacka sin käpp i alla riktningar. Ingen vågade röra sig.

– Vad ska vi göra nu?

– Skär ner taggbusken! – ropade de som stod runt ledaren.

– Där är vägen, bakom törnbuskarna! Där är den! – skrek barnen och även många vuxna därbak.

– Där är vägen! Där är vägen! –upprepade de som stod närmast ledaren hånfullt. Alla kan inte ge order. Ledaren vet den bästa och mest direkta vägen. Skär ner taggbusken!

De störtade in för att bana väg.

– Aj, – ropade någon som satt fast med handen i en tagg och en annan vars ansikte träffades av en taggig gren.

– Bröder, Ni kan inte få någon lön utan ansträngning. Ni måste kämpa lite för att lyckas, – svarade de modigaste i gruppen.

De tog sig igenom busken efter mycket ansträngning och gick framåt.

Efter att ha vandrat lite till, kom de fram till en hög med stockar. Även dessa kastades åt sidan. Sedan fortsatte de.

De kom en väldigt kort bit den första dagen eftersom de var tvungna att övervinna flera liknande hinder. Och all ansträngning skedde på fastande mage. Vissa hade bara tagit med sig torkat bröd och lite ost medan andra bara hade lite bröd för att tillfredsställa sin hunger. Vissa hade ingenting alls. Lyckligtvis var det sommartid så de hittade fruktträd här och där.

De kände sig med andra ord väldigt trötta efter den första dagen, även om de bara hade hunnit en liten sträcka. Inga större faror dök dock upp och det skedde inga olyckor heller. Naturligtvis gick det inte att undvika småsaker i ett så stort projekt: en tagg hade fastnat i en kvinnas vänstra öga, som hon täckte med en fuktig duk; ett barn gick in i en stock och tjöt; en gammal man snubblade över en björnbärsbuske och stukade sin fotled; efter attden behandlats med lök, uthärdade mannen modigt smärtan och haltade tappert fram bakom ledaren, lutad på sin käpp. (Det var självklart flera som sa att den gamle mannen ljög om fotleden, att han bara låtsades för att han var ivrig att gå tillbaka. ) Snart var det bara ett fåtal som inte hade en tagg i armen eller ett repat ansikte. Männen uthärdade allt detta heroiskt medan kvinnorna förbannade att de gett sig iväg. Naturligtvis grät barnen, eftersom de inte förstod att allt detta slit och all denna smärta skulle belönas.

Till allas lycka och glädje hände ingenting alls med ledaren. Han var visserligen mycket skyddad, men hade ärligt talat mestadels tur. Den första natten bad alla till Gud och tackade för att dagens resa var framgångsrik och att ingenting, inte ens den minsta olycka, hade drabbat ledaren. Då började en av de modigaste männen tala. Hans ansikte hade repats av en björnbärsbuske, men han gav inte detta någon uppmärksamhet.

– Bröder, –började han. – En dags resa ligger framgångsrikt bakom oss, tack och lov. Vägen är inte lätt, men vi måste härda ut eftersom vi alla vet att denna svåra väg kommer att leda oss till lycka. Må vår allsmäktige herre skydda vår ledare från all skada så att han kan fortsätta att leda oss framåt.

– I morgon kommer jag att förlora mitt andra öga om det går som idag! –sa en av kvinnorna ilsket.

– Aj, mitt ben! – grät den gamle mannen, uppmuntrad av kvinnans kommentar.

Barnen fortsatte att gnälla och gråta, och mödrarna hade svårt att tysta dem så att talesmannen kunde höras.

– Ja, du kommer att förlora ditt andra öga, – utbrast hanilsket, – och du kan gärna förlora båda! Det är ingen stor olycka för en kvinna att förlora sina ögon för en så stor sak. Skäms! Tänker du aldrig på dina barns välbefinnande? Låt gärna hälften av oss förgås i denna strävan! Vad spelar det för roll? Vad är ett öga? Vilken nytta har dina ögon när det finns någon som vakar över oss och leder oss till lycka? Ska vi överge vårt åtagande enbart på grund av ditt öga och den gamle mannens ben?

– Han ljuger! Gamlingen ljuger! Han bara låtsas så att han kan gå tillbaka, – skallade röster från alla håll.

– Bröder, den som inte vill gå längre, – sade talesmannen igen, – låt honom gå tillbaka istället för att klaga och göra resten av oss upprörda. Jag är inte det minsta orolig, kommer att följa denna kloka ledare så länge det finns någon kraft kvar i mig!

– Alla ska med! Vi följer honom så länge vi lever!

Ledaren var tyst.

Alla började titta på honom och viska:

– Han är helt uppslukad av sina tankar!

– En vis man!

– Titta på hans panna!

– Och alltid rynkad panna!

– Seriös!

– Han är modig! Det syns på hela honom.

– Det tål att sägas igen! Staket, stockar, buskar – han tar sig igenom allt. Han knackar dystert med sin käpp, säger ingenting, och du måste gissa vad han har i åtanke.

(nästa sida)

Ledaren (1/3)

– Bröder och vänner, jag har lyssnat på alla era tal, så jag ber er nu att lyssna på mig. Våra överläggningar och samtal är inte värda något alls, så länge vi är kvar i denna karga region. I denna sandiga jord och på dessa stenar har ingenting någonsin kunnat växa. Inte i forna och regniga år och än mindre i denna torka vars like vi aldrig har sett förut.

Hur länge ska vi träffas så här och prata utan att komma fram till något? Boskapen dör utan mat, och ganska snart kommer även vi och våra barn att svälta. Vi måste hitta en annan lösning som är bättre och förnuftigare. Jag tror att det vore bäst att lämna detta torra land och ge sig ut i världen. Där kan vi hitta en bättre och mer bördig jord eftersom vi helt enkelt inte kan leva så här längre.

Så talade en invånare i något obördigt landskap en gång i tiden. Den trötta rösten var för en stund mittpunkten i ett möte. Var och när detta skedde berör inte dig eller mig, gissar jag. Det enda som är viktigt är att du tror mig, när jag säger att det hände någonstans i något land för länge sedan. Om jag ska vara ärlig, trodde jag vid ett tillfälle att jag på något sätt hade uppfunnit hela denna historia. Jag lyckades som tur var befria mig från denna otäcka villfarelse lite i taget. Nu är jag övertygad om att jag kommer att skildra vad som verkligen hände och måste ha hänt någonstans och någon gång och att jag aldrig på något sätt kunde ha hittat på detta.

Lyssnarna stod med bleka och härjade ansikten och tomma, dystra och nästan oförstående blickar. De hade händerna under sina bälten och tycktes väckas till liv av dessa kloka ord. Var och en fantiserade redan om att han var i någon form av magiskt,paradisiskt land där belöningen för hårt arbete skulle vara en rik skörd.

– Han har rätt! Han har rätt! – Viskade de utmattade rösterna på alla sidor.

– Är det här stället nä…r…a? – ett utdraget sorl hördes från ett hörn.

– Bröder! – sa en annan med en något starkare röst. – Vi måste följa detta råd omedelbart eftersom vi inte kan bo så här längre. Vi har slitit och ansträngt oss, men allt har varit förgäves. Vi har sått fröer som kunde ha använts till mat, men översvämningarna kom och sköljde bortdem. Jorden sköljdes bort från sluttningarna så att endast sten återstod. Ska vi stanna här för evigt och arbeta från morgon till kväll bara för att förbli hungriga och törstiga, nakna och barfota? Vi måste bege oss iväg och leta efter en bättre och mer bördig jord där hårt arbete ger rikliga grödor.

– Kom igen! Låt oss gå omedelbart, det här stället är inte lämpligt att leva i längre!

Viskningar uppstod, och var och en började gå därifrån, tänkte inte på vart han var på väg.

– Vänta, bröder! Vart ska ni? – sa den första talaren igen. – Visst måste vi gå, men inte så här. Vi måste veta vart vi är på väg. Annars kan vi hamna i en värre situation i stället för att rädda oss själva. Jag föreslår att vi väljer en ledare som vi alla måste lyda och som kommer att visa oss den bästa och snabbastevägen.

– Låt oss välja! Låt oss välja någon direkt, – hördes det runtom.

Först nu uppstod grälet, ett verkligt kaos. Alla pratade och antingen lyssnade man inte eller så blev man överröstad. De började dela upp sig i grupper, varje person mumlande för sig själv, och sedan bröts även grupperna upp. Två och två började de dra varandra i ärmen, prata, försöka bevisa någotoch vifta för tystnad med sina händer. Sedan samlades de igen och fortsatte prata.

– Bröder! – dånade plötsligt en starkare röst som dränkte alla andra hesa, tråkiga röster. – Vi kommer inte att lyckas nå en överenskommelse. Alla pratar och ingen lyssnar. Låt oss välja en ledare! Vem av oss kan vi välja? Vem av oss har rest tillräckligt för att känna till vägarna? Vi känner alla varandra väl, och ändå vill jag inte att nån här ska leda mig och mina barn. Berätta hellre för mig vem resenären där borta är, som har suttit i skuggan på kanten av vägen sedan i morse?

Det blev knäpptyst. Alla vände sig mot främlingen och synade honom från topp till tå.

Resenären, en medelålders man, med ett dystert ansikte som knappt var synligt på grund av hans skägg och långa hår, satt och förblev tyst som tidigare. Han var uppslukad av sina tankar, och knackade då och då med sin stora käpp i marken.

– Igår såg jag samma man med en ung pojke. De höll varandra i handen och gick nerför gatan. Igår kväll lämnade pojkenbyn, men främlingen stannade kvar.

– Bröder, låt oss glömma dessa dumma småsaker så att vi inte förlorarmer tid. Vem han än är, så har han rest långt eftersom ingen av oss känner honom. Han känner säkert till den kortaste och bästa vägentill vårt paradis. Min bedömning är att han är en mycket vis man eftersom han sitter där tyst och tänker. Någon annan skulle redan ha lagt sig i våra planer tio gånger eller mer vid det här laget eller iallafall ha börjat ett samtal med en av oss. Men han har suttit där ensam hela tiden och inte sagt någonting.

– Det är klart att mannen sitter tyst för att han tänker på något. Han måste helt enkelt vara mycket smart, – instämde de andra och började undersöka främlingen igen. Var och en hade upptäckt ett lysande drag i honom, ett bevis på hans extraordinära intelligens.

Grälandet avtog helt, så överens var alla om att det bästa vore att fråga denna resenär. Alla verkade troatt Gud hade skickat honom för att han skulle leda dem ut i världen. Han skulle nog visa dem vägen till ett bättre territorium och mer bördig jord. Han skulle vara deras ledare, och de skulle lyssna på honom och lyda utan att ifrågasätta.

De valde ut tio män sinsemellan som skulle gå fram till främlingen och förklara beslutet för honom. Denna delegation skulle beskriva det eländiga läget och be honom att vara deras ledare.

Så de tio gick över och bugade ödmjukt. En av dem började tala om områdets improduktiva jord, om de torra åren och det elände som de alla befann sig i. Han avslutade på följande sätt:

– Dessa villkor tvingar oss att lämna våra hem och vårt land och att flytta ut i världen för att hitta ett bättre hemland. När vi nu äntligen har fått insikt om detta, verkar det som att Gud har visat oss barmhärtighet, genom att skicka dig till oss – du, en klok och värdig främling – och att du kommer att leda oss och befria oss från vårt elände. Med stöd av alla våra invånare ber vi dig att vara vår ledare. Vart du än går, följer vi efter. Du känner till vägarna och du föddes i ett lyckligare och bättre hemland. Vi kommer lyssnapå dig och lyda vart och ett av dina kommandon. Vill du, vise främling, gå med på att rädda oss från undergång? Vill du bli vår ledare?

Under hela detta tal, lyfte den vise främlingen aldrig på sitt huvud. Han satt hela tiden i samma position som tidigare. Huvudetvar sänkt, hans panna var rynkad, och han sa ingenting. Han knackade bara med sin käpp i marken då och då och – tänkte. När talet var över muttrade hanlångsamt utan att ändra sin kroppshållning:

– Det ska jag göra!

– Kan vi följa med dig och leta efter en bättre plats?

– Det kan ni! – fortsatte han utan att lyfta huvudet.

Entusiasm och uttryck för uppskattning uppstod nu, men främlingen sa inte ett ord om detta.

De tio berättade förde andra omsin framgång, och tillade att det var först nu de såg vilken stor visdom denne man hade.

– Han rörde sig inte ur fläckenoch lyfte inte ens huvudet för att se vem som pratade med honom. Han satt bara tyst och mediterade. Trotsalla våra tal och vår uppskattning, yttrade han bara sju ord.

– En riktigt vis man! Sällsynt intelligent! – ropade de glatt från alla håll och hävdade att Gud själv hade sänt honom som en ängel från himlen för att rädda dem. Alla var övertygade om att en så orubblig ledare skulle innebära stor framgång. Det beslutades således att de skulle ge sig av nästa dag i gryningen.

(nästa sida)

En vanlig serbisk oxe’s resonemang

En hel del underverk förekommer i denna värld, och vårt land är, som många säger, överfyllt av underverk i en sådan utsträckning att underverk inte längre är underverk. Det finns människor här på mycket höga positioner som inte tänker alls. Som en kompensation, eller kanske av någon annan anledning, började en vanlig bondeoxe, som inte var olik andra serbiska oxar, att tänka. Gud vet vad som hände som fick detta geniala djur att göra något så fräckt. Det hade ju bevisats att denna olyckliga syssla bara gjorde dig en otjänst i Serbien. Vi kan juponera att denna stackars djävul, i all sin naivitet, inte visste att dennasträvan inte är lönsam i sitt hemland. Vi kommer alltså inte att tillskriva honom något särskilt medborgerligt mod. Men det är fortfarande ett mysterium varför en oxe börjar tänka eftersom han inte är en väljare, eller ett kommunalråd, eller en by-kommunalråd. Han har inte heller valts till ställföreträdare i någon nötkreaturs-församling, eller ens (om han har nått en viss ålder) en senator. Och hade den stackars själen någonsin drömt om att bli minister i något land, borde han ha vetat att han tvärtom borde öva sig på hur han skulle tänka så lite som möjligt. Detta gör ju ministrarna i vissa lyckligare länder och vårt land har inte heller någon tur i detta avseende. Varför ska vi bry oss om varför en oxe i Serbien har tagit upp en strävan som folkethar övergett? Dessutom kan det ha hänt att han började tänka bara på grund av några naturliga instinkter.

Så, vad är det för en oxe? Jo, en vanlig oxe som har, som zoologin har lärt oss, ett huvud, kropp och lemmar, och gör som alla andra oxar; drar en vagn, äter gräs, slickar salt, idisslaroch råmar. Han heter Sivonja, den grå oxen.

Så här gick det till när han började tänka. En dag satte hans herre honom och hans kompis, Galonja, framför en vagn. Han lastade några stulna pålar på vagnen och tog dem till staden för försäljning. Nästan omedelbart efter att de kommit in i staden, sålde han pålarna, lösgjordeSivonja och hans kamrat från vagnen, band fast dem med en kedja och kastade en kärve framför dem. Sen gick han glatt in till en liten krog för att ta några drinkar. Det pågick en festival i staden, så det var män, kvinnor och barn överallt. Galonja, som annars var känd bland andra oxar för att vara lite dum, tittade inte på någonting. Han åt istället sin lunchmed stort allvar, tog en tugga, råmade lite av ren njutning, och la sig sedan ner, sött slumrande. Alla de som gick förbi angick inte honom. Han ville bara slumra och snarkai fred (det är synd att han inte var en människa, med alla dessa anlag för en hög karriär). Men Sivonja kunde inte ta en enda tugga. Hans drömmande ögon och det sorgliga uttrycket i hans ansikte visade vid första anblicken att detta var en tänkare, och en känslig, lättpåverkad själ. Glada serber passerade honom, stolta över sitt härliga förflutna, sina namn och sin nation. Sivonja observerade allt detta, och hans själ var plötsligt helt uppslukad av sorg och smärta på grund av den enorma orättvisan, och han kunde inte annat än ge efter för en sådan stark, plötslig och kraftfull känsla; han råmadesorgset, fylld av smärta, tårar rannfrån hans ögon. Och i sin enorma smärta började Sivonja tänka:

– Vad är min herre och hans landsmän, serberna, så stolta över? Varför håller de huvudet så högt och ser på mitt folk med hög stolthet och förakt? De är stolta över sitt fosterland, stolta över att ett barmhärtigt öde har fått dem att födas här i Serbien. Min mor födde även mig här i Serbien, och Serbien är inte bara mitt hemland utan även min fars. Mina förfäder har, precis som deras, kommit till detta land från det gamla slaviska hemlandet. Och ändå har ingen av oss oxar någonsin känt oss stolta över detta. Vi är bara stolta över vår förmåga att dra en tung last i en uppförsbacke; än i dag, har en oxe aldrig sagt till en tysk oxe: “Vad vill du migmig?Jag är en serbisk oxe och mitt hemland är det stolta landet Serbien. Alla mina förfäder har kalvats här, och här, i detta land, är mina förfäder begravda.” Vi har aldrig varit stolta över detta, det har inte ens funnits i våra tankar. Människor är konstiga!

Uppriven av dessa tankar, skakade oxen sorgset på huvudet, klockan på halsen ringde och oketknakade. Galonja öppnade ögonen, tittade på sin vän och sade:

– Nu håller du på med ditt nonsens igen! Ät din dåre, samla lite fett!Se hur dina revben sticker ut; om det var bra att tänka, skulle folk låtit oss oxar det. Inte en chans att vi hade haft en sådan tur!

Sivonja tittade med medlidande på sin kamrat, vände bort huvudet från honom och fördjupade sig i sina tankar.

– De är stolta över sitt ärorika förflutna. De har sitt Kosovofält, slaget vid Kosovo. Och visst… det är absolut något att vara stolta över. Men drog inte mina förfäder vagnar med mat och vapen då också? Om det inte vore för oss, skulle folk ha varit tvungna att göra det själva. Upproret mot turkarna är de också stolta över. En storslagen, ädel strävan, men vem levde på den tiden? Var det dessa högfärdigatölpar, skuttandes framför mig som om det vore deras förtjänst, som gjorde uppror? Ta min herre som ett exempel. Även han är så stolt och skryter om upproret, särskilt om det faktum att hans farfarsfar omkom i befrielsekriget som en sann hjälte. Är detta verkligen min herres förtjänst? Hans farfarsfar hade rätt att vara stolt, men inte min herre; hans farfarsfar dog så att min herre, hans ättling, kunde vara fri. Så han är fri, och hur använder han sin frihet? Han stjäl andras pålar, sätter sig på vagnen, och jag måste dra både honom och pålarna medan han sover i tömmarna. Nu har han sålt sina pålar, han dricker sprit, gör ingenting och är stolt över sitt härliga förflutna. Och hur många av mina förfäder hade slaktats i upproret för att föda kämparna? Och drog inte mina förfäder den tidens vapen, kanoner, mat och ammunition? Och ändå är vi inte stolta över våra meriter eftersom vi inte har förändrats; Vi gör vår plikt än i dag, precis som våra förfäder gjorde, tålmodigt och samvetsgrant.

De är stolta över sina förfäders lidande och femhundra års slaveri. Min släkt har lidit under hela vår existens, och idag lider vi fortfarande och är förslavade. Ändå skriker vi inte om det med våra lungors fulla kraft. De säger att turkarna torterade, slaktade och spetsade dem; Mina förfäder slaktades av både serber och turkar, och brändes och utsattes för all möjlig tortyr.

De är stolta över sin religion, och ändå tror de inte på någonting. Vad är det för fel på mig och mitt folk? Vad gör att vi inte kan accepteras bland kristna? Deras religion säger till dem “du skall inte stjäla” och nu ser jag min herre stjäla och dricka för de pengar han stal. Deras religion instruerar dem att älska sina grannar, och ändå gör de bara skada mot varandra. För dem är den bästa av män, den som inte gör någon skada. De kräver inte att någon att göra något bra heller, så länge man inte gör någon skada. De har sjunkit så lågt att deras exempel på dygd inte innefattar mer än att vara harmlös men värdelös.

Oxen suckade djupt, och hans suck lyfte dammet från vägen.

– Så – fortsatte oxen med sina sorgliga tankar – Är inte jag och mina anhöriga bättre i allt detta än någon av dem? Jag har aldrig mördat någon, jag har aldrig vanhelgat någon, har inte stulit något eller sparkat en oskyldig man från public service. Jag har inte skapat ett underskott i statskassan, har inte förklarat en falsk konkurs, har aldrig kedjat fast eller arresterat oskyldiga människor eller förtalat mina vänner. Inte heller har jag gått emot mina principer som oxe, har inte gjort falska vittnesmål, har aldrig varit en minister och skadat mitt land. Intenog med att jag inte gjort någon skada, jag är tillochmed snäll mot dem som gör mig skada. Min mor födde mig, och omedelbart tog onda män min mors mjölk från mig. Gud har skapat gräs för oss oxar, inte för människor. Ändå berövar de oss det också. Förutom all den misshandeln, drar vi mäns vagnar, plogar deras fält och matar dem med bröd. Och trots allt detta erkänner ingen de förtjänster som vi skapar för fosterlandet…

– Eller ta fastan som exempel; religionen berättar för människorna att de ska fasta på alla högtidsdagar. Likväl är de inte ens villiga att uthärda denna lilla fasta, medan jag och mitt folk fastar hela våra liv, ända sedan vi först tas bort från våra mödrars bröst.

Oxen sänkte huvudet som om han var orolig, sedan höjde handet igen och fnös ilsket. Det verkade som om han fått någon viktig insikt, som plågade honom; helt plötsligt, sa han glatt:

– Åh, jag vet nu, det måste vara att – och han fortsatte att tänka, – Så är det; de är stolta över sin frihet och sina medborgerliga rättigheter. Jag måste tänka på det på allvar.

Och han tänkte, tänkte, men fick ingen rätsida på det.

– Vilka är dessa rättigheter? Om polisen beordrar dem att rösta, röstar de, och på samma sätt, kan vi lika gärna råma: “Föö-ö-ö-ör!” Och om de inte får nån order, vågar de inte rösta, eller ens syssla med politik, precis som vi. De blir misshandlade i fängelse, även om de är helt oskyldiga. Vi råmar i alla fall och viftar med svansen, och de har inte ens det där lilla medborgerliga modet.

Just i det ögonblicket kom hans herre ut från krogen. Berusad, vinglande, med suddiga ögon, mumlandes några obegripliga ord. Han stapplade mot vagnen.

– Se bara! Huranvänder denna stolta ättling den frihet som vanns med blod av hans förfäder? Min herre är ett fyllo och en tjuv, men hur använder de andra denna frihet? De går bara på tomgång och är stolta över det förflutna och sina förfäders förtjänster, där de har gjort lika lite som jag. Vi oxar däremot har förblivit lika hårt arbetande och nyttiga arbetare som våra förfäder var. Vi är oxar, men vi kan vara stolta över vårt mödosamma arbete och våra meriter än idag.

Oxen suckade djupt och sänkte sin hals för oket.

 

I Belgrad, 1902
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020