Leiðtogi (3/3)
Þannig leið fyrsti dagurinn og fleiri dagar fylgdu með sama árangri. Ekkert mjög mikilvægt gerðist, aðeins léttvægir atburðir: þeir féllu með höfuðið á undan ofan í skurð, síðan í skurð; þeir burstuðu við limgerði og brómberarunna; þeir stigu á flöskur; nokkrir brutu handleggi og fætur; sumir fengu höfuðhögg. En allar þessar kvalir voru þoldar. Nokkrir gamlir menn lágu eftir látnir á veginum. „Þeir hefðu dáið jafnvel þótt þeir hefðu verið heima, að ekki sé minnst á á veginum! sögðu talsmennirnir og hvöttu hina til að halda áfram. Nokkur smærri börn, eins til tveggja ára, fórust einnig. Foreldrarnir bældu niður hjartasár sín vegna þess að það var vilji Guðs. „Og því minni sem börnin eru, því minni er sorgin. Þegar þau eru yngri er sorgin minni. Guð gefi að foreldrar missi aldrei börn sín þegar þau hafa náð giftingaraldri. Ef börnin eru svo örlagarík, þá er betra að þau deyja snemma. Þá er sorgin ekki svo mikil!“ talsmennirnir hugguðu þau aftur. Sumir vöfðu dúkum um höfuðið og settu kalda grisjuþófa á marbletti. Aðrir báru handleggina í stroffi. Allir voru slitnir og skornir upp. Föt þeirra héngu í tætlum, en þau ýttu sér engu að síður glöð áfram. Allt þetta hefði verið auðveldara að bera ef þeir hefðu ekki verið uppfullir af hungri. En þeir urðu að halda áfram.
Dag einn gerðist eitt merkilegra.
Leiðtoginn gekk á undan, umkringdur hugrökkustu mönnum hópsins. (Tveggja þeirra var saknað og enginn vissi hvar þeir voru. Það var almenn skoðun að þeir hefðu svikið málstað sinn og flúið. Eitt sinn sagði talsmaðurinn eitthvað um skammarlegt svik þeirra. Aðeins fáir töldu að þeir tveir hefðu látist á leiðinni, en þeir sögðu ekki skoðun sína til að hræða ekki hina.) Restin af hópnum var í röð á eftir þeim. Allt í einu birtist ákaflega stórt og djúpt, grýtt gil – algjört hyldýpi. Brekkan var svo brött að þeir þorðu ekki að stíga skref fram á við. Jafnvel þeir hugrökkustu stoppuðu stutt og horfðu á leiðtogann. Hann hleypti brúnum, niðursokkinn í hugsanir með höfuðið niður, steig djarflega fram, sló stafnum fyrir framan sig, fyrst til hægri, síðan til vinstri, á sinn einkennandi hátt. Margir sögðu að þetta hefði allt gert það að verkum að hann virtist enn virðulegri. Hann horfði hvorki á neinn né sagði neitt. Á andliti hans var engin breyting á svip eða snefill af ótta þegar hann kom nær og nær brúninni. Jafnvel hinir djörfustu menn urðu fölir sem dauðinn, en enginn þorði að vara hinn hugrakka, vitra leiðtoga. Tvö skref í viðbót og hann var kominn á brúnina. Í sjúklegum ótta og með opin augu nötruðu þeir allir. Hugrökkustu mennirnirætluðu að halda aftur af leiðtoganum, jafnvel þótt það þýddi agabrot, þegar hann steig einu sinni, tvisvar og steypti sér í gilið. Það kom upp ráðaleysi, væl, öskur; óttinn náði yfirhöndinni. Sumir fóru að flýja.
– Hikiðvið, bræður! Afhverju eruði að flýta ykkur? Er þetta þannig sem þið standið við orð ykkar? Við verðum að fylgja þessum vitra manni því hann veit hvað hann er að gera. Hann væri geðveikur að meiða sjálfan sig. Áfram, á eftir honum! Þetta er stærsta og kannski síðasta hættan, síðasta hindrunin. Hver veit? Kannski hinum megin við þetta gil munum við finna stórkostlegt, frjósamt land sem Guð ætlaði okkur. Áfram! Án fórna komumst við hvergi! – svona voru ráðleggingar talsmannsins og hann tók líka tvö skref fram á við og hvarf út í gilið. Hinir hugrökkustu fylgdu á eftir og svo hlupu allir hinir inn.
Það voru veltur, væl, og stunur í bröttu hlíðinni í þessu mikla gljúfri. Maður hefði svarið því að enginn myndi nokkurn tímann komast út lifandi, því síður ómeiddur og í heilu lagi, en mannlífið er lífseigt. Leiðtoginn var óvenju heppinn. Hann hékk á runnum þegar hann féll svo hann meiddist ekki. Honum tókst að taka sig saman og klifra út. Á meðan væl, stunur og grátur ómuðu fyrir neðan sat hann hreyfingarlaus og þögull. Nokkrir sem voru barðir og reiðir fóru að bölva honum en hann gaf ekki gaum. Þeir sem voru heppnir gátu haldið í runna eða tré á meðan þeir féllu og fóru að reyna ákaft að klifra út. Sumir fengu gat á hausinn þannig að blóð rann úr andlitum þeirra. Það var enginn í einu lagi nema leiðtoginn. Allt í einu urðu þeir allir pirraðir og stynjuðu af angist en hann lyfti ekki einu sinni höfðinu. Hann þagði og tók upp hugsandi stellingu alvöru spekings!
Nokkur tími leið. Ferðamönnum fór að fækka og fækka. Hver dagur tók sinn toll. Sumir yfirgáfu hópinn og sneru til baka.
Af þeim mikla fjölda sem byrjaði voru aðeins um tuttugu eftir. Hörð, örmagna andlit þeirra endurspegluðu merki um örvæntingu, efa, þreytu og hungur, en enginn sagði eins mikið og orð. Þeir þögðu eins og leiðtogi þeirra og héldu áfram að ganga. Jafnvel hressi talsmaðurinn hristi höfuðið örvæntingarfullur. Vegurinn var sannarlega erfiður.
Þeim fækkaði daglega þar til þeir voru aðeins tíu. Með niðurdrepandi andliti, stynjuðu þeir aðeins og kvörtuðu í stað þess að spjalla.
Þeir líktust meira örkumlum en körlum. Sumir voru á hækjum. Sumir héldu handleggjum sínum í stroffi sem var fest um hálsinn. Á höndum þeirra voru fjölmörg sárabindi og grisjuþófar. Jafnvel þótt þeir hefðu viljað færa nýjar fórnir, gátu þeir það ekki vegna þess að það var nánast ekkert pláss á líkama þeirra fyrir ný sár.
Jafnvel þeir sterkustu og hugrökkustu höfðu þegar misst trúna og vonina, en þeir börðust enn lengra; það er að segja, þeir komu sér áfram á einhvern hátt með mikilli áreynslu, kvartandi, þjáðir af sársauka. Hvað annað gætu þeir gert ef þeir gætu ekki farið til baka? Svo margar fórnir og nú að yfirgefa ferðina?
Rökkur lækkaði. Þeir höltruðu á hækjum og sáu allt í einu að leiðtoginn var ekki lengur fyrir framan þá. Enn eitt skrefið og þeir steyptu sér allir í annað gil.
– Ó, fóturinn minn! Ó, höndin mín! – endurómaði væl og stunur. Ein veik rödd bölvaði meira að segja hinum verðuga leiðtoga en þagnaði svo.
Þegar sólin kom upp, sat þar foringinn, eins og þann dag er hann var valinn. Það var ekki minnsta breyting á útliti hans.
Talsmaðurinn klifraði upp úr gljúfrinu á eftir tveimur öðrum. Afskræmdir og blóðugir sneru þeir við til að sjá hversu margir voru eftir, en þeir voru þeir einu. Dauðalegur ótti og vonleysi fyllti hjörtu þeirra. Svæðið var óþekkt, hæðótt, grýtt – engir stígar neins staðar. Tveimur dögum áður höfðu þeir komið á veg en skilið hann eftir. Leiðtoginn leiddi þá þá leið.
Þeir hugsuðu um marga vini og ættingja sem höfðu látist í þessari hræðilegu ferð. Sorgin sem var sterkari en sársaukinn í örkumlum útlimum þeirra yfirbugaði þá. Þeir höfðu orðið vitni að eigin eyðileggingu með eigin augum.
Talsmaðurinn gekk upp að leiðtoganum og byrjaði að tala með þreytu, skjálfandi rödd fulla af sársauka, örvæntingu og biturð.
– Hvert erum við að fara núna?
Leiðtoginn þagði.
– Hvert ertu að fara með okkur og hvert hefur þú komiðokkur? Við settum okkur og fjölskyldur okkar í þínar hendur og fylgdum þér og skildum eftir heimili okkar og grafir forfeðra okkar í von um að við gætum bjargað okkur frá glötun í þessu hrjóstruga landi. En þú hefur eyðilagt okkur á verri hátt. Það voru tvö hundruð fjölskyldur á bak við þig og sjáðu nú hvað þær eru margar!
– Þú meinar að allir séu ekki hér? – muldraði leiðtoginn án þess að lyfta höfði.
– Hvernig geturðu spurt slíkrar spurningar? Horfðu upp og sjáðu! Teldu hversu mörg okkar eru eftir á þessari óheppilegu ferð! Sjáðu í hvaða formi við erum! Það væri betra að hafa dáið en að vera svona fatlaður.
– Ég get ekki séð þig!
– Af hverju ekki?
– Ég er blindur.
Dauðaþögn.
– Misstirðu sjónina á ferðinni?
– Ég fæddist blindur!
Þeir þrír hengdu höfðið í örvæntingu.
Haustvindurinn blés ógnvekjandi í gegnum fjöllin og dró niður visnuð laufblöð. Þoka sveif yfir hæðunum og vængir hrafna blöktu í gegnum kalt, þokuloftið. Óvænt væl ómaði. Sólin var falin á bak við skýin, sem voru að flýta sér lengra og lengra.
Þeir þrír horfðu hvor á annan í algjörri skelfingu.
– Hvert getum við farið núna? – muldraði einn alvarlegur.
– Við vitum það ekki!
Í Belgrad, 1901.
Fyrir „Radoje Domanović“ verkefnið þýtt af Dagbjörtu Gísladóttir, 2022.
Leiðtogi (2/3)
Daginn eftir komu allir saman sem höfðu hugrekki til að fara í langa ferð. Meira en tvö hundruð fjölskyldur komu á þann stað sem var tilnefndur. Aðeins örfáir voru eftir heima til að sjá um gömlu heimaslóðirnar.
Það var sannarlega sorglegt að horfa á þennan fjölda vansæla manna sem bitur ógæfa hafði neytt til að yfirgefa landið sem það fæddist í og grafir forfeðra þeirra voru í. Andlit þeirra voru hrörleg, slitin og sólbrennd. Þjáning margra langra erfiðra ára sýndi áhrif sín á þau og gaf mynd af eymd og biturri örvæntingu. En einmitt á þessu augnabliki sást fyrsti vonarglampinn – í bland við heimþrá að vísu. Tár streymdi niður hrukkað andlit fárra gamalmenna sem andvarpuðu örvæntingarfullt og hristu höfuðið með illum forboðum. Þeir vildu frekar vera þar í einhvern tíma lengur, svo að þeir gætu líka dáið meðal þessara steina í stað þess að leita að betra heimalandi. Margar konur syrgdu hátt og kvöddu látna ástvini sína sem þær voru að yfirgefa.
Mennirnir voru að reyna að sýnast hugrakkir og hrópuðu: – Jæja, viltu halda áfram að svelta í þessu fordæmda landi og búa í þessum kofum? – Þeir hefðu í raun og veru helst viljað taka með sér allt bölvaða svæðið og aumingjakofana ef það hefði verið hægt.
Það var venjulegur hávaði og hróp eins og í hverjum fjölda fólks. Bæði karlar og konur voru eirðarlaus. Börnin öskruðu í vöggum á baki mæðra sinna. Meira að segja búfénaðurinn var dálítið órólegur. Það var ekki mikið af nautgripum, kálfur hér og þar, og svo magur og lúinn hestur með stórt höfuð og feita fætur sem þeir voru að hlaða gömlum mottum, töskum og jafnvel tveimur sekkum yfir burðarhnakkinn, svo að greyið dýrið sveiflaðist undir þyngdinni. Samt tókst því að vaka og hneggja af og til. Aðrir voru að ferma asna; börnin voru að toga í hunda í taumum. Talandi, öskrandi, bölvandi, vælandi, grátandi, geltandi, hneggjandi–allt var í gangi. Jafnvel asninnhneggjaði nokkrum sinnum. En foringinn kom ekki upp einu orði, eins og allt málið kæmi honum ekkert við. Algjör vitur maður!
Hann sat bara hugsi og hljóður, með höfuðið niður. Nú og þá hrækti hann á jörðina; það var allt. En vegna undarlegrar framkomu hans jukust vinsældir hans svo mikið að allir hefðu farið í gegnum eld og vatn, eins og sagt er, fyrir hann. Hægt var að heyra eftirfarandi samtöl:
– Við ættum að vera ánægð að hafa fundið slíkan mann. Hefðum við farið á undan án hans, Guð forði okkur! Við hefðum farist. Hann hefur alvöru greind, ég segi þér! Hann þegir. Hann hefur ekki sagt orð enn! – sagði einn á meðan hann horfði á leiðtogann með virðingu og stolti.
– Hvað skyldi hann segja? Sá sem talar mikið hugsar ekki mikið. Snjall maður, það er á hreinu! Hann veltir aðeins fyrir sér og segir ekkert, – bætti annar við á meðan hann horfði á leiðtogann með lotningu.
– Það er ekki auðvelt að leiða svona marga! Hann þarf að safna hugsunum sínum því hann er með stórt starf á höndum sér, – sagði sá fyrsti aftur.
Það var kominn tími til að byrja. Þeir biðu þó um stund, hvort einhver annar myndi skipta um skoðun og koma með þeim, en þar sem enginn kom, gátu þeir ekki setið lengur.
– Eigum við ekki að fara af stað? – spurðu þeir leiðtogann.
Hann stóð upp án þess að segja orð.
Hugrökkustu mennirnir hópuðust strax í kringum hann til að vera við hlið hans ef hættu eða neyðarástandi steðjaði að.
Leiðtoginn hleypti brúnum með höfuðið niður, tók nokkur skref og sveiflaði stafnum sínum fram fyrir sig á virðulegan hátt. Hópurinn færði sig á eftir honum og hrópaði nokkrum sinnum: „Lengi lifi leiðtogi okkar! “ Hann tók nokkur skref í viðbót og rakst á girðinguna fyrir framan bæjarhúsið. Þar stoppaði hann náttúrulega; þannig að hópurinn hætti líka. Leiðtoginn vék síðan aðeins til baka og sló stafnum sínum nokkrum sinnum á girðinguna.
– Hvað viltu að við gerum? – spurðu þeir.
Hann sagði ekkert.
– Hvað ættum við að gera? Rífið niður girðinguna! Það er það sem við eigum að gera! Sérðu ekki að hann hefur sýnt okkur með stafnum sínum hvað við eigum að gera? – hrópuðu þeir sem stóðu í kringum leiðtogann.
– Þarna er hliðið! Þarna er hliðið! – öskruðu börnin og bentu á hliðið sem stóð á móti þeim.
– Þegiði, róleg, börn!
– Guð hjálpi okkur, hvað er í gangi? – nokkrar konur signuðu sig.
– Ekki orð! Hann veit hvað á að gera. Rífið niður girðinguna!
Á augabragði var girðingin niðri eins og hún hefði aldrei verið þar.
Þeir fóru framhjá girðingunni.
Varla höfðu þeir farið hundrað skref þegar leiðtoginn hljóp inn í stóran þyrnirunna og nam staðar. Með miklum erfiðleikum tókst honum að rífa sig út og byrjaði síðan að slá stafinn í allar áttir. Enginn haggaðist.
– Og hvað er nú málið? – hrópuðu þeir sem voru aftarlega.
– Klippum niður þyrnirunnan! – hrópuðu þeir sem stóðu í kringum leiðtogann.
– Þarna er vegurinn, á bak við þyrnirunnana! Þarna er hann! – öskruðu börnin og jafnvel margir sem voru aftast í hópnum.
– Þarna er vegurinn! Þarna er vegurinn! – hlógu þeir sem voru í kringum leiðtogann og hermdu reiðilega eftir. – Og hvernig getum við blindir menn vitað hvert hann leiðir okkur? Það geta ekki allir gefið skipanir. Leiðtoginn þekkir bestu og beinustu leiðina. Klippum niður þyrnirunnan!
Þeir hlupu inn til að ryðja brautina.
– Úff, – hrópaði einhver sem var stunginn af þyrni og einhver annar sem fékk brómberjagrein í andlitið.
– Bræður, þið getið ekki fengið eitthvað fyrir ekki neitt. Maður þarf að reyna á sig aðeins til að ná árangri, – svöruðu þeir hugrökkustu í hópnum.
Þeir brutust í gegnum kjarrið eftir mikla áreynslu og héldu áfram.
Eftir að hafa ráfað aðeins lengra komust þeir aðannari minni girðingu. Hún var líka rifin niður. Síðan héldu þeir áfram.
Mjög stuttfjarlægð var farin fyrsta daginn vegna þess að þau þurftu að yfirstíga nokkrar svipaðar hindranir. Og allt þetta á litlum mat því sumir höfðu bara komið með þurrkað brauð og smá ost á meðan aðrir höfðu bara brauð til að seðja hungrið. Sumir áttu alls ekkert. Sem betur fer var sumartími þannig að þau fundu ávaxtatré hér og þar.
Þrátt fyrir að stuttum spotta hefði verið náðvoru allir mjög þreyttir. Engar stórhættur komu upp og engin slys urðu heldur. Í svona stóru verkefni verða auðvitað eftirfarandi atburðir að teljast smámunir: þyrni stunginn í vinstra auga einnar konu, sem hún huldi rökum klút; eitt barn rak fótinn í trjástump og svo grenjaði það og haltraði; gamall maður rakst á brómberarunna og tognaði á ökkla; eftir að malaður laukur var settur á hann, þoldi maðurinn sársaukann af kappi og hallaði sér á stafinn sinn og haltraði hraustlega fram á bak við foringjann. (Satt að segja sögðu nokkrir að gamli maðurinn væri að ljúga um ökklann, að hann væri bara að þykjast vegna þess að honum langaði að fara til baka.) Fljótlega voru aðeins fáir sem voru ekki með þyrn í handleggi eða a rispað andlit. Karlarnir þoldu þetta allt hetjulega á meðan konurnar bölvuðu sömu stundina sem þær fóru og börnin grétu, eðlilega, vegna þess að þau skildu ekki allt þetta strit ogað þessi sársauki yrði ríkulega verðlaunaður.
Öllum til mikillar hamingju og gleði kom alls ekkert fyrir leiðtogann. Satt að segja, ef við eigum að segja satt, þá var hann mjög verndaður, en samt var maðurinn einfaldlega heppinn. Fyrstu nóttina á tjaldstæðinu báðu allir og þökkuðu Guði fyrir að ferð dagsins hafi heppnast vel og að ekkert, ekki einu sinni hin minnsta ógæfa, hafi komið yfir leiðtogann. Þá tók til máls einn hinn hugrakkasti maður. Andlit hans hafði verið rispað af brómberarunna, en hann veitti því einfaldlega enga athygli.
– Bræður, – byrjaði hann. – Dagsferð er farsæl að baki, Guði sé lof. Vegurinn er ekki auðveldur, en við verðum að þola það því við vitum öll að þessi erfiði vegur mun leiða okkur að hamingju. Megi almáttugur Guð vernda leiðtoga okkar frá hvers kyns skaða svo að hann geti haldið áfram að leiða okkur farsællega.
– Á morgun mun ég missa annað augað ef hlutirnir fara eins og í dag! – sagði ein kvennanna reiðilega.
– Úff, fóturinn minn! – grét gamli maðurinn, hvattur af ummælum konunnar.
Börnin héldu áfram að væla og gráta og mæðurnar áttu erfitt með að þagga niður í þeim svo að í talsmanninum heyrðist.
– Já, þú munt missa annað augað, – hann sprakk af reiði, – og þú gætir mist bæði! Það er ekki mikil ógæfa fyrir eina konu að missa augun fyrir svona frábæran málstað. Þú ættir að skammast þín! Hugsarðu aldrei um velferð barna þinna? Helmingur okkar gæti farist í þessu ferðalagi! Hverju skiptir það? Hvað er eitt auga? Hvaða gagn hafa augu þín þegar það er einhver sem gætir okkur og leiðir okkur til hamingju? Eigum við að yfirgefa verkefni okkar eingöngu vegna auga þíns og fótleggs gamla mannsins?
– Hann lýgur! Gamli maðurinn lýgur! Hann er aðeins að þykjast svo hann geti farið til baka, – ómuðu raddir frá öllum áttum.
– Bræður, hver sem ekki vill fara lengra, – sagði talsmaðurinn aftur, – leyfið honum að fara til baka í stað þess að kvarta og æsa okkur hina. Hvað mig varðar ætla ég að fylgja þessum vitra leiðtoga svo lengi sem eitthvað er eftir í mér!
– Við fylgjumst öll með! Við munum öll fylgja honum svo lengi sem við lifum!
Leiðtoginn þagði.
Allir fóru að horfa á hann og hvísla:
– Hann er niðursokkinn í hugsunum sínum!
– Vitur maður!
– Sjáðu ennið á honum!
– Og alltaf að hleypa brúnum!
– Alvarlegur!
– Hann er hugrakkur! Það sést á öllu sem hann gerir.
– Þú getur sagt það aftur! Allskonar girðingar og brýr – hann plægir í gegnum þetta allt. Hann slær dapurlega í stafinn sinn án þess að segja neitt, og þú verður að giska á hvað hann hefur í huga.
Leiðtogi (1/3)
Bræður og vinir, ég hef hlustað á allar ræður ykkar, svo ég bið ykkur nú að hlusta á mig. Allar umræður okkar og samtöl eru einskis virði svo lengi sem við erum áfram á þessu ófrjósama svæði. Í þessum sanda jarðvegi og á þessum steinum hefur ekkert getað vaxið, jafnvel þegar rigningarár voru, hvað þá í þessum þurrka, sem ekkert okkar hefur séð áður. Hversu lengi munum við koma saman svona og tala til einskis? Nautgripirnir eru að deyja án matar og fljótlega munum við og börnin okkar svelta líka. Við verðum að finna aðra lausn sem er betri og skynsamlegri. Ég held að það væri best að yfirgefa þetta þurra land og halda út í heiminn til að finna betri og frjósamari jarðveg því við getum einfaldlega ekki lifað svona lengur.
Þannig talaði einn íbúi í einhverju ófrjósömu héraði einu sinni með þreyttri röddu á einhverjum fundi. Hvar og hvenær það var kemur þér eða mér ekki við, held ég. Það er mikilvægt að trúa mér að það hafi gerst einhvers staðar í einhverju landi fyrir löngu og það er nóg. Satt að segja hélt ég einhvern tímann að ég hefði einhvern veginn fundið upp alla þessa sögu, en smátt og smátt losaði ég mig við þá viðbjóðslegu blekkingu. Nú trúi ég því algjörlega að ég ætli að segja frá því sem raunverulega gerðist og hlýtur að hafa gerst einhvers staðar og einhvern tímann og að ég hefði aldrei með neinum hætti getað gert það upp.
Hlustendurnir, með föl, hrörleg andlit, og tóm, drungaleg, næstum óskiljanleg augnaráð, með hendur undir belti, virtust lifna við við þessi viturlegu orð. Hver og einn var þegar búinn að ímynda sér að hann væri staddur innan um einhvers konar töfra, í paradísarlandi þar sem launin fyrir erfiða vinnu yrðu ríkuleg uppskera.
– Hann hefur rétt fyrir sér! Hann hefur rétt fyrir sér! – hvíslaðu örmagna raddirnar úr öllum áttum.
– Er þessi staður ná…lægt? – út úr horni heyrðist langdreginn muldur.
– Bræður! – Byrjaði annar með heldur sterkri röddu. – Við verðum að fylgja þessum ráðum strax því við getum ekki lifað svona lengur. Við höfum stritað og reynt mikið á okkur sjálf, en allt hefur verið til einskis. Við höfum sáð fræi sem hefði verið hægt að nota til matar, en flóðin komu og skoluðu fræinu og moldinni frá hlíðunum þannig að aðeins voru eftir ber grjót. Eigum við að vera hér að eilífu og vinna frá morgni til kvölds aðeins til að vera svangir og þyrstir, naktir og berfættir? Við verðum að leggja af stað og leita að betri og frjósamari jarðvegi þar sem erfiðisvinna mun skila mikilli uppskeru.
– Förum! Við skulum fara strax því að þessi staður er ekki hæfur til að búa á lengur!
Hvísl kom upp og hver maður fór að ganga í burtu án þess að hugsa hvert hann væri að fara.
– Bíðið, bræður! Hvert eruð þið að fara? – fyrsti ræðumaðurinn byrjaði aftur. – Auðvitað verðum við að fara, en ekki svona. Við verðum að vita hvert við erum að fara. Annars gætum við lent í verri stöðu en nú í stað þess að bjarga okkur sjálfum. Ég legg til að við veljum leiðtoga sem við verðum allir að hlýða og mun vísa okkur bestu og beinustu leiðina.
– Við skulum velja! Veljum einhvern strax, – heyrðist út um allt.
Fyrst núna kom upp rifrildi, algjör ringulreið. Allir töluðu og enginn hlustaði eða gat heyrt neitt. Þeir byrjuðu að skipta sér í hópa, hver og einn muldraði við sjálfan sig og svobrutust einnig hóparnir í sundur. Tveir og tveir byrjuðu þeir að taka í handlegginn á hvor öðrum, tala saman, reyna að sanna eitthvað, draga í hvorn annan ogþagga niður í hinum. Síðan komu þeir allir saman aftur, og töluðu saman.
– Bræður! – skyndilega ómaði sterk rödd sem tók yfir allar hinar hásu, daufu raddirnar. – Við getum ekki komist að neinum samningief við höldum svona áfram. Það eru allir að tala og enginn hlustar. Veljum leiðtoga! Hvern á meðal okkar getum við valið? Hver af okkur hefur ferðast nóg til að þekkja vegina? Við þekkjumst allir vel og samt sem áður myndi ég ekki setja mig og börnin mín undir stjórn neins manns hér. Frekar, segðu mér hver þekkir þennan ferðalang þarna sem hefur setið í skugga á brún vegarins síðan í morgun?
Þögn féll. Allir sneru sér að ókunnuga manninum og litu á hann frá toppi til táar.
Ferðalangurinn, miðaldra, með dapurt andlit sem varla sást fyrir skeggi og síðu hári, sat og þagði eins og áður, niðursokkinn í hugsunum og bankaði af og til með stóra stafnum sínum í jörðina.
– Í gær sá ég þennan sama mann með ungan dreng. Þeir héldu í hönd hvors annars og fóru niður götuna. Og í gærkvöldi fór drengurinn úr þorpinu en ókunnugi maðurinn gisti hér.
– Bróðir, við skulum gleyma þessum kjánalegu smámunum svo við töpum ekki tímanum. Hver sem hann er, hann kemur frá fjarlægum stað, þar sem ekkert okkar þekkir hann, og hann veit örugglega stystu og bestu leiðina til að leiða okkur. Það er mitt álit að hann sé mjög vitur maður því hann situr þarna þegjandi og hugsar. Einhver annar hefði nú þegar verið búinn að pæla í okkar málum tíu sinnum eða oftar núna eða hefði byrjað að tala við einhvern okkar, en hann hefur setið þarna allan tímann alveg einn og ekkert sagt.
– Auðvitað situr maðurinn rólegur vegna þess að hann er að hugsa um eitthvað. Það getur ekki verið annað en að hann er mjög vitur, – samsinntu hinir og fóru að rannsaka ókunna manninn aftur. Hver og einn hafði fundið ljómandi eiginleika í honum, sönnun um ótrúlega greind hans.
Ekki fór mikill meiri tími í að spjalla, og að lokum voru allir sammála um að best væri að spyrja þennan ferðalang – sem þeim sýndist Guð hafa sent til að leiða þá út í heiminn til að leita að betra landsvæði og frjósamari jarðvegi. Hann ætti að vera leiðtogi þeirra og þeir myndu hlusta á hann og hlýða honum án efa.
Þeir völdu úr sínum hópi tíu menn sem áttu að fara til ókunnuga mannsins til að útskýra ákvörðun þeirra fyrir honum. Þessi sendinefnd átti að sýna honum hina ömurlegu stöðu mála og biðja hann um að vera leiðtogi þeirra.
Svo fóru þeir tíu og hneigðu sig auðmjúklega. Einn þeirra byrjaði að tala um ófrjósaman jarðveg svæðisins, um þurru árin og eymdina sem þeir voru allir í. Hann endaði á eftirfarandi hátt:
– Þessar aðstæður neyða okkur til að yfirgefa heimili okkar og land og flytja út í heiminn til að finna betra heimaland. Einmitt á þessari stundu þegar við loksins náðum samkomulagi, virðist sem Guð hafi sýnt okkur miskunn, að hann hafi sent þig til okkar – þú, vitur og verðugur ókunnur maður – og að þú munt leiða okkur og frelsa okkur frá eymd okkar. Í nafni allra íbúanna hér biðjum við þig um að vera leiðtogi okkar. Hvert sem þú gætir farið fylgjumst við með. Þú þekkir vegina og fæddist svo sannarlega í hamingjusamari og betri heimalandi. Við munum hlusta á þig og hlýða öllum skipunum þínum. Ætlar þú, vitri ókunni maður, að samþykkja að bjarga svo mörgum sálum frá glötun? Verður þú leiðtogi okkar?
Í gegnum allaþessaræðu, lyfti hinn viti ókunni maður aldrei höfði. Allan tímann var hann í sömu stöðu og þeir höfðu fundið hann í. Höfuðið var lækkað, hann kinkaði kolli og sagði ekkert. Hann sló bara stafnum sínum í jörðina af og til og hugsaði. Þegar ræðunni var lokið muldraði hann stutt og hægt án þess að skipta um stöðu:
– Ég mun hjálpa!
– Getum við farið með þér að leita að betri stað?
– Það getið þið! – hélt hann áfram án þess að lyfta upp höfði.
Áhugi og þakklæti vaknaði núna, en ókunnugi maðurinn sagði ekki orð við neinu af því.
Hinir tíu upplýstu hópnum um árangur sinn og bættu við að fyrst núna sáu þeir hvílíka visku þessi maður bjó yfir.
– Hann hreyfði sig ekki einu sinni af staðnum eða lyfti höfðinu að minnsta kosti til að sjá hver var að tala við hann. Hann sat aðeins rólegur og hugleiddi. Við öllu tali okkar og þakklæti sagði hann aðeins sexorð.
– Algjör spekingur! Sjaldgæf greind! – hrópuðu þeir glaðir frá öllum hliðum og héldu því fram að Guð sjálfur hefði sent hann sem engil af himnum til að bjarga þeim. Allir voru staðfastlega sannfærðir um árangur undir slíkum leiðtoga sem ekkert í heiminum gat truflað. Og því var ákveðið að leggja af stað daginn eftir í dagrenningu.
Leder (2/3)
Den næste dag samledes alle, der havde modet til at drage på en lang rejse. Mere end to hundrede familier ankom til det angivne sted. Kun enkelte blev hjemme, for at holde øje med hjemstedet.
Det var bestemt trist at se på denne forsamling af elendige folk, hvis bitre ulykke havde tvunget dem til at opgave det land, hvor de var født og hvor deres forfædre var begravet. Deres ansigter var hærgede, udslidte og solbrændte. Lidelserne fra mange lange, hårdtarbejdende år havde påvirket dem og viste et billede af elendighed og bitter fortvivlelse. Men i dette øjeblik kunne man se det første glimt af håb – uden tvivl blandet med hjemve. En tåre gled ned af de rynkede ansigter på et par gamle mænd, der sukkede desperat og rystede deres hovedet, med en stemning af onde anelser. De ville hellere blive her lidt længere, så de også kunne dø blandt disse sten, i stedet for at lede efter et bedre hjemland. Mange kvinder beklagede sig højlydt og sagde farvel til deres døde elskede, hvis gravsteder de nu efterlod.
Mændene prøvede at vise mod og råbte, – Jamen, vil du hellere fortsætte med at sulte i dette forbandede land og leve i disse skure? – Allerhelst, ville de have taget hele denne forbandede region og de dårlige skure med dem, hvis det havde været muligt.
Der var den sædvanlige larmog råben, som i alle menneskemasser. Både mænd og kvinder var hvileløse. Børnene skreg i deres vugger på mødrenes rygge. Selv husdyrene var lidt urolige. Der var ikke så meget kvæg, en kalv her og der, og så en tynd, uglet hest med et stort hoved og fede ben, som de læssede gamle tæpper, tasker og endda to sække på hen over sadlen, så det stakkels dyr svajede under vægten. Det formåede dog at blive stående og vrinske fra tid til anden. Andre læssede æsler; børnene tog hundene i snor. Snak, råb, banden, jamren, gråd, gøen og vrinsken – det hele smeltede sammen. Selv et æsel brægede et par gange. Men lederen sagde ikke et ord, nærmest som om hele affæren ikke vedkom ham. En ægte vismand!
Han sad der bare eftertænksomt og stille, med hovedet bøjet. En gang i mellem spyttede han på jorden; det var alt. Men på grund af hans mærkværdige opførsel, voksede hans popularitet så meget, at de alle ville være gået gennem ild og vand, som de sagde, for ham. De følgende samtaler kunne høres:
– Vi bør være glade for at have fundet sådan en mand. Havde vi gået uden ham… Gud forbyde det! Vi ville være omkommet. Han har ægte intelligens, siger jeg dig! Han er stille. Han har ikke sagt et ord endnu! – sagde en af dem, mens de så på lederen med respekt og stolthed.
– Hvad skulle han sige? Den der taler meget, tænker ikke meget. En klog mand, uden tvivl! Han grubler bare og siger intet, – tilføjede en anden, og han så også på lederen med ærefrygt.
– Det er ikke nemt at lede så mange mennesker! Han skal samle sine tanker, for han har et stort arbejde foran sig, – sagde den første igen.
Tiden kom til, at de skulle i gang. De ventede dog lidt for at se om nogen ville skifte mening og komme med dem, men siden ingen kom, kunne de ikke blive længere.
– Burde vi ikke komme afsted? – spurgte de lederen.
Han rejste sig uden et ord.
De modigste mand flokkedes omgående om ham, for at være til rådighed i tilfælde af farer eller et nødstilfælde.
Lederen, med rynket pande og bøjet hoved, tog et par skridt frem, svang stokken foran sig på værdigste vis. Forsamlingen bevægede sig efter ham og råbte flere gange, ”Længe leve vores leder!” Han tog et par skridt mere og gik ind i hegnet foran landsbyens forsamlingshus. Der standsede han, naturligvis; så gruppen standsede også. Lederen trådte herefter lidt tilbage og svang stokken mod hegnet flere gange.
– Hvad vil du have vi skal gøre? – spurgte de.
Han sagde intet.
– Hvad skal vi gøre? Tag hegnet ned! Det er dét vi skal! Kan I ikke se, at han viser os med stokken hvad vi skal gøre? – råbte dem, der stod rundt om lederen.
– Der er porten! Der er porten! – skreg børnene og pegede på porten, der stod i modsatte retning.
– Shh, stille, børn!
– Gud hjælpe os, hvad foregår der? – et par kvinder korsede sig.
– Ikke et ord! Han ved hvad vi skal gøre. Bryd hegnet ned!
Hegnet var nedbrudt omgående, som om det aldrig havde stået der.
De gik forbi hegnet.
De havde knapt gået et par hundrede skridt, før lederen gik ind i en stor tornebusk og standsede. Med stort besvær formåede han at trække sig ud og begyndte herefter at banke sin stok i alle retninger. Ingen rokkede sig.
– Og hvad er problemet nu? – råbte dem bagerst.
– Skær tornebusken ned! – råbte dem, der stod omkring lederen.
– Der er vejen, bag tornebuskene! Der er den! – råbte børnene, sammen med mange folk i bagerste række.
– Der er vejen! Der er vejen! – hånede folkene om lederen og efterabede dem hånligt. – Og hvordan kan vi blinde mænd vide, hvor han fører os hen? Alle kan ikke give ordrer. Lederen kender den bedste og mest direkte rute. Skær tornebusken væk!
De kastede sig ind i arbejdet for at rydde vejen.
– Av, – klagede en, som blev stukket i hånden af en torn og en anden, hvis ansigt blev ramt af en solbærgren.
– Brødre, I kan ikke få noget for ingenting. I skal anstrenge jer for at få succes, – svarede den modigste i gruppen.
De brød gennem busken efter en del anstrengelse og drog videre.
Efter have vandret lidt længere, stødte de på et risgærde. Det blev også ødelagt. Herefter fortsatte de.
De nåede ikke særlig langt den første dag, da de skulle overvinde mange lignende forhindringer. Det hele foregik uden særlig meget mad, da nogle kun havde tørt brød og lidt ost, mens andre kun havde lidt brød til at stille sulten. Nogle af dem havde slet intet. Heldigvis var det sommer, så de stødte nogle gange på et frugttræ.
Selvom kun et lille stykke vej lå bag dem efter den første dag, så var de meget trætte. Der var ingen store farer eller uheld. Men naturligvis, på sådan en lang rejse, måtte de følgende ting anses for at være bagateller: En torn der sad fast i en kvindes venstre øje, som hun dækkede med en fugtig klud; et barn slog sin fod på en træstamme så det græd og haltede; en gammel mand snublede over en solbærbusk og forstuvede sin ankel; efter hakket løg blev puttet på anklen, overkom manden modigt smerten og, ved at læne sig op af sin stok, haltede han bravt bag lederen. (For at være ærlig, så sagde flere folk at den gamle mand løj om sin ankel, at han kun lod som om, da han var ivrig efter at gå tilbage.) Snart var der kun enkelte, som ikke havde en torn i armen eller en rift i ansigtet. Mændene gennemgik det hele heroisk, mens kvinderne forbandede den tid på dagen de var taget afsted, og børnene græd, naturligvis, da de ikke forstod at alle disse anstrengelser og smerter ville blive rigt belønnet.
Til manges glæde og lettelse, skete der intet med lederen. For at være ærlig, så var han også meget beskyttet, men alligevel, manden var ganske enkelt heldig. Da de slog lejr den første nat, bad de alle sammen og takkede Gud for, at dagens rejse var en succes og at intet, ikke engang den mindste ulykke, var hændt deres leder. Så begyndte en af de modigste mænd at tale. Hans ansigt havde rifter efter en solbærbusk, men han lagde ikke mærke til det.
– Brødre, – begyndte han. – En dags rejse ligger nu endelig bag os – og vi takker Gud for det. Vejen er ikke nem, men vi må blive ved, for vi ved alle, at denne svære vej vil føre os til lykke. Må den almægtige Gud beskytte vores leder mod skader, så han kan fortsætte med at lede os mod succes.
– I morgen vil jeg miste mit andet øje hvis tingene går ligesom i dag! – råbte en af kvinderne vredt
– Av, mit ben! – græd den ældre mand, opildnet af kvindens bemærkning.
Børnene blev ved med at klage og græde, og mødrene havde svært ved at få dem til at være stille, så talsmanden kunne høres.
– Ja, du vil miste dit andet øje, – udbrød han vredt, – og må du miste begge! Det er ikke en stor ulykke for en kvinde at miste sine øjne i den gode sags tjeneste. Du burde skamme dig! Tænker du slet ikke på dine børns velvære? Lad halvdelen af os omkomme på denne rejse! Hvilken forskel gør det? Hvad er ét øje? Hvad kan du bruge dine øjne til, når der er nogen der ser for os og fører os til lykke? Skal vi opgive vores forehavende udelukkende på grund af dit øje og den gamle mands ben?
– Han lyver! Den gamle mand lyver! Han lader kun som om, så han kan gå tilbage, – lød stemmerne fra alle sider, der gav genlyd.
– Brødre, dem der ikke ønsker at gå længere, – sagde talsmanden igen, – lad ham gå tilbage i stedet for at klage og opildne resten af os. I mit tilfælde, så vil jeg følge denne vise leder så længe jeg stadig har liv i mig!
– Vi vil alle følge ham! Vi vil alle følge ham så længe vi lever!
Lederen var stille.
Alle begyndte at se på ham og hviske:
– Han er hensunket i sine tanker!
– En vis mand!
– Se på hans pande!
– Og altid rynket pande!
– Alvorlig!
– Han er modig! Det kan man se i alt ved ham.
– Det kan vi blive enige om! Hegn, risgærde, rosenbuske – han pløjer gennem det hele. Han banker dystert med sin stok, siger intet, og man skal gætte hvad han tænker på.
Leder (1/3)
–Brødre og kammerater, jeg har lyttet til alle jeres taler, så nu beder jeg jer om at lytte til mig. Alle vores overvejelser og samtaler er intet værd, så længe vi forbliver på denne golde egn. Intet kan vokse i den her sandede jord og på de her sten, heller ikke i de år vi havde regn, eller i den tørke, som vi har ikke har set magen til nogensinde før. Hvor længe skal vi mødes og holde tomme taler? Kvæget dør uden mad, og snart vil vi og vores børn også sulte. Vi må finde en anden løsning, der er bedre og mere fornuftig. Jeg tror, det vil være bedst at forlade dette ufrugtbare land og tage ud i verden, for at finde bedre og mere frugtbar jord, for vi kan ikke leve sådan her længere.
Sådan talte en beboer af en eller anden ufrugtbar provins; en træt stemme i et tilfældigt møde. Hvor og hvornår det foregik, mener jeg ikke angår hverken du eller jeg. Det er vigtigt at tro mig, når jeg siger at det skete engang i land for lang tid siden, og det er nok. For at være ærlig, så troede jeg engang at jeg havde opfundet hele historien, men lidt efter lidt frigjorde jeg mig fra denne ubehagelige vildfarelse. Nu tror jeg fast på, at jeg ved hvad der reelt og måtte være sket engang, og at jeg ikke på nogen måde kunne have fundet på det.
Lytterne, med deres blege, hærgede ansigter og blanke, dystre og næsten uforstående blikke, med deres hænder under bælterne, virkede til at live op ved ordene. Hver af dem forestillede sig allerede, at han var i et magisk paradis, hvor belønning for hårdt arbejde var en rig høst.
– Han har ret! Han har ret! – hviskede de udmattede stemmer fra alle sider.
– Er dette sted i nær…hed…en? – spurgte en udtrukket hvisken fra et hjørne.
– Brødre! – begyndte en anden med et stærkere stemmeleje. – Vi må følge opfordringen med det samme, for vi kan ikke blive ved sådan her. Vi har slid tog slæbt, men det hele har været forgæves. Vi har sået frø som kunne være blevet brugt til mad, men så kom oversvømmelserne og vaskede frøene og jorden væk fra skråningerne, så der kun var ren sten tilbage. Skal vi blive her for evigt og arbejde fra morgen til aften, kun for at blive ved med at være sultne og tørstige, nøgne og barfodede? Vi må tage af sted og lede efter bedre, frugtbar jord, hvor hårdt arbejde vil give masser af afgrøder.
– Lad os gå! Lad os gå med det samme, for det her sted kan vi ikke leve i længere!
Hviskeriet tog til og hver af dem begyndte at vandre, uden at tænke over hvor de gik hen.
– Vent, brødre! Hvor går I hen? – begyndte den første taler igen. – Vi skal selvfølgelig gå, men ikke sådan her. Vi skal vide, hvor vi går hen. Ellers kan vi ende i en værre situation i stedet for at redde skindet. Jeg foreslår, at vi vælger en leder, som vi alle skal adlyde, og som vil vise os den bedste og mest direkte vej.
– Lad os vælge! Lad os vælge nogen med det samme, – kunne man høre hele vejen rundt.
Det var her, at diskussionen tog til, et ægte kaos. Alle talte og ingen hverken lyttede eller kunne lytte. De begyndte at dele sig op i grupper, hver person mumlede for sig selv, og så brød selv grupperne op. De begyndte at gå i par, tog hinanden ved armen, talte, prøvede at bevise noget, trak hinanden i ærmerne, og lavede fagter med hænderne for at få stilhed. Så samlede de sig alle sammen igen, stadig mens de talte.
– Brødre! – rungede en stærkere stemme pludseligt, som druknede alle de andre hæse, sløve stemmer. – Vi kan ikke nå til nogen enighed sådan her. Alle taler og ingen lytter. Lad os vælge en leder! Hvem iblandt os kan vi vælge? Hvem iblandt os har rejst nok til at kende vejen? Vi kender alle sammen hinanden godt, men jeg, og mine børn, ville dog helst ikke blive ledt af nogen herfra. Fortæl mig i stedet hvem der kender den rejsende derovre, der har siddet i skyggen ved vejkanten siden denne morgen.
Stilheden sænkede sig. Alle vendte sig mod den fremmede og stirrede.
Den midaldrende rejsende, med et dystert ansigt der knapt kunne ses på grund af hans skæg og lange hår, sad og forblev stille ligesom før, hensunket i tanker, og bankede let med sin store stok i jorden fra tid til anden.
– I går så jeg den samme mand med en ung dreng. De holdt hinanden i hånden og gik ned af gaden. Og sidste aften forlod drengen landsbyen, men den fremmede blev her.
– Bror, lad os glemme de her fjollede bagateller, så vi ikke taber tid. Hvem end han er, så er han kommet langvejs fra, da ingen af os kender ham og han må bestemt kende den korteste og bedste vej han kan lede os. Det er min opfattelse, at han er en meget vis mand, fordi han sidder der helt stille og tænker. Enhver anden ville allerede have blandet sig i vores affærer flere gange, eller have startet en samtale med en af os, men han har siddet der hele tiden, helt alene uden at sige et ord.
– Selvfølgelig, manden sidder der stille, fordi han tænker på noget. Det kan ikke være andet end at han er meget klog,– erklærede de andre enigt og begyndte at undersøge den fremmede igen. Hver af dem havde opdaget et fantastisk karaktertræk ved ham, et bevis på hans utrolige intelligens.
Der blev ikke brugt meget mere tid på at tale, så alle blev endelig enige om, at det ville være bedst at bede denne rejsende – som, efter deres opfattelse, var sendt af Gud til at lede dem ud i verden for at finde et bedre territorie og mere frugtbar jord. Han burde være deres leder, og de ville lytte til ham og adlyde ham uden at stille spørgsmålstegn.
De valgte ti mænd blandt dem, som skulle gå til den fremmede og forklare deres beslutning til ham. Denne delegation skulle vise ham tingenes elendige tilstand på egnen og bede ham om at være deres leder.
Så de ti gik over og bukkede ydmygt. En af dem begyndte at tale om den ubrugelige jord i området, om de tørre årog den elendighed, som de alle stod i. Han afsluttede på følgende måde:
– Disse tilstande tvinger os til at forlade vores hjem og land, og flytte ud i verden for at finde et bedre hjemland. Lige i dette øjeblik, da vi endelig fandt enighed, virker det til at Gud har vist sig barmhjertig for os, så han har sendt dig til os – du, en vis og værdig fremmed – for at du kan lede os og frigøre os fra vores elendighed. På vegne af alle beboerne her, beder vi dig om at være vores leder. Hvor end du går hen, vil vi følge med. Du kender vejene og du var bestemt født i et lykkeligere og bedre hjemland. Vi vil lytte til dig og adlyde enhver kommando. Vil du, vise fremmed, acceptere at redde så mange sjæle fra forfald? Vil du være vores leder?
Under hele denne tryglende tale, løftede den vise fremmed end ikke hovedet. Han forblev hele tiden i den samme position, som de havde fundet ham i. Hans hoved var sænket, panden rynket, og han sagde intet. Han bankede kun let med stokken i jorden fra tid til anden og – tænkte. Da talen var ovre, mumlede han studst og langsomt, uden at bevæge sig:
– Det vil jeg!
– Kan vi så gå med dig og lede efter et bedre sted?
– Det kan I! – fortsatte han uden at løfte hovedet.
Entusiasmen og forskellige taknemmeligheder startede, men den fremmede sagde ikke et ord til noget af det.
De ti informerede samlingen om deres succes, og tilføjede, at det kun var nu, at de havde set den store visdom som manden besad.
– Han flyttede sig ikke fra sin plads eller løftede hovedet for at se, hvem der talte til ham. Han sad bare stille og mediterede. Han sagde kun fem ord til al vores snak og taknemmeligheder.
– En ægte vismand! Sjælden intelligens! – Råbte de begejstrede fra alle sider, og erklærede, at Gud selv havde sendt ham som en engel fra Himlen for at redde dem. Alle var fast overbeviste om den succes, der ventede dem under deres leder, som intet i verden kunne forurolige. Og dermed blev det besluttet at tage af sted den næste dag ved daggry.
Leider (3/3)
Zo ging de eerste dag voorbij, en meer dagen volgden met hetzelfde succes. Er gebeurde niets echt belangrijk, enkel bijzaken: ze vielen in een greppel, dan een ravijn; ze struikelden over hagen en braambesstruiken; ze stapten op doornen; velen braken hun armen of benen; sommigen werden gekwetst aan hun hoofd. Maar al deze kwellingen werden doorstaan. Een paar oude mannen werden achtergelaten op de weg om te sterven. “Ze waren gestorven als ze thuis waren gebleven, laat staan op de weg!” zei de woordvoerder om de anderen aan te moedigen om verder te gaan. Een paar kleinere kinderen, één tot twee jaar oud, stierven ook. De ouders onderdrukten stoicijns hun hartenzeer, omdat het Gods wil was. “En hoe kleiner de kinderen, hoe minder de pijn. Als ze jonger zijn, is er minder rouw. God wille dat ouders nooit hun kinderen verliezen wanneer ze van de leeftijd zijn om te trouwen. Als dit hun lot is, dan is het beter dat de kinderen jonger sterven. Dan is het verdriet nog niet zo groot!” troostte de woordvoerder hen opnieuw. Sommigen bonden doeken om hun hoofden en deden koude kompressen op hun blauwe plekken. Anderen droegen hun armen in draagdoeken. Ze waren allemaal haveloos en beschramd. Hun kleren waren gescheurd, maar niettemin gingen ze blij verder. Dit allemaal was makkelijker doorstaan geweest hadden ze maar niet zoveel honger gehad. Maar ze moesten blijven verder gaan.
Op een dag gebeurde er iets meer significant.
De leider liep vooraan met de dapperste mannen rond hem heen. (Twee van hen waren verdwenen, en niemand wist waar ze waren. Er hing in het algemeen het geloof dat ze hun doel hadden verraden en dat ze waren gevlucht. Eén keer zei de woordvoerder iets over hun schaamtevolle verraad. Maar een paar geloofden dat de twee onderweg gestorven waren, maar ze zeiden hier niets over om geen moeilijkheden op te wekken.) De rest van de groep liep achter hen. Plots was er een enorm grote en diepe, rotsachtige kloof – een echte afgrond. De helling was zo steil dat ze het niet durfden om nog een stap vooruit te zetten. Zelfs de dappersten stopten meteen en keken naar de leider. Fronsend, diep in gedachten met zijn hoofd naar beneden, stapte hij dapper vooruit terwijl hij zijn wandelstok voor zich tikte, eerst naar links, dan naar rechts, op zijn karakteristieke manier. Velen zeiden dat het hem meer bewonderenswaardig deed lijken. Hij keek niet naar iemand noch zei hij iets. Op zijn gezicht was er geen verandering van uitdrukking of zelfs een zweem van angst terwijl hij dichter en dichter bij de afgrond kwam. Zelfs de meest stoutmoedige mannen werden zo bleek als de doden, maar niemand durfde de moedige en wijze leider te waarschuwen. Nog twee stappen en hij was aan de rand. Met ziekelijke angst en hun ogen wijd open stonden ze allen te trillen. De dapperste mannen wilden net de leider tegenhouden, zelfs al betekende dit een schending van de discipline, toen hij één, twee stappen deed en het ravijn intuimelde. Er ontstond verbijstering, geween, geschreeuw; angst kreeg de bovenhand. Sommigen begonnen te vluchten.
– Wacht daar, broeders! Waarom zo een haast? Is dit hoe jullie jullie woord houden? We moeten deze wijze man volgen want hij weet waar hij mee bezig is. Hij zou gestoord zijn om zichzelf te ruineren. Voorwaards, achter hem! Dit is het grootste en misschien het laatste gevaar, het laatste obstakel. Wie weet? Misschien vinden we aan de andere kant van dit ravijn een prachtig, vruchtbaar lang dat God voor ons bedoeld heeft. Vooruit! Zonder opoffering komen we nergens! – zo ging het advies van de woordvoerder en ook hij nam twee stappen vooruit en verdween in het ravijn. De dappersten volgden, en dan sprong iedereen erin.
Er kon gehuil, gekreun, getuimel, gejammer gehoord worden op de steile helling van deze grote kloof. Men zou gezworen hebben dat er niemand levend vanaf kwam, laat staan ongeschonden en in één stuk, maar menselijk leven is vasthoudend. De leider was ongebruikelijk fortuinlijk. Hij bleef hangen aan struiken terwijl hij viel dus hij was niet zo gewond. Hij slaagde erin zichzelf los te trekken en eruit te klimmen. Terwijl er geween, gejammer en gehuil klonk van beneden zat hij er roerloos bij, peinzend stil. Een paar waren gehavend en boos en begonnen hem uit te schelden maar hij letter er niet op. Zij die gelukkig zich vast hadden kunnen houden aan een struik of boom terwijl ze vielen begonnen met veel moeite er proberen uit te klimmen. Sommigen hadden barsten in hun hoofden zodat bloed over hun gezicht liep. Niemand was ongehavend buiten de leider. Plots fronsten ze allemaal naar hem en kreunden in pijn maar hij tilde zelfs niet zijn hoofd op. Hij was stil en nam de broedende pose van een wijsgeer aan!
Er ging wat tijd voorbij. Het aantal reizigers werd kleiner en kleiner. Elke dag eiste zijn tol. Sommigen verlieten de groep en keerden terug.
Van het grote aantal dat vertrokken was, bleven er maar twintig over. Hun uitgeteerde, vermoeide gezichten vertoonden tekenen van wanhoop, twijfel, vermoeidheid en honger, maar niemand zei een woord. Ze waren zo stil als hun leider en bleven ploeteren. Zelfs de bezielde woordvoerder schudde zijn hoofd wanhopig. De weg was echt moeilijk.
Hun aantal werd elke dag kleiner tot er maar tien overbleven. Met moedeloze gezichten kreunden en klaagden ze enkel in plaats van met elkaar te praten.
Ze leken meer op kreupelen dan mannen. Sommigen hadden krukken. Sommigen hadden hun armen in draagdoeken vastgebonden rond hun nek. Rond hun handen waren talloze verbanden en kompressen gebonden. Zelfs al waren ze bereid nog dingen op te offeren, dan konden ze niet want er was zo goed als geen plaats op hun lichamen voor nieuwe wonden.
Zelfs de sterksten en dappersten onder hen hadden alle hoop laten varen maar nog ploeterden ze verder; dat wil zeggen, op één of andere manier hinkten ze verder met veel moeite, klagend en met veel pijn. Wat anders konden ze doen als ze niet terug konden? Zovele opofferingen om dan nu de reis af te blazen?
Schemering brak aan. Mankend met krukken zagen ze plots dat de leider niet meer voor hen liep. Nog één stap en ze zouden weer in een ravijn duiken.
– Oh, mijn been! Oh, mijn hand! – weerklonk het geklaag en gekreun. Eén zwakke stem vervloekte zelfs de waardige leider maar werd dan stil.
Toen de zon op kwam, zat de leider daar, hetzelfde als op de dag dat hij gekozen werd. Zijn uiterlijk was compleet niet veranderd.
De woordvoerder klom uit het ravijn, gevolgd door twee anderen. Misvormd en bloederig draaiden ze zich om om te zien hoeveel anderen er nog over waren, maar zij waren de enigen. Hun harten vulden zich met doodsangst en hopeloosheid. De regio was onbekend, heuvelachtig, rotsachtig – nergens waren er paden. Twee dagen eerder hadden ze een weg gevonden, maar die hadden ze achter gelaten. Zo had de leider hen geleid.
Ze dachten na over de vele vrienden en familieleden die waren gestorven op deze grillige reis. Een triestheid sterker dan de pijn in hun kreupele ledematen overviel hen. Ze hadden hun eigen verwoesting gezien met hun eigen ogen.
De woordvoerder ging naar de leider en begon te spreken met een vermoeide, trillende stem vol met pijn, hoop en verbittering.
– Waar gaan we nu naartoe?
De leider was stil.
– Waar neemt u ons mee naartoe en waar heeft u ons naartoe gebracht? Wij hebben onszelf en onze families in uw handen geplaatst en we volgden u, lieten onze huizen en de graven van onze voorvaderen achter in de hoop dat we onszelf konden redden van de ondergang in dat dorre land. Maar u heeft ons geruïneerd op een ergere manier. Er waren tweehonderd families achter u en zie hoeveel er nu over zijn!
– Je bedoelt dat niet iedereen hier is? – mompelde de leider zonder zijn hoofd op te tillen?
– Hoe kunt u zo’n vraag stellen? Kijk op en zie het! Tel hoeveel er nog over zijn van ons op deze ongelukkige reis! Kijk naar hoe gehavend we zijn! Het zou beter zijn om gestorven te zijn dan om kreupel te zijn zoals nu.
– Ik kan niet naar je kijken!
– Waarom niet?
– Ik ben blind.
Een doodse stilte volgde.
– Bent u uw zicht verloren tijdens de reis?
– Ik ben blind geboren!
The three hung their heads in despair.
De drie overgeblevenen hingen hun hoofd neer in wanhoop.
De herfstwind blies sinister door de bergen en bracht met zich mee de verschrompelde bladeren van de bomen. Een mist bedekte de heuvels, en door de koude, nevelige lucht fladderde de vleugels van raven. Er weerklonk een onheilspellend gekras. De zon was verstopt achter de wolken, die verder en verder voorbij bliezen.
De drie overgeblevenen keken naar elkaar in pure horror.
– Waar kunnen we nu naartoe gaan? – mompelde er één ernstig.
– We weten het niet!
In Belgrado, 1902
Voor het “Radoje Domanovic” Project vertaald door Ella van Diessen, 2020
Leider (2/3)
De volgende dag kwam iedereen die de moed had om een lange reis te ondergaan samen. Meer dan tweehonderd families kwamen naar de afgesproken plek. Maar enkele families bleven thuis om te letten op het oude thuisland.
Het was inderdaad triest om te kijken naar deze massa van miserabele mensen wiens tegenslag hen had gedwongen het land waarin ze geboren waren en waar de graven van hun voorvaderen liggen te verlaten. Hun gezichten waren ingevallen, versleten en verbrand door de zon. Het lijden van zovele jaren zwoegen toonde de impact op hen en drukte een beeld van miserie en bittere wanhoop. Maar op dit exacte moment was er een eerste sprankje hoop – gecombineerd met heimwee, zeker. Een traan vloeide het gerimpelde gezicht van menig oude man af die wanhopig zuchtte en zijn hoofd schudde met een schijn van kwaad voorgevoel. Hij zou liever blijven voor een tijd zodat hij ook zou kunnen sterven tussen deze stenen in plaats van te zoeken naar een beter thuisland. Veel vrouwen klaagden openlijk en zeiden hun vaarwel aan hun gestorven geliefden wiens graven ze achter lieten.
De mannen probeerden dapper te blijven en schreeuwden – Wel, wil je blijven verhongeren in dit verdomde land en blijven leven in deze krotten? – Eigenlijk zouden ze liefst van al de hele vervloekte regio met zich meenemen als dat mogelijk was.
Er waren de gebruikelijke geluiden en schreeuwen zoals in elke massa mensen. Zowel mannen als vrouwen waren rusteloos. De kinderen weenden in wiegjes op de ruggen van hun moeders. Zelfs het vee was woelig. Er was niet veel vee, een kalf hieren daar en dan een slank, harig paard met een groot hoofd en dikke benen waarop ze oude tapijten, tassen en zelfs twee zakken over het pakzadel laadden, zodat het arme dier het gewicht amper kon dragen. Toch bleef het recht en hinnikte het van tijd tot tijd. Anderen waren ezels aan het beladen; de kinderen trokken aan de leibanden van honden. Pratende, roepende, vloekende, schreeuwende, wenende, blaffende, hinnikend – vertrokken ze allemaal. Zelfs een ezel balkte een paar keer. Maar de leider zei geen woord, alsof de hele affaire niets met hem te maken had. Een echte wijze man!
Hij zat er gewoon na te denken in stilte, met zijn hoofd naar beneden gericht. Nu en dan spuugde hij; dat was alles. Maar door zijn vreemde gedrag groeide zijn populariteit zoveel dat ze allen door vuur en water, zoals ze zeggen, waren gegaan voor hem. De volgende gesprekken konden worden gehoord:
– We zouden blij moeten zijn dat we zo een man gevonden hebben. God verhoede dat we zonder hem zouden zijn gegaan! We zouden gestorven zijn. Hij heeft echte intelligentie, ik zeg het je! Hij is stil. Hij heeft nog geen woord gezegd! – zei er iemand terwijl hij naar de leider keek met respect en trots.
– Wat moet hij zeggen? Diegenen die veel praten denken niet veel. Een slimme man, dat is zeker! Hij peinst enkel en zeker niks, – voegde een ander toe, en ook hij keek naar de leider met bewondering.
– Het is niet makkelijk zoveel mensen te leiden! Hij moet zijn gedachten verzamelen omdat hij veel werk te doen heeft, – zei de eerste opnieuw
Dan was het tijd om te vertrekken. Ze wachtten echter even, om te zien of iemand anders van gedachten zou veranderen en zou meekomen met hen, maar aangezien er niemand kwam, konden ze niet langer treuzelen.
– Zouden we niet vertrekken? – vroegen ze aan de leider.
Hij stond op zonder iets te zeggen.
De dapperste mannen groepeerden zich meteen rond hem voor het geval dat er gevaar of een noodgeval zou zijn.
De leider nam een paar stappen, fronsend en met zijn hoofd naar beneden, terwijl hij zijn wandelstok voor zich uit zwaaide op een waardige manier. Het gezelschap bewoog zich met hem mee en riep enkele keren, “Lang leve onze leider!” Hij nam nog enkele stappen en botste tegen het hek voor het gemeentehuis. Daar stopte hij; dus stopte de groep ook. De leider nam een stap terug en tikte zijn wandelstok tegen het hek verscheidene keren.
– Wat wilt u dat we doen? – vroegen ze.
Hij zei niets.
– Wat zullen we doen? Breek het hek af! Dat is wat we moeten doen! Zien jullie niet dat hij ons toont met zijn wandelstok wat we moeten doen? – riepen zijn die rond de leider stonden.
– Daar is de poort! Daar is de poort! – schreeuwden de kinderen en ze wezen naar de poort die tegenover hen stond.
– Shh, stil, kinderen!
– God help ons, wat gebeurt er? – enkele vrouwen maakte een kruisje.
– Geen woord! Hij weet wat te doen. Breek het hek af!
In een moment was het hek neer, alsof het er nooit had gestaan
Ze gingen voorbij het hek.
Ze waren amper honderd stappen verder toen de leider tegen een grote doornstruik liep en stopte. Met veel moeite slaagde hij er in zichzelf los te trekken en begon dan zijn wandelstok in alle richtingen te tikken. Niemand bewoog.
– En wat is er nu mis? – schreeuwde de achterban.
– Snijd de doornstruik af! – riepen degenen die rond de leider stonden?
– Daar is de weg, achter de doornstruik! Daar is het! – schreeuwden de kinderen en zelfs mensen achteraan?
– Daar is de weg! Daar is de weg! – joelden diegenen rond de leider, hen boos na doend. – en hoe kunnen wij blinden weten naar waar hij ons aan het leiden is? Niet iedereen kan hier bevelen doen. De leider weet de beste en meest directe route. Snijd de doornstruik af!
Ze doken erin om de weg vrij te maken.
– Auw, – riep iemand die een doorn in zijn hand had en iemand anders werd in zijn gezicht geraakt door een braambesstruik.
– Broeders, je krijgt dingen niet voor niets. Je moet moeite doen om succesvol te zijn, – antwoordde de dapperste in de groep.
Ze raakten door de struik na veel moeite en gingen vooruit.
Nadat ze wat verder hadden gelopen, kwamen ze een hoop stronken tegen. Ook deze werden opzij geduwd. Dan gingen ze verder.
Er werd maar weinig vooruitgang geboekt op de eerste dag, want ze moesten meerdere, gelijkaardige obstakels overkomen. En dit alles gebeurde met weinig eten want sommigen hadden enkel gedroogd brood en een beetje kaas terwijl anderen enkel brood had om hun honger te stillen. Sommigen hadden niets. Gelukkig was het zomer, dus ze vonden een fruitboom hier en daar.
Dus, hoewel er na de eerste dag maar een kleine afstand achter hen lag, voelden ze zich zeer moe. Er waren geen grote gevaren en geen ongevallen. Natuurlijk moeten tijdens zo een grote onderneming de volgende zaken als bijkomstig worden beschouwd: een doorn die in het linkeroog van een vrouw vast zat, die ze bedekte met een vochtige doek; één kind huilde en mankte tegen een stronk; een oude man struikelde over een braambesstruik en sloeg zijn enkel om; nadat er gemalen ui op was gedaan onderging hij dapper de pijn en, leunend op zijn wandelstok, hinkte onversaagd vooruit achter de leider. (Om zeker te zijn zeiden sommigen dat de oude man loog over de enkel en dat hij maar alsof deed omdat hij graag terug zou gaan.) Binnen de kortste tijd waren er maar weinigen die geen doorn in hun arm hadden of schrammen op hun gezicht. De mannen ondergingen het allen op heroïsche wijze terwijl de vrouwen het uur waarop ze vertrokken vervloekten en de kinderen weenden, natuurlijk, want ze begrepen niet dat al dit gezwoeg en deze pijn rijkelijk beloond zouden worden.
Tot ieders vreugde en blijdschap was er niets gebeurd met de leider. Om eerlijk te zijn, als we de waarheid moeten vertellen, was hij ook heel erg beschermd, maar nog steeds, de man had simpelweg geluk. Op het einde van het kampvuur op de eerste avond bad iedereen en dankten ze God dat de reis vandaag succesvol was en dat er niets, zelfs niet het kleinste kwaad, de leider was overkomen. Dan sprak er één van de dapperste mannen. Er zaten schrammen op zijn gezicht van een braambessenstruik, maar hij lette er simpelweg niet op.
– Broeders, – begon hij. – De eerste dag van de reis ligt achter ons, dank God. De weg is niet makkelijk, maar we moeten het doorstaan want we weten allemaal dat deze moeilijke weg ons zal leiden naar vreugde. Moge de almachtige God onze leider beschermen van kwaad zodat hij ons met succes kan blijven leiden.
– Morgen verlies ik mijn ander oog ook als de reis verloopt zoals vandaag! – zei er één van de vrouwen met woede.
– Auw, mijn been! – riep de oude man, aangemoedigd door de opmerking van de vrouw.
De kinderen bleven wenen en klagen, en de moeders hadden moeite met hen stil te krijgen zodat men de woordvoerder kon horen.
– Ja, je zult je andere oog verliezen, – riep hij met woede, – en dat je ze allebei mag verliezen! Het is geen grote tegenslag voor één vrouw om haar ogen te verliezen tegenover het grote gemene doel. Schaam je! Denk je nooit aan het welzijn van je kinderen? Dat de helft van ons sterft tijdens deze onderneming! Welk verschil maakt dat? Wat is een oog waard? Welk nut hebben je ogen wanneer er iemand is die ons naar vreugde zal leiden? Moeten we onze onderneming vergeten voor jouw oog en het been van een oude man?
– Hij liegt! De oude man liegt! Hij doet enkel alsof zodat hij terug kan, – weerklonken er stemmen van alle kanten.
– Broeders, wie er niet verder wil, – zei de woordvoerder opnieuw, – laat hen terug gaan in plaats van te klagen en de rest van ons te verstoren. Als het aan mij ligt volg ik deze wijze leider zolang er nog iets van mij over is!
– We zullen allemaal volgen! We zullen hem allemaal volgen zolang we leven!
De leider was stil.
Iedereen keek naar hem en fluisterde:
– Hij is diep in gedachten!
– Een wijze man!
– Kijk naar zijn voorhoofd!
– En altijd aan het fronsen!
– Serieus!
– Hij is dapper! Dat kan je aan hem zien.
– Dat kan je wel zeggen! Hek, stronken, rozen – hij gaat er allemaal door. Hij tikt zijn wandelstok met een somber gezicht, nikszeggend, en je moet raden wat er in zijn gedachten omgaat.
Leider (1/3)
– Broeders en vrienden, ik heb geluisterd naar al jullie toespraken, dus ik vraag jullie om nu naar mij te luisteren. Al onze beraadslagingen en conversaties zijn niets waard zolang we in deze barre regio blijven. In deze zanderige ondergrond en op deze rotsen is er niets in geslaagd te groeien, zelfs toen er jaren met regen waren, laat staan in deze droogte die onze soort nog nooit gezien heeft.
Hoe vaak zullen we samenkomen zoals dit en tevergeefs discussiëren? Het vee sterft zonder eten, en binnenkort zullen wij en onze kinderen ook verhongeren. We moeten een andere oplossing vinden die beter is en meer doordacht. Ik denk dat het beste zou zijn om dit dorre land te verlaten en om de wereld in te trekken om betere en meer vruchtbare grond te vinden, want zo kunnen we simpelweg niet meer leven.
Zodoende sprak een inwoner van een onvruchtbare provincie ooit met een vermoeide stem bij één of andere bijeenkomst. Waar en wanneer het gebeurde is niet belangrijk voor jou of mij, denk ik. Het is belangrijk om te geloven dat het gebeurde in een land lang geleden, en dat is genoeg. Om eerlijk te zijn dacht ik op een bepaald moment dat ik dit hele verhaal verzonnen had, maar beetje bij beetje heb ik mezelf bevrijd van dit nare waanbeeld. Nu geloof ik sterk dat wat ik ga vertellen echt gebeurd is en moet zijn gebeurd ergens ooit en dat ik dit onmogelijk zou verzonnen kunnen hebben.
The luisteraars, met bleke, vermoeide gezichten en lege, sombere, bijna niet begrijpende blikken, met hun handen onder hun riemen, leken terug tot leven te komen bij deze wijze woorden. Ieder was zich aan het inbeelden dat hij in één of ander soort van magisch, paradijselijk land was waar de beloning van slopend werk een rijke oogst was.
– Hij heeft gelijk! Hij heeft gelijk! – fluisterden de afgepeigerde stemmen aan alle kanten.
– Is deze plek dich…t…bij? – een uitgerokken gemompel werd gehoord vanuit een hoek.
– Broeders! – een andere begon met een ietwat sterkere stem. – We moeten dit advies onmiddellijk volgen want we kunnen zo niet langer verdergaan. We hebben gezwoegd en ons afgepeigerd, maar alles was tevergeefs. We hebben zaden gezaaid die gebruikt konden worden voor voedsel, maar de overstromingen kwamen en hebben de zaden en grond weggewassen van de hellingen zodat er enkel naakte rots over was. Moeten wij hier eeuwig blijven en slaven van ochtend tot nacht gewoon om hongerig en dorstig, naakt en blootvoets te blijven? We moeten vertrekken en zoeken naar iets beter en meer vruchtbare grond waar hard werk zal leiden tot overvloedige oogst.
– Laten we gaan! Laten we nu vertrekken want deze plek is niet meer geschikt om in te leven!
Er ontstond gefluister, en ieder begon te wandelen zonder na te denken waar hij naartoe aan het gaan was.
– Wacht, broeders! Waar zijn jullie naartoe aan het gaan? – de eerste spreker begon opnieuw. – natuurlijk moeten we gaan, maar niet op deze manier. We moeten weten waar we naartoe gaan. Anders eindigen we nog in een ergere situatie in plaats van onszelf te redden. Ik stel voor dat we een leider kiezen die we allemaal moeten volgen die ons de beste en meest directe manier zal tonen.
– Laten we kiezen! Laten we meteen iemand kiezen, – werd overal gehoord.
Enkel nu begon het ruziemaken, een echte chaos. Iedereen was aan het praten en niemand was aan het luisteren of kon het zelfs horen. Ze begonnen zich op te splitsen in groepen, elke persoon tegen zichzelf aan het mompelen, en zelfs dan vielen de groepen uit elkaar. In paren begonnen ze elkaar bij de arm te nemen, al pratend, om te proberen iets te bewijzen, trekkend aan elk anders mouw, en gebarende om stilte met hun handen. Dan kwamen ze allemaal terug samen, nog steeds aan het praten.
– Broeders! – opeens weerklonk er een sterkere stem die alde andere hese, dulle stemmen overstemde. – We kunnen geen overeenkomst bereiken op deze manier. Iedereen is aan het praten en niemand is aan het luisteren. Laten we een leider kiezen! Wie van ons kunnen we kiezen? Wie onder ons heeft er genoeg gereisd om de wegen te kennen? We kennen elkaar allemaal goed, en toch zou ik mijzelf en mijn kinderen niet onder het leiderschap van iemand hier plaatsen. Liever, vertel me wie er die reiziger daar kent die al sinds vanmorgen in de schaduw aan de rand van de weg zat?
Stilte viel. Iedereen keerde zich naar de vreemdeling and bekeken hem van top tot teen.
De reiziger, van middelbare leeftijd met een somber gezicht, nauwelijks zichtbaar door zijn baard en lange haar, zat en bleef stil zoals daarvoor, diep in gedachten, en tikte zijn grote wandelstok op de grond van tijd tot tijd.
– Gisteren zag ik diezelfde man met een jongen. Ze hielden elkaar bij de hand en gingen de straat af. En gisteravond verliet de jongen het dorp maar de vreemdeling bleef hier.
– Broeder, laten we deze gekke kleinigheden vergeten zodat we geen tijd verliezen. Wie hij ook is, hij komt van ver aangezien niemand van ons hem kent en hij weet zeker de kortste en beste manier om ons te leiden. Het is mijn mening dat hij een zeer wijze man is want hij zit daar gewoon te denken in stilte. Iemand anders zou onze zaken al tien keer of meer onderzocht hebben of zou een gesprek begonnen zijn met ons, maar hij zit daar de hele tijd alleen, niets zeggend.
– Natuurlijk, de man zit daar stilletjes omdat hij over iets aan het nadenken is. Het kan niet anders dan dat hij zeer slim is, – gingen de anderen akkoord en ze begonnen de vreemdeling opnieuw te onderzoeken. Ze hadden elk een briljante eigenschap in hem ontdekt, een bewijs van zijn uitzonderlijke intelligentie.
Niet veel meer tijd werd er doorgebracht met discussiëren, dus uiteindelijk gingen ze akkoord dat het best zou zijn om hulp te vragen aan deze reiziger – die, volgens hen, gestuurd was door God om hen te leiden in de wereld om te zoeken naar een beter territorium en meer vruchtbare grond. Hij zou hun leider moeten zijn, en ze zouden luisteren naar hem en hem gehoorzamen zonder vragen te stellen.
Ze kozen tien mannen van hun groep die naar de vreemdeling toe moesten gaan om hun beslissing uit te leggen aan hem. Deze delegatie moest hem de miserabele stand van zaken tonen en hem vragen om hun leider te zijn.
Zodoende gingen de tien naar hem toe en bogen ze nederig hun hoofd. Eén van hen begon te praten over de onproductieve grond van het gebied, over de droge jaren en de miserie waarin ze zich allen bevonden. Hij sloot zijn verhaal af op de volgende manier:
– Deze condities dwingen ons ons thuis te verlaten en ons land en om de wereld in te trekken om een beter thuisland te vinden. Net op dit moment dat we eindelijk een akkoord bereiken, blijkt het dat God ons genade heeft geschonken, dat Hij jou naar ons toe heeft gestuurd – jij, een wijze en waardige vreemdeling – en dat je ons zal leiden en zal bevrijden van onze miserie. In naam van alle inwoners hier, vragen wij aan jou on onze leider te zijn. Waar jij naartoe gaat, wij zullen volgen. Jij kent de wegen en u bent zeker geboren in een gelukkiger en beter thuisland. Wij zullen luisteren naar u en al uw bevelen gehoorzamen. Gaat u, wijze vreemdeling, akkoord met het redden van zovele zielen van ondergang? Zal u onze leider zijn?
Gedurende deze vragende toespraak tilde de wijze vreemdeling nooit zijn hoofd op. De hele tijd bleef hij zitten in dezelfde positie als degene waarin ze hem gevonden hadden. Zijn hoofd was naar beneden gericht, hij was aan het fronsen, en hij zei niets. Hij tikte enkel zijn wandelstok op de grond van tijd tot tijd en – dacht na. Toen de toespraak gedaan was, mompelde hij nors en langzaam zonder van positie te veranderen:
– Dat zal ik!
– Kunnen we met u meegaan en zoeken naar een betere plek dan?
– Dat kunnen jullie! – ging hij verder zonder zijn hoofd op te tillen.
Er ontstond nu enthousiasme en er waren uitdrukkingen van appreciatie te zien, maar de vreemdeling zei geen woord als reactie.
De tien afgevaardigden vertelden het gezelschap over hun succes, en ze voegden toe dat ze nu zagen wat voor wijsheid deze man bezat.
– Hij bewoog zelfs niet van zijn plek of tilde zijn hoofd op om te zien we er tegen hem aan het praten was! Hij zat er enkel stilletjes en mediteerde. Als antwoord op onze toespraak en onze admiratie gaf hij maar zes woorden.
– Een echte wijze! Zeldzame intelligentie! – schreeuwden ze met blijdschap van alle kanten, bewerende dat God hemzelf de man als engel gestuurd had van de hemel om hen te redden. Ze waren allen compleet overtuigd van het succes van deze man als leider die door niets verstoord kon worden. En zo werd er besloten de volgende dag bij dageraad te vertrekken.
Ledaren (3/3)
Således var den första dagen över, och det följde fler dagar med den samma framgångar. Ingenting av stor betydelse skedde, bara triviala händelser: De föll huvudstupa ner i ett dike, sedan in i en ravin; de skrapade sig mot häckar och björnbärsbuskar; de trampade på flaskor; flera bröt armar och ben; några drabbades av slag mot huvudet. Men allt detta genomleds tålmodigt. Några gamla män lämnades döda på vägen. „De skulle ha dött även om de hade stannat hemma, för att inte tala om hur illa det hade gått om de gått ännu längre!“ sa talesmännen och uppmuntrade de andra att fortsätta. Några mindre barn, ett till två år gamla, omkom också. Föräldrarna undertryckte stoiskt sina hjärtesorg eftersom det var Guds vilja. „Och ju mindre barnen är, desto mindre sorg. När de är yngre är sorgen mindre. Gud förbjude att föräldrar förlorar sina barn när de har nått giftasmogenålder. Om det är förutbestämt att barnen ska dö, är det bättre att de dör tidigt. Då är sorgen inte så stor!“ tröstade talesmän dem igen. Några hade virat dukar runt huvudet och satt kalla kompresser på sina blåmärken. Andra bar sina armar i slingor. Alla var trasiga och sönderskurna. Deras kläder hängde i strimlor, men de gick glatt framåt ändå. Allt detta skulle ha varit lättare att bära om de inte även hade plågats av hunger. Men de var tvungna att fortsätta.
En dag hände något mer betydelsefullt.
Ledaren gick främst, omgiven av de modigaste männen i gruppen. (Två av dem saknades, och ingen visste var de var. Den allmänna uppfattningen var att de hade svikit gruppen och flytt. Vid ett tillfälle sa talesmannen något om deras skamliga förräderi. Endast ett fåtal trodde att de två hade dött på vägen, men de sa ingenting av rädsla för att reta de andra. ) Resten av gruppen stod i kö bakom dem. Plötsligt dök det upp en ytterst stor och djup, stenig ravin – en riktig avgrund. Backen var så brant att de inte vågade ta ett enda steg framåt. Även de modigaste stannade upp och tittade på ledaren. Med rynkad pannan, absorberad i sina tankar med huvudet nersänkt, klev han djärvt fram, knackandes med sin käpp, först till höger, sedan till vänster, på sitt karakteristiska sätt. Många sa att detta fick honom att verka ännu mer värdig. Han varken tittade på någon eller sa något. På hans ansikte syntes det ingen förändring av uttryck och inget spår av rädsla. Detta trotsatt han kom närmare och närmare branten. Även de djärvaste männen blev bleka som lik av nervositet, men ingen vågade varna den tappra, kloka ledaren. Han hade bara två steg kvar till kanten. Alla började darra av sjuklig rädsla och glodde med vidöppna ögon. De modigaste männen var på väg att hålla tillbaka ledaren, även om det innebar ett brott mot disciplinen. Han tog ett steg, två steg, och störtade ner i ravinen. Det uppstod förvirring, folk jämrade sig, skrek; rädslan fick övertaget. Några började fly.
– Stanna, bröder! Varför har ni så bråttom? Är det så här ni håller ert ord? Vi måste följa den vise mannen, han vet vad hangör. Han skulle vara galen om han ville förstöra för sig själv. Framåtmarch, efter honom! Detta är den största och kanske den sista faran, det sista hindret. Vem vet? På andra sidan ravinen kanske vi hittar ett magnifikt,bördigt land som Gud har skapat helt för oss. Framåt! Utan uppoffringar,kommer vi aldrig att komma någonstans! – så lydde talesmannens ord och även han tog två steg framåt ochförsvannner i ravinen. De modigaste följde tätt efter och sedan följde även de andra.
Det hördes jämranden, stönanden ochtumlandenpå den branta sluttningen av denna stora ravin. Man tror ju inte attnågon kan komma levande ur något sådant, än mindre oskadd och i ett stycke, men mänskligt liv är envist. Ledaren hade en ovanlig tur. Han fick tagi några buskar när han föll och klarade sig ifrån skador. Han lyckades ta sig samman. Medan jämranden, stönanden och gråtrungande nedanför, satt han orörlig, försjunken i sina tankar. Några som slagit sig illa och blivit arga började förbanna honom men han brydde sig inte. De som haft turen att få tag i en buske eller ett träd medan de föll började ihärdigt försöka att klättra ut. Vissa hade spräckt sina huvuden så att blodet forsade. Ingen hade klarat sig oskadd förutom ledaren. De rynkade plötsligt sina pannoråt honom och stönade i vånda men han lyfte inte ens huvudet. Han var tyst och hade uttrycket av ett reflekterande snille!
Det gick en tid. Antalet resenärer blev färre och färre. Varje dag tog ut sin rätt. Några lämnade gruppen och vände tillbaka.
Av det stora antal som inlett resan återstod bara ett tjugotal. Deras härjade och utmattade ansikten visade tecken på förtvivlan, tvivel, trötthet och hunger, men ingen sa ett enda ord. De var lika tysta som sin ledare och fortsatte färden. Till och med den pigge talesmannen skakade desperat på huvudet. Vägen var verkligen svår.
Deras antal minskade dagligen tills det bara var tio kvar. Med förtvivlade ansikten, inledde de inga samtal. De stönade bara och klagade.
Faktum var att de såg mer ut som krymplingar än män. Några hade kryckor. Några höll armarna i slingor som var fästa runt halsen. Många bar bandage och kompresser runt sina händer. Även om de gärna hade gjort nya uppoffringar, kunde de inte detta eftersom det nästan inte fanns utrymme på deras kroppar för nya sår.
Även de starkaste och modigaste bland dem hade redan förlorat tro och hopp, men kämpade fortfarande på; Det kan gå,intalade de sig med stor ansträngning, klagandes och plågade av smärta. Det var inget alternativ att gå tillbaka. Skulle de ha gjort så många uppoffringar bara för att ge upp?
Det började skymma. De haltande på kryckor och såg plötsligt att ledaren inte var framför dem längre. De tog ytterligare ett steg och störtade ner i en annan ravin.
– Åh, mitt ben! Åh, min hand! – skallade jämmer och stönanden. Det var tillochmed en svag röst som förbannade den värdige ledaren men han tystnade snabbt.
När solen gick upp satt ledaren på precis samma sätt som den dagen han valdes. Det var inte minsta förändring i hans utseende.
Talesmannen klättrade ut ur ravinen, följd av två andra. De var vanställda och blodiga och vände sig om för att se hur många som var kvar, men de var de enda. Deras hjärtan fylldes av dödlig rädsla och hopplöshet. Regionen var okänd, kuperad, stenig – inga vägar någonstans. Två dagar tidigare hade de hittat en väg men lämnade den bakom sig. Ledaren ledde dem bort från den.
De tänkte på de många vänner och släktingar som hade dött på denna stora resa. En sorg starkare än smärtan i deras handikappade lemmar övervann dem. De hade bevittnat sin egen undergång med egna ögon.
Talesmannen gick fram till ledaren och började tala med en trött, darrande röst som var fylld av smärta, förtvivlan och bitterhet.
– Vart är vi på väg nu?
Ledaren var tyst.
– Vart kommer du att leda oss? Vi lade våra egna liv och våra familjers liv i era händer och följde efter er. Våra hem och våra förfäders gravar lämnade vi bakom oss i hopp om att vi skulle kunna rädda oss själva från undergång i det karga landet. Men du har gjort det värre för oss. Det fanns tvåhundra familjer bakom dig och se nu hur många det finns!
– Du menar att alla inte är här? – mumlade ledaren utan att lyfta huvudet.
– Hur kan du ställa en sådan fråga? Titta upp och se själv! Räkna hur många av oss som är kvar på denna olyckliga resa! Sevilket tillstånd vi befinner oss i! Det vore bättre att ha dött än att bli så här handikappad.
– Jag kan inte titta på dig!
– Varför inte?
– Jag är blind.
En isande tystnad.
– Har du tappat synen under resan?
– Jag föddes blind!
De tre började hänga sina huvuden i förtvivlan.
Höstvinden blåste olycksbådande genom bergen och fällde de vissna bladen. En dimma svävade över kullarna, och genom den kalla, dimmiga luften fladdrade korparnas vingar. Solen var dold bakom molnen, som blev allt mörkare och fler och fler.
De tre såg på varandra i total skräck.
– Vart kan vi ta vägen nu? – mumlade en av dem allvarligt.
– Vi vet inte!
I Belgrad, 1901
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020
Ledaren (2/3)
Nästa dag samlades alla som hade modet för en långresa. Mer än tvåhundra familjer kom till den utsedda platsen. Endast ett fåtal stannade hemma för att ta hand om den gamla hemtrakten.
Det var verkligen sorgligt att se denna skara av eländiga människor. De hadepå grund av bitter olycka tvingats överge det land där de föddes och där de hade sina förfäders gravar. Deras ansikten var härjade, slitnaoch solbrända. Det var den effekt som många års lidande hade haft på dem, en bild av elände och bitter förtvivlan. Men för första gången på länge,kändede nu en strimma av hopp –även om de även kände hemlängtan. En tår rann ner för skrynkliga ansikten hos många äldre män som suckade desperat och skakade på huvudet meden känsla av att hemska saker skulle ske. Deskulle hellre stanna kvar och dö bland dessa stenar istället för att leta efter ett bättre hemland. Många av kvinnorna beklagade sig högt och tog farväl av sina döda släktingar vars gravar de nu lämnade.
Männen försökte visa upp en modig fasad och skrek, – Tja, vill du fortsätta svälta i detta förbannade land och bor i dessa hyddor? – Egentligen skulle de ha velat ta med sig hela förbannade regionen om det bara hade varit möjligt.
Det var de vanliga oljuden och skriken som finns i alla folkhopar. Både män och kvinnor var rastlösa. Barnen skrek i vaggor på sina mödrars ryggar. Även boskapen var lite oroliga. Det fanns inte alltför många nötkreatur. Det stod en kalv här och där och det fanns en mager och lurvig gammal häst med ett stort huvud och feta ben som de lastade saker på. Hästen fick bära gamla mattor, väskor och även två säckar över sin sadel, så det stackars djuret gungade under tyngden. Ändå lyckades den hålla sig uppe och gnäggade tilldå och då. Andra lastade på åsnor; barnen drog ikoppladehundar. Det pratades, skreks, jämrades, gräts, hördes skällande, gnäggande – alla var som tokiga. En åsna skrek till ett par gånger. Men ledaren yttrade inte ett ord, som om hela affären inte angick honom. En riktigt vis man!
Han satt bara tankfullt och tyst, med huvudet nere. Då och då spottade han; det var allt. Men på grund av hans märkliga beteende, växte hans popularitet så mycket att alla skulle ha gått igenom eld och vattenför honom. Följande samtal kunde höras:
– Vi har tur som har hittat en sådan man. Om vi hade gått iväg utan honom. . . gud förbjude! Vi skulle ha gått under. Han är riktigt intelligent! Han är tyst, har inte sagt ett ord än! – sa en man när han tittade på ledaren med respekt och stolthet.
– Vad ska han säga? Den som pratar mycket tänker inte så mycket. Det är helt säkert en smart man! Han bara funderar och säger ingenting, – tillade en annan, och även han tittade på ledaren med vördnad.
– Det är inte lätt att leda så många människor! Han måste samla sina tankar eftersom han har enstor vikt på sina axlar, – sa den första igen.
Det var dags att komma igång. De väntade dock ett tag, för att se om någon skulle ändra sig och följa med dem. Men eftersom ingen kom, kunde de inte dröja längre.
– Ska vi inte gå? – frågade de ledaren.
Han reste sig utan att säga ett ord.
De modigaste männen grupperade sig omedelbart runt honom för att vara till hands i händelse av fara eller nödsituation.
Ledaren rynkade pannan, höll huvudet nersänkt, tog några steg och svängde sin käpp framför sig själv på ett värdigt sätt. Resten av människorna rörde sig bakom honom och skrek flera gånger: „Länge leve vår ledare!“ Han tog några steg till och gick in i staketet framför byahuset. Där stannade han naturligtvis; Detta innebar att även gruppen stannade. Ledaren steg sedan tillbaka lite och slog sin käpp på staketet flera gånger.
– Vad vill du att vi ska göra? – frågade de.
Han sa ingenting.
– Vad vi ska göra? Riva staketet! Det är vad vi ska göra! Ser du inte att han har visat oss detta med käppen?
– Där är porten! Där är porten! – skrek barnen och pekade på porten som stod mittemot dem.
– Hysch, tyst, barn!
– Gud hjälpe oss, vad är det som händer?
– Inte ett ord! Han vet vad han ska göra. Riv staketet!
På ett ögonblick var staketetrivet som om det aldrig hade varit där.
De gick förbi staketet.
Knappt hade de gått hundra steg när ledaren sprang in i en stor taggbuske och stannade. Med stora svårigheter lyckades han dra sig ut och sedan började han knacka sin käpp i alla riktningar. Ingen vågade röra sig.
– Vad ska vi göra nu?
– Skär ner taggbusken! – ropade de som stod runt ledaren.
– Där är vägen, bakom törnbuskarna! Där är den! – skrek barnen och även många vuxna därbak.
– Där är vägen! Där är vägen! –upprepade de som stod närmast ledaren hånfullt. Alla kan inte ge order. Ledaren vet den bästa och mest direkta vägen. Skär ner taggbusken!
De störtade in för att bana väg.
– Aj, – ropade någon som satt fast med handen i en tagg och en annan vars ansikte träffades av en taggig gren.
– Bröder, Ni kan inte få någon lön utan ansträngning. Ni måste kämpa lite för att lyckas, – svarade de modigaste i gruppen.
De tog sig igenom busken efter mycket ansträngning och gick framåt.
Efter att ha vandrat lite till, kom de fram till en hög med stockar. Även dessa kastades åt sidan. Sedan fortsatte de.
De kom en väldigt kort bit den första dagen eftersom de var tvungna att övervinna flera liknande hinder. Och all ansträngning skedde på fastande mage. Vissa hade bara tagit med sig torkat bröd och lite ost medan andra bara hade lite bröd för att tillfredsställa sin hunger. Vissa hade ingenting alls. Lyckligtvis var det sommartid så de hittade fruktträd här och där.
De kände sig med andra ord väldigt trötta efter den första dagen, även om de bara hade hunnit en liten sträcka. Inga större faror dök dock upp och det skedde inga olyckor heller. Naturligtvis gick det inte att undvika småsaker i ett så stort projekt: en tagg hade fastnat i en kvinnas vänstra öga, som hon täckte med en fuktig duk; ett barn gick in i en stock och tjöt; en gammal man snubblade över en björnbärsbuske och stukade sin fotled; efter attden behandlats med lök, uthärdade mannen modigt smärtan och haltade tappert fram bakom ledaren, lutad på sin käpp. (Det var självklart flera som sa att den gamle mannen ljög om fotleden, att han bara låtsades för att han var ivrig att gå tillbaka. ) Snart var det bara ett fåtal som inte hade en tagg i armen eller ett repat ansikte. Männen uthärdade allt detta heroiskt medan kvinnorna förbannade att de gett sig iväg. Naturligtvis grät barnen, eftersom de inte förstod att allt detta slit och all denna smärta skulle belönas.
Till allas lycka och glädje hände ingenting alls med ledaren. Han var visserligen mycket skyddad, men hade ärligt talat mestadels tur. Den första natten bad alla till Gud och tackade för att dagens resa var framgångsrik och att ingenting, inte ens den minsta olycka, hade drabbat ledaren. Då började en av de modigaste männen tala. Hans ansikte hade repats av en björnbärsbuske, men han gav inte detta någon uppmärksamhet.
– Bröder, –började han. – En dags resa ligger framgångsrikt bakom oss, tack och lov. Vägen är inte lätt, men vi måste härda ut eftersom vi alla vet att denna svåra väg kommer att leda oss till lycka. Må vår allsmäktige herre skydda vår ledare från all skada så att han kan fortsätta att leda oss framåt.
– I morgon kommer jag att förlora mitt andra öga om det går som idag! –sa en av kvinnorna ilsket.
– Aj, mitt ben! – grät den gamle mannen, uppmuntrad av kvinnans kommentar.
Barnen fortsatte att gnälla och gråta, och mödrarna hade svårt att tysta dem så att talesmannen kunde höras.
– Ja, du kommer att förlora ditt andra öga, – utbrast hanilsket, – och du kan gärna förlora båda! Det är ingen stor olycka för en kvinna att förlora sina ögon för en så stor sak. Skäms! Tänker du aldrig på dina barns välbefinnande? Låt gärna hälften av oss förgås i denna strävan! Vad spelar det för roll? Vad är ett öga? Vilken nytta har dina ögon när det finns någon som vakar över oss och leder oss till lycka? Ska vi överge vårt åtagande enbart på grund av ditt öga och den gamle mannens ben?
– Han ljuger! Gamlingen ljuger! Han bara låtsas så att han kan gå tillbaka, – skallade röster från alla håll.
– Bröder, den som inte vill gå längre, – sade talesmannen igen, – låt honom gå tillbaka istället för att klaga och göra resten av oss upprörda. Jag är inte det minsta orolig, kommer att följa denna kloka ledare så länge det finns någon kraft kvar i mig!
– Alla ska med! Vi följer honom så länge vi lever!
Ledaren var tyst.
Alla började titta på honom och viska:
– Han är helt uppslukad av sina tankar!
– En vis man!
– Titta på hans panna!
– Och alltid rynkad panna!
– Seriös!
– Han är modig! Det syns på hela honom.
– Det tål att sägas igen! Staket, stockar, buskar – han tar sig igenom allt. Han knackar dystert med sin käpp, säger ingenting, och du måste gissa vad han har i åtanke.
Радоје Домановић 