Ledaren (3/3)
Således var den första dagen över, och det följde fler dagar med den samma framgångar. Ingenting av stor betydelse skedde, bara triviala händelser: De föll huvudstupa ner i ett dike, sedan in i en ravin; de skrapade sig mot häckar och björnbärsbuskar; de trampade på flaskor; flera bröt armar och ben; några drabbades av slag mot huvudet. Men allt detta genomleds tålmodigt. Några gamla män lämnades döda på vägen. „De skulle ha dött även om de hade stannat hemma, för att inte tala om hur illa det hade gått om de gått ännu längre!“ sa talesmännen och uppmuntrade de andra att fortsätta. Några mindre barn, ett till två år gamla, omkom också. Föräldrarna undertryckte stoiskt sina hjärtesorg eftersom det var Guds vilja. „Och ju mindre barnen är, desto mindre sorg. När de är yngre är sorgen mindre. Gud förbjude att föräldrar förlorar sina barn när de har nått giftasmogenålder. Om det är förutbestämt att barnen ska dö, är det bättre att de dör tidigt. Då är sorgen inte så stor!“ tröstade talesmän dem igen. Några hade virat dukar runt huvudet och satt kalla kompresser på sina blåmärken. Andra bar sina armar i slingor. Alla var trasiga och sönderskurna. Deras kläder hängde i strimlor, men de gick glatt framåt ändå. Allt detta skulle ha varit lättare att bära om de inte även hade plågats av hunger. Men de var tvungna att fortsätta.
En dag hände något mer betydelsefullt.
Ledaren gick främst, omgiven av de modigaste männen i gruppen. (Två av dem saknades, och ingen visste var de var. Den allmänna uppfattningen var att de hade svikit gruppen och flytt. Vid ett tillfälle sa talesmannen något om deras skamliga förräderi. Endast ett fåtal trodde att de två hade dött på vägen, men de sa ingenting av rädsla för att reta de andra. ) Resten av gruppen stod i kö bakom dem. Plötsligt dök det upp en ytterst stor och djup, stenig ravin – en riktig avgrund. Backen var så brant att de inte vågade ta ett enda steg framåt. Även de modigaste stannade upp och tittade på ledaren. Med rynkad pannan, absorberad i sina tankar med huvudet nersänkt, klev han djärvt fram, knackandes med sin käpp, först till höger, sedan till vänster, på sitt karakteristiska sätt. Många sa att detta fick honom att verka ännu mer värdig. Han varken tittade på någon eller sa något. På hans ansikte syntes det ingen förändring av uttryck och inget spår av rädsla. Detta trotsatt han kom närmare och närmare branten. Även de djärvaste männen blev bleka som lik av nervositet, men ingen vågade varna den tappra, kloka ledaren. Han hade bara två steg kvar till kanten. Alla började darra av sjuklig rädsla och glodde med vidöppna ögon. De modigaste männen var på väg att hålla tillbaka ledaren, även om det innebar ett brott mot disciplinen. Han tog ett steg, två steg, och störtade ner i ravinen. Det uppstod förvirring, folk jämrade sig, skrek; rädslan fick övertaget. Några började fly.
– Stanna, bröder! Varför har ni så bråttom? Är det så här ni håller ert ord? Vi måste följa den vise mannen, han vet vad hangör. Han skulle vara galen om han ville förstöra för sig själv. Framåtmarch, efter honom! Detta är den största och kanske den sista faran, det sista hindret. Vem vet? På andra sidan ravinen kanske vi hittar ett magnifikt,bördigt land som Gud har skapat helt för oss. Framåt! Utan uppoffringar,kommer vi aldrig att komma någonstans! – så lydde talesmannens ord och även han tog två steg framåt ochförsvannner i ravinen. De modigaste följde tätt efter och sedan följde även de andra.
Det hördes jämranden, stönanden ochtumlandenpå den branta sluttningen av denna stora ravin. Man tror ju inte attnågon kan komma levande ur något sådant, än mindre oskadd och i ett stycke, men mänskligt liv är envist. Ledaren hade en ovanlig tur. Han fick tagi några buskar när han föll och klarade sig ifrån skador. Han lyckades ta sig samman. Medan jämranden, stönanden och gråtrungande nedanför, satt han orörlig, försjunken i sina tankar. Några som slagit sig illa och blivit arga började förbanna honom men han brydde sig inte. De som haft turen att få tag i en buske eller ett träd medan de föll började ihärdigt försöka att klättra ut. Vissa hade spräckt sina huvuden så att blodet forsade. Ingen hade klarat sig oskadd förutom ledaren. De rynkade plötsligt sina pannoråt honom och stönade i vånda men han lyfte inte ens huvudet. Han var tyst och hade uttrycket av ett reflekterande snille!
Det gick en tid. Antalet resenärer blev färre och färre. Varje dag tog ut sin rätt. Några lämnade gruppen och vände tillbaka.
Av det stora antal som inlett resan återstod bara ett tjugotal. Deras härjade och utmattade ansikten visade tecken på förtvivlan, tvivel, trötthet och hunger, men ingen sa ett enda ord. De var lika tysta som sin ledare och fortsatte färden. Till och med den pigge talesmannen skakade desperat på huvudet. Vägen var verkligen svår.
Deras antal minskade dagligen tills det bara var tio kvar. Med förtvivlade ansikten, inledde de inga samtal. De stönade bara och klagade.
Faktum var att de såg mer ut som krymplingar än män. Några hade kryckor. Några höll armarna i slingor som var fästa runt halsen. Många bar bandage och kompresser runt sina händer. Även om de gärna hade gjort nya uppoffringar, kunde de inte detta eftersom det nästan inte fanns utrymme på deras kroppar för nya sår.
Även de starkaste och modigaste bland dem hade redan förlorat tro och hopp, men kämpade fortfarande på; Det kan gå,intalade de sig med stor ansträngning, klagandes och plågade av smärta. Det var inget alternativ att gå tillbaka. Skulle de ha gjort så många uppoffringar bara för att ge upp?
Det började skymma. De haltande på kryckor och såg plötsligt att ledaren inte var framför dem längre. De tog ytterligare ett steg och störtade ner i en annan ravin.
– Åh, mitt ben! Åh, min hand! – skallade jämmer och stönanden. Det var tillochmed en svag röst som förbannade den värdige ledaren men han tystnade snabbt.
När solen gick upp satt ledaren på precis samma sätt som den dagen han valdes. Det var inte minsta förändring i hans utseende.
Talesmannen klättrade ut ur ravinen, följd av två andra. De var vanställda och blodiga och vände sig om för att se hur många som var kvar, men de var de enda. Deras hjärtan fylldes av dödlig rädsla och hopplöshet. Regionen var okänd, kuperad, stenig – inga vägar någonstans. Två dagar tidigare hade de hittat en väg men lämnade den bakom sig. Ledaren ledde dem bort från den.
De tänkte på de många vänner och släktingar som hade dött på denna stora resa. En sorg starkare än smärtan i deras handikappade lemmar övervann dem. De hade bevittnat sin egen undergång med egna ögon.
Talesmannen gick fram till ledaren och började tala med en trött, darrande röst som var fylld av smärta, förtvivlan och bitterhet.
– Vart är vi på väg nu?
Ledaren var tyst.
– Vart kommer du att leda oss? Vi lade våra egna liv och våra familjers liv i era händer och följde efter er. Våra hem och våra förfäders gravar lämnade vi bakom oss i hopp om att vi skulle kunna rädda oss själva från undergång i det karga landet. Men du har gjort det värre för oss. Det fanns tvåhundra familjer bakom dig och se nu hur många det finns!
– Du menar att alla inte är här? – mumlade ledaren utan att lyfta huvudet.
– Hur kan du ställa en sådan fråga? Titta upp och se själv! Räkna hur många av oss som är kvar på denna olyckliga resa! Sevilket tillstånd vi befinner oss i! Det vore bättre att ha dött än att bli så här handikappad.
– Jag kan inte titta på dig!
– Varför inte?
– Jag är blind.
En isande tystnad.
– Har du tappat synen under resan?
– Jag föddes blind!
De tre började hänga sina huvuden i förtvivlan.
Höstvinden blåste olycksbådande genom bergen och fällde de vissna bladen. En dimma svävade över kullarna, och genom den kalla, dimmiga luften fladdrade korparnas vingar. Solen var dold bakom molnen, som blev allt mörkare och fler och fler.
De tre såg på varandra i total skräck.
– Vart kan vi ta vägen nu? – mumlade en av dem allvarligt.
– Vi vet inte!
I Belgrad, 1901
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020
Ledaren (2/3)
Nästa dag samlades alla som hade modet för en långresa. Mer än tvåhundra familjer kom till den utsedda platsen. Endast ett fåtal stannade hemma för att ta hand om den gamla hemtrakten.
Det var verkligen sorgligt att se denna skara av eländiga människor. De hadepå grund av bitter olycka tvingats överge det land där de föddes och där de hade sina förfäders gravar. Deras ansikten var härjade, slitnaoch solbrända. Det var den effekt som många års lidande hade haft på dem, en bild av elände och bitter förtvivlan. Men för första gången på länge,kändede nu en strimma av hopp –även om de även kände hemlängtan. En tår rann ner för skrynkliga ansikten hos många äldre män som suckade desperat och skakade på huvudet meden känsla av att hemska saker skulle ske. Deskulle hellre stanna kvar och dö bland dessa stenar istället för att leta efter ett bättre hemland. Många av kvinnorna beklagade sig högt och tog farväl av sina döda släktingar vars gravar de nu lämnade.
Männen försökte visa upp en modig fasad och skrek, – Tja, vill du fortsätta svälta i detta förbannade land och bor i dessa hyddor? – Egentligen skulle de ha velat ta med sig hela förbannade regionen om det bara hade varit möjligt.
Det var de vanliga oljuden och skriken som finns i alla folkhopar. Både män och kvinnor var rastlösa. Barnen skrek i vaggor på sina mödrars ryggar. Även boskapen var lite oroliga. Det fanns inte alltför många nötkreatur. Det stod en kalv här och där och det fanns en mager och lurvig gammal häst med ett stort huvud och feta ben som de lastade saker på. Hästen fick bära gamla mattor, väskor och även två säckar över sin sadel, så det stackars djuret gungade under tyngden. Ändå lyckades den hålla sig uppe och gnäggade tilldå och då. Andra lastade på åsnor; barnen drog ikoppladehundar. Det pratades, skreks, jämrades, gräts, hördes skällande, gnäggande – alla var som tokiga. En åsna skrek till ett par gånger. Men ledaren yttrade inte ett ord, som om hela affären inte angick honom. En riktigt vis man!
Han satt bara tankfullt och tyst, med huvudet nere. Då och då spottade han; det var allt. Men på grund av hans märkliga beteende, växte hans popularitet så mycket att alla skulle ha gått igenom eld och vattenför honom. Följande samtal kunde höras:
– Vi har tur som har hittat en sådan man. Om vi hade gått iväg utan honom. . . gud förbjude! Vi skulle ha gått under. Han är riktigt intelligent! Han är tyst, har inte sagt ett ord än! – sa en man när han tittade på ledaren med respekt och stolthet.
– Vad ska han säga? Den som pratar mycket tänker inte så mycket. Det är helt säkert en smart man! Han bara funderar och säger ingenting, – tillade en annan, och även han tittade på ledaren med vördnad.
– Det är inte lätt att leda så många människor! Han måste samla sina tankar eftersom han har enstor vikt på sina axlar, – sa den första igen.
Det var dags att komma igång. De väntade dock ett tag, för att se om någon skulle ändra sig och följa med dem. Men eftersom ingen kom, kunde de inte dröja längre.
– Ska vi inte gå? – frågade de ledaren.
Han reste sig utan att säga ett ord.
De modigaste männen grupperade sig omedelbart runt honom för att vara till hands i händelse av fara eller nödsituation.
Ledaren rynkade pannan, höll huvudet nersänkt, tog några steg och svängde sin käpp framför sig själv på ett värdigt sätt. Resten av människorna rörde sig bakom honom och skrek flera gånger: „Länge leve vår ledare!“ Han tog några steg till och gick in i staketet framför byahuset. Där stannade han naturligtvis; Detta innebar att även gruppen stannade. Ledaren steg sedan tillbaka lite och slog sin käpp på staketet flera gånger.
– Vad vill du att vi ska göra? – frågade de.
Han sa ingenting.
– Vad vi ska göra? Riva staketet! Det är vad vi ska göra! Ser du inte att han har visat oss detta med käppen?
– Där är porten! Där är porten! – skrek barnen och pekade på porten som stod mittemot dem.
– Hysch, tyst, barn!
– Gud hjälpe oss, vad är det som händer?
– Inte ett ord! Han vet vad han ska göra. Riv staketet!
På ett ögonblick var staketetrivet som om det aldrig hade varit där.
De gick förbi staketet.
Knappt hade de gått hundra steg när ledaren sprang in i en stor taggbuske och stannade. Med stora svårigheter lyckades han dra sig ut och sedan började han knacka sin käpp i alla riktningar. Ingen vågade röra sig.
– Vad ska vi göra nu?
– Skär ner taggbusken! – ropade de som stod runt ledaren.
– Där är vägen, bakom törnbuskarna! Där är den! – skrek barnen och även många vuxna därbak.
– Där är vägen! Där är vägen! –upprepade de som stod närmast ledaren hånfullt. Alla kan inte ge order. Ledaren vet den bästa och mest direkta vägen. Skär ner taggbusken!
De störtade in för att bana väg.
– Aj, – ropade någon som satt fast med handen i en tagg och en annan vars ansikte träffades av en taggig gren.
– Bröder, Ni kan inte få någon lön utan ansträngning. Ni måste kämpa lite för att lyckas, – svarade de modigaste i gruppen.
De tog sig igenom busken efter mycket ansträngning och gick framåt.
Efter att ha vandrat lite till, kom de fram till en hög med stockar. Även dessa kastades åt sidan. Sedan fortsatte de.
De kom en väldigt kort bit den första dagen eftersom de var tvungna att övervinna flera liknande hinder. Och all ansträngning skedde på fastande mage. Vissa hade bara tagit med sig torkat bröd och lite ost medan andra bara hade lite bröd för att tillfredsställa sin hunger. Vissa hade ingenting alls. Lyckligtvis var det sommartid så de hittade fruktträd här och där.
De kände sig med andra ord väldigt trötta efter den första dagen, även om de bara hade hunnit en liten sträcka. Inga större faror dök dock upp och det skedde inga olyckor heller. Naturligtvis gick det inte att undvika småsaker i ett så stort projekt: en tagg hade fastnat i en kvinnas vänstra öga, som hon täckte med en fuktig duk; ett barn gick in i en stock och tjöt; en gammal man snubblade över en björnbärsbuske och stukade sin fotled; efter attden behandlats med lök, uthärdade mannen modigt smärtan och haltade tappert fram bakom ledaren, lutad på sin käpp. (Det var självklart flera som sa att den gamle mannen ljög om fotleden, att han bara låtsades för att han var ivrig att gå tillbaka. ) Snart var det bara ett fåtal som inte hade en tagg i armen eller ett repat ansikte. Männen uthärdade allt detta heroiskt medan kvinnorna förbannade att de gett sig iväg. Naturligtvis grät barnen, eftersom de inte förstod att allt detta slit och all denna smärta skulle belönas.
Till allas lycka och glädje hände ingenting alls med ledaren. Han var visserligen mycket skyddad, men hade ärligt talat mestadels tur. Den första natten bad alla till Gud och tackade för att dagens resa var framgångsrik och att ingenting, inte ens den minsta olycka, hade drabbat ledaren. Då började en av de modigaste männen tala. Hans ansikte hade repats av en björnbärsbuske, men han gav inte detta någon uppmärksamhet.
– Bröder, –började han. – En dags resa ligger framgångsrikt bakom oss, tack och lov. Vägen är inte lätt, men vi måste härda ut eftersom vi alla vet att denna svåra väg kommer att leda oss till lycka. Må vår allsmäktige herre skydda vår ledare från all skada så att han kan fortsätta att leda oss framåt.
– I morgon kommer jag att förlora mitt andra öga om det går som idag! –sa en av kvinnorna ilsket.
– Aj, mitt ben! – grät den gamle mannen, uppmuntrad av kvinnans kommentar.
Barnen fortsatte att gnälla och gråta, och mödrarna hade svårt att tysta dem så att talesmannen kunde höras.
– Ja, du kommer att förlora ditt andra öga, – utbrast hanilsket, – och du kan gärna förlora båda! Det är ingen stor olycka för en kvinna att förlora sina ögon för en så stor sak. Skäms! Tänker du aldrig på dina barns välbefinnande? Låt gärna hälften av oss förgås i denna strävan! Vad spelar det för roll? Vad är ett öga? Vilken nytta har dina ögon när det finns någon som vakar över oss och leder oss till lycka? Ska vi överge vårt åtagande enbart på grund av ditt öga och den gamle mannens ben?
– Han ljuger! Gamlingen ljuger! Han bara låtsas så att han kan gå tillbaka, – skallade röster från alla håll.
– Bröder, den som inte vill gå längre, – sade talesmannen igen, – låt honom gå tillbaka istället för att klaga och göra resten av oss upprörda. Jag är inte det minsta orolig, kommer att följa denna kloka ledare så länge det finns någon kraft kvar i mig!
– Alla ska med! Vi följer honom så länge vi lever!
Ledaren var tyst.
Alla började titta på honom och viska:
– Han är helt uppslukad av sina tankar!
– En vis man!
– Titta på hans panna!
– Och alltid rynkad panna!
– Seriös!
– Han är modig! Det syns på hela honom.
– Det tål att sägas igen! Staket, stockar, buskar – han tar sig igenom allt. Han knackar dystert med sin käpp, säger ingenting, och du måste gissa vad han har i åtanke.
Ledaren (1/3)
– Bröder och vänner, jag har lyssnat på alla era tal, så jag ber er nu att lyssna på mig. Våra överläggningar och samtal är inte värda något alls, så länge vi är kvar i denna karga region. I denna sandiga jord och på dessa stenar har ingenting någonsin kunnat växa. Inte i forna och regniga år och än mindre i denna torka vars like vi aldrig har sett förut.
Hur länge ska vi träffas så här och prata utan att komma fram till något? Boskapen dör utan mat, och ganska snart kommer även vi och våra barn att svälta. Vi måste hitta en annan lösning som är bättre och förnuftigare. Jag tror att det vore bäst att lämna detta torra land och ge sig ut i världen. Där kan vi hitta en bättre och mer bördig jord eftersom vi helt enkelt inte kan leva så här längre.
Så talade en invånare i något obördigt landskap en gång i tiden. Den trötta rösten var för en stund mittpunkten i ett möte. Var och när detta skedde berör inte dig eller mig, gissar jag. Det enda som är viktigt är att du tror mig, när jag säger att det hände någonstans i något land för länge sedan. Om jag ska vara ärlig, trodde jag vid ett tillfälle att jag på något sätt hade uppfunnit hela denna historia. Jag lyckades som tur var befria mig från denna otäcka villfarelse lite i taget. Nu är jag övertygad om att jag kommer att skildra vad som verkligen hände och måste ha hänt någonstans och någon gång och att jag aldrig på något sätt kunde ha hittat på detta.
Lyssnarna stod med bleka och härjade ansikten och tomma, dystra och nästan oförstående blickar. De hade händerna under sina bälten och tycktes väckas till liv av dessa kloka ord. Var och en fantiserade redan om att han var i någon form av magiskt,paradisiskt land där belöningen för hårt arbete skulle vara en rik skörd.
– Han har rätt! Han har rätt! – Viskade de utmattade rösterna på alla sidor.
– Är det här stället nä…r…a? – ett utdraget sorl hördes från ett hörn.
– Bröder! – sa en annan med en något starkare röst. – Vi måste följa detta råd omedelbart eftersom vi inte kan bo så här längre. Vi har slitit och ansträngt oss, men allt har varit förgäves. Vi har sått fröer som kunde ha använts till mat, men översvämningarna kom och sköljde bortdem. Jorden sköljdes bort från sluttningarna så att endast sten återstod. Ska vi stanna här för evigt och arbeta från morgon till kväll bara för att förbli hungriga och törstiga, nakna och barfota? Vi måste bege oss iväg och leta efter en bättre och mer bördig jord där hårt arbete ger rikliga grödor.
– Kom igen! Låt oss gå omedelbart, det här stället är inte lämpligt att leva i längre!
Viskningar uppstod, och var och en började gå därifrån, tänkte inte på vart han var på väg.
– Vänta, bröder! Vart ska ni? – sa den första talaren igen. – Visst måste vi gå, men inte så här. Vi måste veta vart vi är på väg. Annars kan vi hamna i en värre situation i stället för att rädda oss själva. Jag föreslår att vi väljer en ledare som vi alla måste lyda och som kommer att visa oss den bästa och snabbastevägen.
– Låt oss välja! Låt oss välja någon direkt, – hördes det runtom.
Först nu uppstod grälet, ett verkligt kaos. Alla pratade och antingen lyssnade man inte eller så blev man överröstad. De började dela upp sig i grupper, varje person mumlande för sig själv, och sedan bröts även grupperna upp. Två och två började de dra varandra i ärmen, prata, försöka bevisa någotoch vifta för tystnad med sina händer. Sedan samlades de igen och fortsatte prata.
– Bröder! – dånade plötsligt en starkare röst som dränkte alla andra hesa, tråkiga röster. – Vi kommer inte att lyckas nå en överenskommelse. Alla pratar och ingen lyssnar. Låt oss välja en ledare! Vem av oss kan vi välja? Vem av oss har rest tillräckligt för att känna till vägarna? Vi känner alla varandra väl, och ändå vill jag inte att nån här ska leda mig och mina barn. Berätta hellre för mig vem resenären där borta är, som har suttit i skuggan på kanten av vägen sedan i morse?
Det blev knäpptyst. Alla vände sig mot främlingen och synade honom från topp till tå.
Resenären, en medelålders man, med ett dystert ansikte som knappt var synligt på grund av hans skägg och långa hår, satt och förblev tyst som tidigare. Han var uppslukad av sina tankar, och knackade då och då med sin stora käpp i marken.
– Igår såg jag samma man med en ung pojke. De höll varandra i handen och gick nerför gatan. Igår kväll lämnade pojkenbyn, men främlingen stannade kvar.
– Bröder, låt oss glömma dessa dumma småsaker så att vi inte förlorarmer tid. Vem han än är, så har han rest långt eftersom ingen av oss känner honom. Han känner säkert till den kortaste och bästa vägentill vårt paradis. Min bedömning är att han är en mycket vis man eftersom han sitter där tyst och tänker. Någon annan skulle redan ha lagt sig i våra planer tio gånger eller mer vid det här laget eller iallafall ha börjat ett samtal med en av oss. Men han har suttit där ensam hela tiden och inte sagt någonting.
– Det är klart att mannen sitter tyst för att han tänker på något. Han måste helt enkelt vara mycket smart, – instämde de andra och började undersöka främlingen igen. Var och en hade upptäckt ett lysande drag i honom, ett bevis på hans extraordinära intelligens.
Grälandet avtog helt, så överens var alla om att det bästa vore att fråga denna resenär. Alla verkade troatt Gud hade skickat honom för att han skulle leda dem ut i världen. Han skulle nog visa dem vägen till ett bättre territorium och mer bördig jord. Han skulle vara deras ledare, och de skulle lyssna på honom och lyda utan att ifrågasätta.
De valde ut tio män sinsemellan som skulle gå fram till främlingen och förklara beslutet för honom. Denna delegation skulle beskriva det eländiga läget och be honom att vara deras ledare.
Så de tio gick över och bugade ödmjukt. En av dem började tala om områdets improduktiva jord, om de torra åren och det elände som de alla befann sig i. Han avslutade på följande sätt:
– Dessa villkor tvingar oss att lämna våra hem och vårt land och att flytta ut i världen för att hitta ett bättre hemland. När vi nu äntligen har fått insikt om detta, verkar det som att Gud har visat oss barmhärtighet, genom att skicka dig till oss – du, en klok och värdig främling – och att du kommer att leda oss och befria oss från vårt elände. Med stöd av alla våra invånare ber vi dig att vara vår ledare. Vart du än går, följer vi efter. Du känner till vägarna och du föddes i ett lyckligare och bättre hemland. Vi kommer lyssnapå dig och lyda vart och ett av dina kommandon. Vill du, vise främling, gå med på att rädda oss från undergång? Vill du bli vår ledare?
Under hela detta tal, lyfte den vise främlingen aldrig på sitt huvud. Han satt hela tiden i samma position som tidigare. Huvudetvar sänkt, hans panna var rynkad, och han sa ingenting. Han knackade bara med sin käpp i marken då och då och – tänkte. När talet var över muttrade hanlångsamt utan att ändra sin kroppshållning:
– Det ska jag göra!
– Kan vi följa med dig och leta efter en bättre plats?
– Det kan ni! – fortsatte han utan att lyfta huvudet.
Entusiasm och uttryck för uppskattning uppstod nu, men främlingen sa inte ett ord om detta.
De tio berättade förde andra omsin framgång, och tillade att det var först nu de såg vilken stor visdom denne man hade.
– Han rörde sig inte ur fläckenoch lyfte inte ens huvudet för att se vem som pratade med honom. Han satt bara tyst och mediterade. Trotsalla våra tal och vår uppskattning, yttrade han bara sju ord.
– En riktigt vis man! Sällsynt intelligent! – ropade de glatt från alla håll och hävdade att Gud själv hade sänt honom som en ängel från himlen för att rädda dem. Alla var övertygade om att en så orubblig ledare skulle innebära stor framgång. Det beslutades således att de skulle ge sig av nästa dag i gryningen.
Líder (1/3)
– Irmãos e amigos, ouvi todos os seus discursos, por isso peço agora que me escutem. Todas as nossas deliberações e conversas não valem nada enquanto permanecermos nesta região árida. Nesse solo arenoso e nessas rochas, nada foi capaz de crescer, mesmo quando houve anos chuvosos, e muito menos nesta seca, coisas que nenhum de nós jamais viu antes.
Quanto tempo vamos ficar juntos assim e conversar em vão? O gado está morrendo sem comida, e logo nós e nossos filhos vamos morrer de fome também. Precisamos encontrar outra solução que seja melhor e mais sensata. Eu acho que seria melhor deixar essa terra árida e partir para o mundo para encontrar um solo melhor e mais fértil, porque simplesmente não podemos mais viver assim.
Assim falou uma vez com voz cansada em alguma região um habitante de alguma província infértil. Onde e quando isso foi não interessa a você ou a mim, eu acho. É importante acreditar em mim que isso aconteceu em algum lugar de alguma terra há muito tempo, e isso é suficiente. Para ser sincero, certa vez pensei que havia inventado toda a história, mas aos poucos me libertei dessa desilusão desagradável. Agora acredito firmemente que vou relatar o que realmente aconteceu e deve ter acontecido em algum lugar e em algum momento e que eu nunca poderia, de forma alguma, ter inventado isso.
Os ouvintes, com rostos pálidos e abatidos, e olhares vazios, sombrios, quase sem entender, com as mãos sob os cintos, pareciam ganhar vida com essas sábias palavras. Cada um já estava imaginando que ele estava em algum tipo de terra paradisíaca mágica, onde a recompensa do trabalho árduo seria uma colheita rica.
– Ele tem razão. Ele tem razão! – sussurraram as vozes exaustos por todos os lados.
– Este lugar é pe…r…to…? – um murmúrio prolongado foi ouvido de um canto.
– Irmãos! – outro começou com uma voz um pouco mais forte. – Devemos seguir este conselho imediatamente, porque não podemos mais continuar assim. Trabalhamos e nos esforçamos, mas tudo foi em vão. Semeamos sementes que poderiam ser usadas como alimento, mas as inundações vieram e lavaram as sementes e o solo para longe das encostas, de modo que só restava rocha nua. Deveríamos ficar aqui para sempre e trabalhar de manhã à noite, apenas para permanecer com fome e sede, nus e descalços? Temos que partir e procurar um solo melhor e mais fértil, onde o trabalho árduo produza colheitas abundantes.
– Vamos lá! Vamos imediatamente porque este lugar não é mais adequado para morar!
Os sussurros surgiram e cada um começou a se afastar, sem pensar para onde estava indo.
– Espere irmãos! Onde vocês vão? – o primeiro orador recomeçou. – Claro que devemos ir, mas não assim. Temos que saber para onde estamos indo. Caso contrário, podemos acabar em uma situação pior, em vez de nos salvar. Sugiro que escolhamos um líder a quem todos devemos obedecer e que nos mostrará a melhor e mais direta maneira.
– Vamos escolher! Vamos escolher alguém imediatamente, – foi ouvido por toda parte.
Só agora surgiram as discussões, um verdadeiro caos. Todo mundo estava conversando e ninguém estava ouvindo ou era capaz de ouvir. Eles começaram a se dividir em grupos, cada pessoa resmungando consigo mesma, e então até os grupos se separaram. Em dois, começaram a conversar lado a lado, argumentando, tentando provar alguma coisa, puxando um ao outro pela manga e fazendo silêncio pelas mãos. Então todos se reuniram novamente, ainda conversando.
– Irmãos! – de repente ressoou uma voz mais forte que abafou todas as outras vozes roucas e sem graça. – Não podemos chegar a nenhum tipo de acordo desta maneira. Todo mundo está falando e ninguém está ouvindo. Vamos escolher um líder! Quem dentre nós podemos escolher? Quem entre nós já viajou o suficiente para conhecer as estradas? Todos nós nos conhecemos bem, e ainda assim eu não colocaria eu e meus filhos sob a liderança de uma única pessoa aqui. Em vez disso, diga-me quem conhece aquele viajante que está sentado à sombra na beira da estrada desde esta manhã?
Um silêncio se instalou. Todos se voltaram para o estranho e o avaliaram da cabeça aos pés.
O viajante, de meia-idade, com um rosto sombrio que mal era visível por causa de sua barba e cabelo comprido, sentou-se e permaneceu em silêncio como antes, absorvido em pensamentos e que batia de vez em quando sua bengala grande no chão.
– Ontem vi aquele mesmo homem com um garoto. Eles estavam de mãos dadas e descendo a rua. E ontem à noite o garoto deixou a vila, mas o estrangeiro ficou aqui.
– Irmão, vamos esquecer essas pequenas bobagens para não perdermos tempo. Quem quer que seja, ele veio de muito longe, pois nenhum de nós o conhece e certamente conhece a maneira mais curta e melhor de nos liderar. Julgo que ele seja um homem muito sábio, pois está sentado em silêncio e pensando. Alguém já teria entrado em nossos negócios dez vezes ou mais agora ou teria começado uma conversa com um de nós, mas ele ficou sentado o tempo todo sozinho e sem dizer nada.
– Claro, o homem está sentado em silêncio porque está pensando em alguma coisa. Não pode ser de outro modo, exceto que ele é muito inteligente – concordaram os outros e começaram a examinar o estranho novamente. Cada um havia descoberto uma característica brilhante nele, uma prova da sua inteligência extraordinária.
Não demorou muito tempo conversando, então finalmente todos concordaram que seria melhor perguntar a esse viajante – quem, segundo eles, Deus havia enviado para levá-los ao mundo a procurar um território melhor e um solo mais fértil. Ele deveria ser o líder deles, e eles o ouviriam e o obedeceriam sem questionar.
Eles escolheram dez homens dentre eles que deveriam ir ao estrangeiro para explicar-lhe sua decisão. Essa delegação deveria mostrar a ele o estado miserável das coisas e pedir que fosse seu líder.
Então os dez foram e se curvaram humildemente. Um deles começou a falar sobre o solo improdutivo da região, sobre os anos secos e a miséria em que todos se encontravam. Ele terminou da seguinte maneira:
– Essas condições nos forçam a deixar nossas casas e nossas terras e a nos mudar para o mundo para encontrar uma pátria melhor. Nesse exato momento em que finalmente chegamos a um acordo, parece que Deus nos mostrou misericórdia, ao nos enviar você , um estranho sábio e digno -, e que vai nos liderar e nos libertar de nossa miséria. Em nome de todos os habitantes daqui, pedimos que seja nosso líder. Onde quer que vá, nós o seguiremos. Você conhece as estradas e certamente nasceu numa terra melhor e mais feliz. Ouviremos você e obedeceremos a cada um de seus comandos. Você, estranho sábio, concorda em salvar tantas almas da ruína? Será nosso líder?
Durante todo esse discurso implorante, o estranho sábio nem sequer levantou a cabeça. O tempo todo permaneceu na mesma posição em que o haviam encontrado. Sua cabeça estava abaixada. Franzia a testa, e, mesmo assim, não disse nada. Ele só batia na bengala de vez em quando e – pensava. Quando o discurso terminou, murmurou brusca e lentamente, sem mudar de posição:
– Aceito.
– Podemos ir com você e procurar um lugar melhor?
– Vocês podem! – ele continuou sem levantar a cabeça.
O entusiasmo e as expressões de apreciação surgiram agora, mas o estrangeiro não disse uma palavra a respeito disso.
Os dez informaram o sucesso na reunião, acrescentando que, só agora, eles viam a grande sabedoria que este homem possuía.
– Ele nem se mexeu do local ou levantou a cabeça pelo menos para ver quem falava. Ele apenas se sentou em silêncio e meditou. Para toda a nossa conversa e apreciação, pronunciou apenas três palavras.
– Um verdadeiro sábio! Inteligência rara! – gritaram alegremente de todos os lados, alegando que o próprio Deus o havia enviado como um anjo do Céu para salvá-los. Todos estavam firmemente convencidos do sucesso de um líder que nada no mundo poderia desconcertar. E assim foi decidido partir no dia seguinte ao amanhecer.
Stradija (6/12)
Ministri i financave, kur i shkova për vizitë, më pranoi menjiherë, edhepse, si thot ai, ishte i zanun me shum punë.
— Bash mirë keni ba që keni ardhë, zotni, kështu kam me mujtë me u çlodhë nji fije. Deri tash kam punue dhe më besoni, tashma po më dhemb kryet! — tha ministri dhe më shiqoi me nji shiqim të kapitun dhe të vuejtun.
— Vërtet pozita e juej asht mjaft e randë pranë nji pune kaq kolosale. Sigurisht keni mendue për ndonji çashtje financiare të randsishme? — vërejta.
— Besoj me bindje se ka me ju interesue në çdo mënyrë polemika që baj me zotni ministrin e botores për nji çashtje shum të randsishme. Prej mëngjesit kam punue plot tri orë në te. Besoj me bindje se kam të drejtë dhe se mbroj nji punë të drejtë!… Qe po ju dëftoj artikullin që e kam ba gati për shtyp.
Unë pritsha me padurim të ndëgjoj at artikull të famshëm dhe në të njajten kohë, të marr vesh rreth çkafit bahet kjo luftë e randsishme dhe e rreptë midis ministrit të financave dhe ministrit të botores. Ministri, me denjsi, me seriozitet solemn në fytyrë, muer në dorë dorëshkrimin, u kollit dhe lexoi titullin:
„Ende dy tri fjalë në lidhje me çashtjen: Deri ku shtrihej në jug kufini i vendit tonë në kohën e lashtë.”
— Paj, kjo si duket qenka ndonji debate historike.
— Historike, — tha ministri pakëz i çuditun prej pyetjes ashtu të papandehun dhe më shiqoi nëpër syzat e veta me nji shiqim të topitun, të lodhun.
— A merreni me histori?
— Unë?! — bërtiti ministri me njifarë idhnimi në za… Kjo asht shkenca me të ciiën merrem tashma afër tridhetë vjet dhe. që mos t’ia rris veshët vedit, me sukses — mbaroi fjalën ministri dhe më shiqoi qortueshëm.
— Unë e çmoj fort historin dhe njerzit që tanë jetën e tyne ia kushtojnë kësaj shkence cok të randsishme, — thashë njerzishëm, që pak ose shum, ta përligji sjelljen time të pak ma përparshme me të vërtetë të pamendueme thellë.
— Jo vetëm e randsishme, zotni i im, por ma e randsishmja a keni marrë vesh, ma e randsishmja! — klithi i entuziazmuem ministri dhe më kqyri në mënyrë sinjifikative tue më shqyrtue.
— S’e Iot as topi! — thashë.
— Qe, shiqoni, — prap tha ministri — sa dam do t’ishte sikur, të themi, kufini i vendit tim të caktohej ashtu si e paraqet kolegu im i botores.
— Edhe ai asht historian? — ia preva fjalën me pyetje.
— Historian i rrejshëm. Ai me punën e vet në kët shkencë sjell vetëm dame. Merrni, vetëm dhe lexoni pikëpamjet e tija në lidhje me kët çashtje për kufinin e vjetër të vendit tonë dhe keni me pa çfarë injorance gjindet aty, madje, me e thanë troç edhe jopatriotizëm.
— Çka provon ai, poqese mundeni me e dijtë? — e pyes.
— Nuk provon ai kurrgja, or zotnija i im! Asht argumentim i trishtueshëm kur ai thot se kufini i vjetër n’anë të jugut ka shkue në veri të qytetit të Kradis. Kjo asht gja e pandershme, sepse anmiqt tonë atëherë munden me ndërgjegje të qetë me pasë pretendime deri mbi Kradi. Çka mendoni, sa dam i sjell me ate këtij vendi të vuejtun? — bërtiti mmistri idhshëm, me urrejtje plot arsye, me za të dridhshëm, të dhimbshëm.
— Dam i pamatun! — vikata edhe unë i çmeritun nga kjo lemeri që do ta përfshinte krejt vendin nga injoranca dhe mof kuptimi i ministrit të botores.
— Unë kët çashtje, zotni, nuk kam me e lanë, sepse këte ma në fund, ma ngarkon detyra që më duhet me e krye karshi atdheut tonë të dashtun si bir i tij. Unë kët çashtje do ta paraqes edhe para vetë përfaqsis popullore dhe ajo le të bijë vendimin e vet që duhet të vlejë për çdo qytetar të këtij vendi. Në rastin e kundërt do të japi dorëheqjen, sepse ky tashma asht konflikti i dytë me ministrin e botores dhe të gjitha këto për çashtje kaq me randsi për vendin.
— Po Parlamenti a mundet me vendosë edhe për këto çashtje shkencore?
— Pse jo? Parlamenti ka të drejtë për të gjitha çashtjet me pru vendime që janë të detyrueshme për çdokend si ligjë. Bash dje nji qytetar i paraqiti Parlamentit nji lutje që dita e lindjes t’i bahet llogari pesë vjet ma heret se sa asht lindë.
— Si mundet kjo? — bërtita pahiri prej çudis.
— Mundet, pse jo?… Ai, po e zamë, asht lindë në vjetin …84 dhe Parlamenti ditën e lindjes së tij e proklamon në vjetin …69.
— Gja e çuditshme! Po çka i duhet kjo?
— I duhet pse vetëm kështu ka të drejtë me u kandidue për deputet në nji vend të shprazët dhe ai asht njeriu ynë dhe do të ndihmojë si ka hije situatën aktuale politike.
I habitun prej çudis nuk mujta me folë asnji fjalë. Ministri thuese e venoroi kët gja dhe tha:
— Si duket po ju çudit kjo gja? Të tilla raste dhe të ngjajshme me këto nuk janë të rralla. Nji zojës Parlamenti ia pranoi lutjen me nji natyrë të njajtë. Ajo u lut që Parlamenti ta shpalli për dhetë vjet ma të re se sa asht. Nji tjetër, prap, paraqiti lutje që Përfaqsija popullore t’i bijë nji vendim kompetent se me burrin e vet ka lindë dy fëmij, të cilët përnjiherë bahen trashëgimtarët legjitim të burrit të saj të pasun. Dhe Parlamenti, kuptohet, mbasi ajo kishte miq të fortë e të mirë, e pranoi lutjen e saj naive dhe fisnike edhe e shpalli nanë të dy fëmijve.
— Po ku janë fëmijt? — e pyeta.
— Cilët fëmij?
— Paj, fëmijt për të cilët po flitni?
— Këta fëmij nuk ekzistojnë, a po merrni vesh, por llogaritet se, për shkak të këtij vendimi të Parlamentit, ajo zojë ka dy fëmij dhe kështu meni jeta e keqe midis asai dhe burrit të vet.
— Këte nuk e marr vesh, — vërejta, edhepse madje nuk ishte e njerzishme, që ta thom at gja.
— Si nuk e merrni vesh?… Gja shum e thjeshtë. Ai tregtari i pasun, burrë i zojës për të cilën flasim, nuk ka fëmij me te. A po merrni vesh?
— Po marr vesh.
— Eh, bukur, tash venja veshin ma tej: meqenëse ai asht shum i pasun, dëshiron që të ketë fëmij, që ta trashëgojnë pasunin e tij të madhe dhe për kët shkak jeta bahet shum e keqe midis tij dhe grues së vet. Grueja e tij, mandej, si po ju tregoj, i paraqiti lutje Parlamentit dhe Parlamenti e muer parasysh. Po tregtari i pasun a asht i kënaqun me nji vendim të këtillë të përfaqsis popullore?
— Ta merr mendja se asht i kënaqun. Tash asht qetsue plotsisht dhe prej atëherë e don shum gruen e vet.
Biseda vazhdoj ma tutje. Kuvenduem për shum gjana, por zotni ministri asnji fjalë të vetme nuk e shtoi për çashtje financiare.
Tekembrama mora guxim ta pyes në mënyrën ma të përulët:
— Financat janë të rregullueme shum mirë në vendin tuej, zotni ministër?
— Shum mirë — tha ai me besim dhe mandej menjiherë shtoi:
— Gjaja ma me randsi asht me e hartue buxhetin mirë; mandej të gjitha punët tjera shkojnë lehtë.
— Sa miliona asht buxheti vjetuer i vendit tuej?
— Ma tepër se tetëdhetë milion dhe këta kështu janë të ndamë: për ish ministrat të cilët tash ndodhen qoftë në pension, qoftë në dispozicion, tridhetë milion; për blemje dekoratash dhetë milion; për me shti popullin që të kursejë pesë milion.
— Më falni, zotni ministër, që po ju pres fjalën… Nuk kuptoj pse me shpenzue pesë milion për me e shti popullin që të kursejë?
— Eh, shifni, zotni, kursimi padyshim asht gjaja ma me randsi, kur asht fjala për financa. Këso novitetesh nuk ka kurrkund në botë, por neve na mësoi për te halli për shkak të rrethanave të këqija të vendit, kështu kemi dashtë me e flijue çdo vjet kët shumë bukur të madhe vetëm që të mundemi me i ndihmue popullit dhe me e lehtsue pak ase shum. Tash, sidoqoftë, ka me ecë puna ma mirë, sepse për kët kohë të shkurtë u asht dhanë rrumbullak nji milion shkrimtarëve të librave mbi kursimin për popull. Unë edhe vetë kam vendosë që t’i ndihmoj pak ose shum popullit në kët pikëpamje dhe tashma kam fillue me e shkrue veprën „Kursimi në popullin tonë në kohën e vjetër”, kurse djali im shkruen veprën „Ndikimi i kursimit në përparimin kulturuer në popull” dhe vajza ime ka shkrue deri tash dy tregime prap për popull, në të cilat flitet si duhet me kursye dhe tash asht tue shkrue të tretin: „Lubica dorëlirë dhe Mica kursimiare”.
— Do të jetë patjetër ndonji tregim shum i bukur?!
— Shum i bukur; në te flitet si sharron Lubica për çashtje dashunije dhe si Mica u martue për nji pasanik të madh dhe gjithmonë u dallue për kursime. „Atij që kursen edhe zoti i ndihmon” përfundon tregimi.
— Kjo do të ketë ndikime jashtëzakonisht të mira në popull — thashë tepër i gëzuem.
— Merret vesh, vazhdon zotni ministri — ndikime të mëdha e të randsishme. Qe, për shembull qyshse njerzit kanë nisë me kursye, vajza ime ka kursye deri tash miraz për vedi ma tepër se njiqindmijë.
— Atëherë kjo qenka për ju partija ma me randsi në buxhet — vërejta.
— Ashtu asht, por vetëm kemi heqë „zi” derisa na ra në mend nji mendim fatmirë kësisoji; kurse partit tjera të buxhetit kanë qenë edhe ma parë, para ardhjes sime si ministër. Për shembull, për kremtet popullore pesë miljon, për shpenzime sekrete qeveritare dhetë miljon, për policin e msheftë pesë miljon, për mbajtjen dhe përforcimin e qeveris në poziten e vet pesë miljon, për reprezentacion antarëve të qeveris nji gjysëm miljoni. Këtu jemi, si gjithkund, shum kursimtarë. Dhe tash vijnë të gjitha partit tjera ma pak të randsishme në buxhet.
— Po për arsim, ushtri, dhe aparatin administrativ?
— Po, keni të drejtë, edhe këtu, përpos arsimit, shkojnë nja dyzet miljon, porse këto hyjnë në deficitin e rregullt vjetuer.
— Po arsimi?
— Arsimi? Eh, ai tashma kuptohet, hyn në shpenzimet e paparashiqueme.
— Paj me çka e mbuloni mandej nji deficit kaq të madh?
— Me kurrgja. Me çka mund të mbulohet? Mbetet borxh. Posa grumbullohet shum deficit, marrim hua dhe kështu prap. Por edhe nga ana tjetër kujdesohemi që në disa parti buxhetore të ketë suficit. Unë tashma në ministrin time kam fillue me e zbatue kursimin dhe në kët punë punojë gjallnisht dhe kolegët tjerë të mij. Kursimi, sikurse po ju thom, asht baza për mirëqenjen e çdo vendi. Dje, n’interes të kursimit, e kam qitë prej pune nji shërbëtuer. Ky asht tashma nji kursun prej tetëqind dinarësh në vjet.
— Keni ba nji punë të mirë! Vërejta.
— Duhet patjetër, zotni, që tashma njiherë të fillojmë me u kujdesue për mirëqenjen e popullit. Shërbëtori qan që ta marr prap në punë, lutet, dhe i ngrati nuk asht as i keq, por ajo që nuk shkon nuk shkon, sepse këte e kërkojnë interesat e atdheut të dashtun. „Me gjysën e rrogës kam me shërbye” thot ai. „Nuk mund të bahet, i thom. Unë jam ministër, por paret nuk janë të mijat por të popullit, të fitueme me djersë e gjak dhe unë duhet patjetër t’i baj syt katër për çdo dinar”. Ju lutem, zotni, thueni vetë, si guxoj me i hjedhë poshtë tetëqind dinarë të shtetit? — mbaroi fjalën ministri dhe me duer të shtrime pritte prej meje përgjegje pozitive.
— As topi nuk e lot!
— Qe, para pak kohe asht dhanë nji shumë e madhe të hollash nji antari të qeveris që ta shërojë gruen, nga buxheti për shpenzime sekrete dhe atëherë, poqese nuk vehet re për çdo pare, vaj halli për popullin?
— Sa janë t’ardhunat e vendit, zotni ministër. Kjo gja, ma merr mendja, asht me randsi?
— Tëhe, kjo bash nuk asht me randsi!… Si të ju thom? Në të vërtetë nuk dihet ende sa janë t’ardhunat. Kam lexue diçka në lidhje me to në nji fletore të jashtme, por kush e din a thue asht gja ekzakte. Vetëm, sidoqoftë, t’ardhuna ka mjaft, mjaft padyshim — tha ministri me emocion dhe mburrje eksperti.
Kët bisedë të kandshme e të randsishme na preu shërbëtori, i cili hyni në zyrën e ministrit dhe lajmroi se nji deputacion nëpunsish dëshiron me dalë para zotni ministrit.
— Do t’i thrras për pak kohë, le të presin, — i tha shërbëtorit dhe mandej m’u drejtue mue.
— Besomni se jam aq i lodhun prej pritjes së shumtë në këto dy tri ditë, saqë cok po m’ushton kryet. Kët kohë tash me ju e grabita që të defrehem në nji bisedim të kandshëm!
— Vijnë për punë? — pyeta.
— Kam pasë, qe shiqoni, mu këtu në kambë nji kallo të madhe për beti dhe para katër ditësh e kam ba operacion dhe operacioni, shyqyr zotit, u ba me shum sukses. Për këte vijnë nëpunsit në krye me shefat e tyne që të m’urojnë e të shprehin gëzimin e tyne për kryemjen e operacionit me sukses.
Unë i kërkova ndjesë zotni ministrit që e pengova në punë dhe që mos ta ndajsha ma gjatë prej punës, në mënyrë ma të njerzishme e përshëndeta dhe dola prej kabinetit të tij.
Dhe me të vërtetë për at kallo të zotni ministrit të financave gjindeshin edhe nëpër fletore gjithmonë komunikata të reja.
„Nëpunsit e entit… dje n’ora katër mbasdreke kanë qenë, në krye me shefin e tyne, si deputacion te zotni ministri i financave që t’i urojnë me gëzim operacionin me sukses të kallos. Zotni ministri urdhnoi t’i pranojë njerzisht dhe me gjithë zemër dhe me kët rast zotni shefi n’emën të tanë nëpunësve t’entit të vet mbajti nji fjalim të prekshëm për at rast dhe zotni ministri i falënderoi të gjithë për kët kujdes të rrallë dhe ndjenjë të sinqertë.”
Stradija (1/12)
Kara lexue nji tregim të çuditshëm në nji libër të moçëm, dhe dreqi e din si më ra në dorë ai libër i njifarë kohe qesharake, në të cilën gjindeshin shum ligje liberale, por aspak liri, mbaheshin fjalime dhe shkruheshin libra në lidhje me ekonomin, kurse kurrkush kurrgjë nuk millte, tanë vendi ishte përplotë me këshilla morale, por moral nuk kishte, në çdo shtëpi plot tavani me logjikë, mirëpo mend hiç, në çdo hap flitej për kursime dhe mirëqenje të vendit n’anën tjetër baheshin gjithkah shpenzime të kota, dhe çdo fajdexhi e hor mundte me ble për vedi me disa grosh, titullin „atdhetar i madh i popullit”.
Shkrimtari i këtij tregimi të çuditshëm, shënimesh udhtimi (çka i asht dashtë ai kompozim, marrë ngusht, mbas formave letrare, s’e dij as vetë, dhe nuk kam dëshirue me i pyetë as ekspertët, sepse dhe ata, pa pikë dyshimi, simbas zakonit tonë sërb të fiksuem, kishin me ia dërgue at landë për mendim mbledhjes së përgjithshme të Gjyqit të naltë të diktimit. Ta thomi kalimthi, ky asht nji zakon i bukur. Emnohen vehen njerëz që duhet të mendojnë për arsye të funkcionit zyrtar dhe mbaroi puna, kurse gjithë tjerët fesin mbi nji sy)… Ele, shkrimtari i këtij tregimi të çuditshëm, gjegjsisht i shënimeve t’udhtimit fillon kështu:
„I kam kalue pesëdhetë vjet të jetës sime vetëm n’udhtime nëpër botë. Kam pa shum qytete, shum katunde, shum shtete, shum njerëz e popuj, por kurrgja nuk më ka çuditë aq tepër sa nji fis i vogël në nji vend shum të bukur dhe të civilizuem. Do të ju tregoj për at fis të lumtun, megjithse e dij qysh përpara se njeri i gjallë s’ka me më besue, as tash as kurr edhe mbas vdekjes sime, poqese i bjen në dorë kujt dhe lexon…”
Mixhoku dinak, mu per arsye të mënyrës me të cilën e fillon tregimin me nxiti ta lexoj ate fund e krye, dhe mbasi tashma e lexova, dëshiroj me ua për tregue edhe tjerëve. Që mos ta kuptoni se unë me këte po due me ju mbushë mendjen me e lexue, qe menjiherë, qysh në fillim, deklaroj në mënyrë ma të sinqertë, se nuk e vlen barra qiran me e lexue dhe se mixhoku (ai shkrimtari apo çka asht) rrenë e ka krejt tregimin por unë për çudin e Zotit e besoj personalisht at rrenë si të vërtetën ma të madhe.
Qe se si tregon ai tutje.
—
Para tanë nji shekulli, baba im u plague randë dhe ra rob në luftë, mandej u dërgue në nji vend të huej jashtë atdheut të vet ku u martue prap me nji vajzë robneshë, me nji bashkëvendse të vet. Në kët martesë më lindi mue dhe kur mbusha nandë vjet, ai vdiq. Ai më ka tregue shum për vendlindjen e vet, për trimat dhe, burrat e mëdhej me të cilët asht përplotë vendi i ynë, për patriotizëm dhe luftat e përgjakshme për liri për virtytet dhe nderin, për flijimin e madh për shpëtimin e vendit, ku çdo gja, deri dhe jetën, njerzit e vejnë n’altarin e atdheut. Ai më ka tregue të kaluemen e lavdishme e bujare të popullit tonë dhe tue vdekë ma la amanet: „Biro, vdekja nuk më la që të vdes n’atdheun tim të dashtun, fati nuk më la që eshtnat e mi të m’i pranojë ai dheu i shejtë, të cilin e kam vaditë me gjak, që të mundët me qenë i lirë. Fati i mjerë i imi nuk la, që, para se t’i mbyllë syt, të më nxejnë rrezet e liris n’atdheun tim të dashtun. Por i qoftë falë gjaku im, sepse rrezet e liris kanë me të shëndritë ty, bir i im; kanë me ju shëndritë juve, fëmijt tanë. Tfillou, bir, puthe at dhë të shejtë posa të shkelish në te, shko e dueje dhe dije se vepra të mëdha i janë destinue atij vendi bujar dhe popullit tonë; shko dhe për krenari të babës tand, përdore lirin për të mirë edhe mos harro se at vend e ka njomë edhe gjaku im, gjaku i babës tand, sikurse e njomi shekuj me radhë gjaku i katragjyshave të tu fisnikë e të lavdishëm…”
Tue i thanë këto fjalë, baba më përqafoi e më puthi dhe lotët e tij pikuen nëpër ballin tim.
— Tfillou, bir, Zoti të…
Me kët fjali të pasosme dha shpirt baba im i mirë.
Nuk pat kalue asnji muej nga vdekja e tij dhe unë me torbë në krah e me shkop në dorë, u nisa nëpër botë që ta gjejë atdheun tim të lavdishëm.
Pesëdhetë vjet udhtova nëpër vende të hueja, nëpër botën e gjanë, por nuk e hasa kurrkund at dhe, o nji tjetër që t’i ngjante atij dheu bujar, për të cilin baba i im më pat folë sa herë.
Por, tue kërkue atdheun tim, hasa nji vend interesant dhe njerëz, për të cilët, qe tash, kam me ju tregue.
Ditë vere. Dielli djeg — me të vlue truni, nga zaparina e madhe ndiej cok marrje mendësh; diçka më zukat ndër veshë, etja zen me më lodhë, dhe shiqimin e kam të lodhun sa mezi kqyri. Djersa më kaploi krejt dhe nëpër djersë asht ngjitë pluhni i rrugës. Teshat më janë mbushë me pluhun dhe janë stërvjetrue. Eci i lodhun, i dromtiun, kur qe, menjiherë shiqoj para meje, nja nji gjysëm orë rruge se si zbardh nji qytet, të cilin e lagin dy lumej. Thuese ndjeva nji fuqi të re, harrova lodhjen dhe dromitjen dhe nxitova kah ai qytet. Mbërrijta deri te bregu. Dy lumej të mëdhej rrjedhin të qetë dhe i lajnë bedenet e qytetit me ujin e tyne.
Më kujtohet se baba im më kishte tregue diçka për nji qytet në za, ku tanët kanë derdhë gjak pa masë dhe si nëpër gjumë më bjen ndërmend që me pat folë se mu kështu diqysh dhe shtrihet atje ku dy lumej rrjedhin pranë tij.
Zemra më rrahi fort nga emocioni, hoqa kësulën dhe era që frynte mu prej bjeshkëve të këtij vendi, ma freskoi ballin e djersitun. Ngrita syt kah qielli, rashë në gjuj dhe me lot ndër sy bërtita:
— O Zot i madh! sillmi mendët në krye, ndëgjoje lutjen e vorfanjakut, i cili bredh nëpër botën e gjanë tue kërkue atdheun e vet, tue kërkue vendlindjen e babës së tij… Puhija vazhdon ende me fry nga malet e kaltërta, që shifen atje në largsi, kurse qielli hesht.
— Më thuej, ti erë e dashtun që fryn prej atyne maleve të kaltërta, a janë ato malet e atdheut tim? Tregomi, lumej të dashtun, a e shpërlani gjakun e të parëvet të mij prej atyne mureve krenare të qytetit kryenaltë? Çdo gja asht memece, çdo gja hesht, kurse mue si nji parandjenjë e ambël, nji za misterioz më thot:
— Ky asht vendi, të cilin aq shum je tue e kërkue!
Befas, më trondi njifarë zhurme. Skaj bregut, pakëz ma larg meje, pashë nji peshkatar. Lundrën e kishte pranë bregut dhe vetë i arnonte rrjetat. Ngafitun prej ndjesis s’ambël, nuk e pata vrojtue ma parë. I afrohem atij njeriu, dhe e përshëndes me „qoftë lavdue krishti”.
Ai më shiqoi tue heshtë, mandej pëmjiherë e hoqi shiqimin prej meje dhe vazhdoi punën e vet.
— Cili asht ai vend që shifet atje përtej ujit? — e pyes e më dridhet krejt trupi nga padurimi se çka do të përgjigjet.
Ai i rrudhi krahët dhe i hapi duert në shej çudije. Më shiqoi dhe foli nëpër dhambë:
— Po, ai asht me të vërtetë njifarë vendi!
— Si quhet? — e pyes.
— Nuk e dij. E shoh se atje gjindet njifarë vendi, por nuk kam pyetë si quhet.
— Po prej kah je ti? — e pyes.
— Paj qe këtu e kam shtëpin, nja gjysën ore larg. Këtu edhe kam lindë.
Gja e çuditshme, atëherë ky nuk asht vendi i të parëvet të mij, atdheu im, — mendoj dhe pyes me za:
— Paj, vallë, a bash kurrgja nuk din për at vend, a? Vallë, për kurrgja nuk asht i përmendun, a?
Peshkatari zu me mendue, e lëshoi rrjetën prej dore dhe thuese i ra diçka në mend. Mbas nji heshtje të gjatë tha:
— Thonë se n’ato vende ka mjaft thi.
— Vallë, vetëm për punë të thive qenka i përmendun ky vend? — e pyes i çuditun.
— Ka edhe shum budallallëqe por kjo më hynë fort pak në xhep — tha ai me gjakftoftsi dhe zu rishtas me e arnue rrjetën.
Kët përgjegje nuk e kisha të qartë, prandej e pyeta rishtazi:
— Çfarë budallallëqesh?
— Gjithfarësh — u përgjegj ai me njifarë mërzije tue gojitë me indiferencë.
— Pra, thi e budallallëqe?! Nuk ke ndëgjue për kurrgja tjetër?…
— Pos thive, thonë, kanë shum ministra, dikush në pension, dikush në dispozicion, por ata nuk i eksportojnë përjashta. Eksportojnë vetëm thi.
Mendova se peshkatari vërtet lot harushë me mue, prandej u nxeva:
— Çka po më qet dokrra, a mos mendon se jam i marrë?!
— Paguejmë që të qes në bregun tjetër dhe shko e shif çka ka atje. Unë po të flas ate që kam ndi prej tjerëve. As nuk kam qenë vetë atje, as nuk i dij të gjitha këto punë me siguri.
— Ky nuk asht vendi i të parëvet të mij, sepse ai asht në za për trima, për vepra të mëdha dhe për të kaluemen e shkëlqyeshme — mendoj, por peshkatari më përgjigjet e veta pyetjeve të mija ma shtini xekrrin dhe kështu vendosa me e pa dhe at vend, mbasi kisha pa e vizitue aq vende tjera. U godita me te dhe u ula në lundër.
Peshkatari lundroi deri te bregu, muer të hollat simbas ujdis, dhe mbasi unë dola në breg, u kthye mbrapa me lundër.
Радоје Домановић 