Leder (3/3)
Sådan foregik den første dag, og der fulgte flere dage med den samme succes. Intet af stor betydning foregik, kun mindre forseelser: De væltede lige ind i en grøft, så ind i en rende; de kæmpede sig gennem buske og solbærbuske; de trådte på flasker; flere brækkede arme og ben; nogle fik slag i hovedet. Men alle disse lidelser blev tålt. Et par gamle mænd blev efterladt døende på vejen. ”De ville være døde selv hvis de var blevet hjemme, for ikke at sige på turen!” Sagde talsmanden, og opfordrede resten til at fortsætte. Et par mindre børn, et til to år gamle, omkom også. Deres forældre undertrykkede deres pinsler med stoisk ro, for det var Guds vilje. ”Og jo mindre børn, jo mindre sorg. Når de er yngre, er sorgen mindre. Gud forbyde at forældre nogensinde mister deres børn når de har nået den giftefærdige alder. Hvis børnenes skæbner er således, er det bedre, at de dør tidligt. Så er sorgen ikke så stor!” Trøstede talsmanden dem igen. Nogle bandt klæder om deres hoveder og lagde kolde kompres på deres skrammer. Andre bar deres arme i slynger. Alle var forhutlede og forslåede. Deres tøj hang i laser, men de fortsatte alligevel gladelig. Alt dette havde været nemmere at bære, hvis de ikke sultede så meget. Men de var nødt til at fortsætte.
En dag skete der noget af større betydning.
Lederen gik forrest, omgivet af de modigste mænd i gruppen. (To af dem manglede, og ingen vidste hvor de var. Det var den generelle holdning, at de havde forrådt deres sag og flygtet. På et tidspunkt havde talsmanden sagt noget om deres skammelige forræderi. Kun nogle enkelte troede, at de var døde på vejen, men de talte ikke højt, for ikke at opildne de andre.) Resten af gruppen var i en linje bag dem. Pludselig opstod der en særledes stor og dyb, klippefyldt slugt – en ægte afgrund. Skråningen var så stejl, at de ikke turde træde et skridt frem. Selv de modigste standsede og så på lederen. Med rynket pande, hensunket i tanker med hovedet bøjet, trådte han modigt frem, bankede stokken foran sig, først til højre og så til venstre, på hans karakteristiske facon. Mange sagde, at det fik ham til at se mere værdig ud. Han hverken så på nogen eller sagde noget. Der var ingen ændring i hans ansigtsudtryk eller spor på frygt mens han gik nærmere og nærmere afgrunden. Selv den modigste mand blev bleg som et lig, men ingen turde at advare den tapre, vise leder. To mere skridt, og så var han ved kanten. De rystede alle sammen med dødsangst og vidt åbne øjne. De modigste mænd var lige ved at holde lederen tilbage, selvom hvis det betød at de brød disciplinen, da han trådte en gang, to gange frem, og faldt ned i kløften. Der opstod rådvildhed, jamren og skrigen; frygten fik overtaget. Nogle begyndte at flygte.
– Vent, brødre! Hvorfor hastværket? Er det sådan I vil holde jeres løfter? Vi må følge denne vise mand, for han ved, hvad han laver. Han ville være sindssyg for at skade sig selv. Fremad, efter ham! Det er den største og måske sidste fare, den sidste forhindring. Hvem ved? Måske vil der på den anden side af denne slugt være et fantastisk, frugtbart land, som Gud har udvalgt til os. Fremad! Uden ofre kommer vi ingen vegne! – sådan var talsmandens råd og han tog to skridt frem og forsvandt ned i kløften. De modigste fulgte efter, og så faldt alle andre med ned.
Der var jamren, stønnen, tumlen, beklagelser på den stejle skråning i denne store kløft. Man kunne have svoret at ingen ville komme ud derfra levende, og slet ikke uskadt og i ét stykke, men menneskelivet er hårdført. Leder var usædvanlig heldig. Han hang i buskene da han faldt, så han var ikke kommet til skade. Han formåede at samle sig op og klatre ud. Mens jamren, stønnen og gråden rungede nedenunder, sad han helt stille, eftertænksomt. Et par folk, der var tilskadekomne og vrede, begyndte at bande af ham, men han bemærkede det ikke. Dem der var heldige og kunne holde fast i en busk eller et træ da de faldt, begyndte med besvær at klatre ud. Nogle havde brud på hovedet, så blodet løb ned af deres ansigter. Der var ingen i ét stykke udover lederen. De rynkede panden af ham og stønnede i smerte, men han løftede end ikke hovedet. Han var stille og antog den reflekterende position af en ægte vismand!
Der gik lidt tid. Antallet af rejsende blev mindre og mindre. Hver dag sled på dem. Nogle forlod gruppen og gik tilbage.
Ud af det store antal der startede, var der kun omkring tyve tilbage. Deres udtærede og udmattede ansigtet viste tegn på desperation, tvivl, træthed og sult, men ingen sagde et ord. De var lige så stille som deres leder og fortsætte med at traske afsted. Selv den åndfulde talsmand rystede sit hoved i desperation. Vejen var bestemt besværlig.
Deres antal svandt ind dagligt, indtil der kun var ti tilbage. Med fortvivlede ansigter stønnede og klagede de, i stedet for at tale sammen.
De lignede mere og mere krøblinge frem for mænd. Nogle var på krykker. Nogle holdt deres arme i slynger om halsen. Der var flere bandager og kompres på deres hænder. Selv hvis de skulle have lavet nye ofre, var det ikke muligt, for der var næsten intet plads på deres kroppe til nye skrammer.
Selv de stærkeste og modigste blandt dem havde allerede mistet troen og håbet, men de kæmpede alligevel videre; de formåede på en eller anden måde at halte sig afsted med stor anstrengelse, jamrende og med store smerter. Hvad ellers kunne de gøre, hvis de ikke kunne gå tilbage? Så mange ofre, kun for at opgive rejsen?
Tusmørket faldt på. Mens de haltede afsted på krykker, så de pludselig, at lederen ikke var foran dem længere. Endnu et skridt og de fladt alle sammen ind i endnu en kløft.
– Av, mit ben! Av, min hånd! – rungede deres jamren og stønnen. En svag stemme forbandt den værdige leder, men blev derefter stille.
Da solen stod op, så sad lederen der, på samme måde som den dag han blev valgt. Der var ikke den mindste forskel i hans udseende.
Talsmanden kravlede ud af kløften, efterfulgt af to andre. Vansirede og blodige vendte de sig om for at se, hvor mange var tilbage, men de var de eneste. Dødsangst og håbløshed fyldte deres hjerter. Regionen var ukendt, bakket, stenet – der var ingen sti nogen steder. To dage før havde de stødt på en vej, men gik forbi den. Lederen førte dem den vej.
De tænkte på deres mange venner og slægtninge, der var døde på denne forfærdelige rejse. En tristhed stærkere end smerten i deres forkrøblede lemmer overtog dem. De havde været vidne til deres egen ødelæggelse, set det med egne øjne.
Talsmanden gik op til lederen og begyndte at tale med en træt, skælvende stemme, fyldt med smerte, fortvivlelse og bitterhed.
– Hvor skal vi hen nu?
Lederen var stille.
– Hvor fører du os hen og hvor har du bragt os hen? Vi har lagt vores egne og vores familiers liv i dine hænder og vi har fulgt dig, efterladt vores hjem og forfædres gravsteder i håb om at kunne redde os selv fra ødelæggelse i det golde land. Men du har ødelagt os på en langt værre måde. Der var to hundrede familier bag dig og se nu hvor mange der er!
– Siger du, at alle ikke er her? – mumlede lederen uden at løfte hovedet.
– Hvordan kan du spørge om sådan noget? Kig op og se! Tæl hvor mange af os der er tilbage på denne uheldige rejse! Se den tilstand vi alle sammen er i! Det ville være bedre at være død end være forkrøblet sådan her.
– Jeg kan ikke se på jer!
– Hvorfor ikke?
– Jeg er blind.
Der blev dødsstille.
– Mistede du dit syn på rejsen?
– Jeg er født blind!
De tre hang med hovederne i ægte desperation.
Efterårsvinden blæste truende gennem bjergene og bragte de visnede blade med ned. En tåge lagde sig over bakkerne og ravnenes vinger baskede gennem den kolde, disede luft. Et uhyggeligt hyl gav genlyd. Solen blev dækket af skyerne, som bredte sig mere og mere.
De tre så på hinanden med skræk.
– Hvor kan vi gå hen nu? – mumlede en af dem.
– Det ved vi ikke!
I Beograd, 1901.
For “Radoje Domanović” Project, oversat af Julie Eriksen.
Leder (2/3)
Den næste dag samledes alle, der havde modet til at drage på en lang rejse. Mere end to hundrede familier ankom til det angivne sted. Kun enkelte blev hjemme, for at holde øje med hjemstedet.
Det var bestemt trist at se på denne forsamling af elendige folk, hvis bitre ulykke havde tvunget dem til at opgave det land, hvor de var født og hvor deres forfædre var begravet. Deres ansigter var hærgede, udslidte og solbrændte. Lidelserne fra mange lange, hårdtarbejdende år havde påvirket dem og viste et billede af elendighed og bitter fortvivlelse. Men i dette øjeblik kunne man se det første glimt af håb – uden tvivl blandet med hjemve. En tåre gled ned af de rynkede ansigter på et par gamle mænd, der sukkede desperat og rystede deres hovedet, med en stemning af onde anelser. De ville hellere blive her lidt længere, så de også kunne dø blandt disse sten, i stedet for at lede efter et bedre hjemland. Mange kvinder beklagede sig højlydt og sagde farvel til deres døde elskede, hvis gravsteder de nu efterlod.
Mændene prøvede at vise mod og råbte, – Jamen, vil du hellere fortsætte med at sulte i dette forbandede land og leve i disse skure? – Allerhelst, ville de have taget hele denne forbandede region og de dårlige skure med dem, hvis det havde været muligt.
Der var den sædvanlige larmog råben, som i alle menneskemasser. Både mænd og kvinder var hvileløse. Børnene skreg i deres vugger på mødrenes rygge. Selv husdyrene var lidt urolige. Der var ikke så meget kvæg, en kalv her og der, og så en tynd, uglet hest med et stort hoved og fede ben, som de læssede gamle tæpper, tasker og endda to sække på hen over sadlen, så det stakkels dyr svajede under vægten. Det formåede dog at blive stående og vrinske fra tid til anden. Andre læssede æsler; børnene tog hundene i snor. Snak, råb, banden, jamren, gråd, gøen og vrinsken – det hele smeltede sammen. Selv et æsel brægede et par gange. Men lederen sagde ikke et ord, nærmest som om hele affæren ikke vedkom ham. En ægte vismand!
Han sad der bare eftertænksomt og stille, med hovedet bøjet. En gang i mellem spyttede han på jorden; det var alt. Men på grund af hans mærkværdige opførsel, voksede hans popularitet så meget, at de alle ville være gået gennem ild og vand, som de sagde, for ham. De følgende samtaler kunne høres:
– Vi bør være glade for at have fundet sådan en mand. Havde vi gået uden ham… Gud forbyde det! Vi ville være omkommet. Han har ægte intelligens, siger jeg dig! Han er stille. Han har ikke sagt et ord endnu! – sagde en af dem, mens de så på lederen med respekt og stolthed.
– Hvad skulle han sige? Den der taler meget, tænker ikke meget. En klog mand, uden tvivl! Han grubler bare og siger intet, – tilføjede en anden, og han så også på lederen med ærefrygt.
– Det er ikke nemt at lede så mange mennesker! Han skal samle sine tanker, for han har et stort arbejde foran sig, – sagde den første igen.
Tiden kom til, at de skulle i gang. De ventede dog lidt for at se om nogen ville skifte mening og komme med dem, men siden ingen kom, kunne de ikke blive længere.
– Burde vi ikke komme afsted? – spurgte de lederen.
Han rejste sig uden et ord.
De modigste mand flokkedes omgående om ham, for at være til rådighed i tilfælde af farer eller et nødstilfælde.
Lederen, med rynket pande og bøjet hoved, tog et par skridt frem, svang stokken foran sig på værdigste vis. Forsamlingen bevægede sig efter ham og råbte flere gange, ”Længe leve vores leder!” Han tog et par skridt mere og gik ind i hegnet foran landsbyens forsamlingshus. Der standsede han, naturligvis; så gruppen standsede også. Lederen trådte herefter lidt tilbage og svang stokken mod hegnet flere gange.
– Hvad vil du have vi skal gøre? – spurgte de.
Han sagde intet.
– Hvad skal vi gøre? Tag hegnet ned! Det er dét vi skal! Kan I ikke se, at han viser os med stokken hvad vi skal gøre? – råbte dem, der stod rundt om lederen.
– Der er porten! Der er porten! – skreg børnene og pegede på porten, der stod i modsatte retning.
– Shh, stille, børn!
– Gud hjælpe os, hvad foregår der? – et par kvinder korsede sig.
– Ikke et ord! Han ved hvad vi skal gøre. Bryd hegnet ned!
Hegnet var nedbrudt omgående, som om det aldrig havde stået der.
De gik forbi hegnet.
De havde knapt gået et par hundrede skridt, før lederen gik ind i en stor tornebusk og standsede. Med stort besvær formåede han at trække sig ud og begyndte herefter at banke sin stok i alle retninger. Ingen rokkede sig.
– Og hvad er problemet nu? – råbte dem bagerst.
– Skær tornebusken ned! – råbte dem, der stod omkring lederen.
– Der er vejen, bag tornebuskene! Der er den! – råbte børnene, sammen med mange folk i bagerste række.
– Der er vejen! Der er vejen! – hånede folkene om lederen og efterabede dem hånligt. – Og hvordan kan vi blinde mænd vide, hvor han fører os hen? Alle kan ikke give ordrer. Lederen kender den bedste og mest direkte rute. Skær tornebusken væk!
De kastede sig ind i arbejdet for at rydde vejen.
– Av, – klagede en, som blev stukket i hånden af en torn og en anden, hvis ansigt blev ramt af en solbærgren.
– Brødre, I kan ikke få noget for ingenting. I skal anstrenge jer for at få succes, – svarede den modigste i gruppen.
De brød gennem busken efter en del anstrengelse og drog videre.
Efter have vandret lidt længere, stødte de på et risgærde. Det blev også ødelagt. Herefter fortsatte de.
De nåede ikke særlig langt den første dag, da de skulle overvinde mange lignende forhindringer. Det hele foregik uden særlig meget mad, da nogle kun havde tørt brød og lidt ost, mens andre kun havde lidt brød til at stille sulten. Nogle af dem havde slet intet. Heldigvis var det sommer, så de stødte nogle gange på et frugttræ.
Selvom kun et lille stykke vej lå bag dem efter den første dag, så var de meget trætte. Der var ingen store farer eller uheld. Men naturligvis, på sådan en lang rejse, måtte de følgende ting anses for at være bagateller: En torn der sad fast i en kvindes venstre øje, som hun dækkede med en fugtig klud; et barn slog sin fod på en træstamme så det græd og haltede; en gammel mand snublede over en solbærbusk og forstuvede sin ankel; efter hakket løg blev puttet på anklen, overkom manden modigt smerten og, ved at læne sig op af sin stok, haltede han bravt bag lederen. (For at være ærlig, så sagde flere folk at den gamle mand løj om sin ankel, at han kun lod som om, da han var ivrig efter at gå tilbage.) Snart var der kun enkelte, som ikke havde en torn i armen eller en rift i ansigtet. Mændene gennemgik det hele heroisk, mens kvinderne forbandede den tid på dagen de var taget afsted, og børnene græd, naturligvis, da de ikke forstod at alle disse anstrengelser og smerter ville blive rigt belønnet.
Til manges glæde og lettelse, skete der intet med lederen. For at være ærlig, så var han også meget beskyttet, men alligevel, manden var ganske enkelt heldig. Da de slog lejr den første nat, bad de alle sammen og takkede Gud for, at dagens rejse var en succes og at intet, ikke engang den mindste ulykke, var hændt deres leder. Så begyndte en af de modigste mænd at tale. Hans ansigt havde rifter efter en solbærbusk, men han lagde ikke mærke til det.
– Brødre, – begyndte han. – En dags rejse ligger nu endelig bag os – og vi takker Gud for det. Vejen er ikke nem, men vi må blive ved, for vi ved alle, at denne svære vej vil føre os til lykke. Må den almægtige Gud beskytte vores leder mod skader, så han kan fortsætte med at lede os mod succes.
– I morgen vil jeg miste mit andet øje hvis tingene går ligesom i dag! – råbte en af kvinderne vredt
– Av, mit ben! – græd den ældre mand, opildnet af kvindens bemærkning.
Børnene blev ved med at klage og græde, og mødrene havde svært ved at få dem til at være stille, så talsmanden kunne høres.
– Ja, du vil miste dit andet øje, – udbrød han vredt, – og må du miste begge! Det er ikke en stor ulykke for en kvinde at miste sine øjne i den gode sags tjeneste. Du burde skamme dig! Tænker du slet ikke på dine børns velvære? Lad halvdelen af os omkomme på denne rejse! Hvilken forskel gør det? Hvad er ét øje? Hvad kan du bruge dine øjne til, når der er nogen der ser for os og fører os til lykke? Skal vi opgive vores forehavende udelukkende på grund af dit øje og den gamle mands ben?
– Han lyver! Den gamle mand lyver! Han lader kun som om, så han kan gå tilbage, – lød stemmerne fra alle sider, der gav genlyd.
– Brødre, dem der ikke ønsker at gå længere, – sagde talsmanden igen, – lad ham gå tilbage i stedet for at klage og opildne resten af os. I mit tilfælde, så vil jeg følge denne vise leder så længe jeg stadig har liv i mig!
– Vi vil alle følge ham! Vi vil alle følge ham så længe vi lever!
Lederen var stille.
Alle begyndte at se på ham og hviske:
– Han er hensunket i sine tanker!
– En vis mand!
– Se på hans pande!
– Og altid rynket pande!
– Alvorlig!
– Han er modig! Det kan man se i alt ved ham.
– Det kan vi blive enige om! Hegn, risgærde, rosenbuske – han pløjer gennem det hele. Han banker dystert med sin stok, siger intet, og man skal gætte hvad han tænker på.
Ledaren (3/3)
Således var den första dagen över, och det följde fler dagar med den samma framgångar. Ingenting av stor betydelse skedde, bara triviala händelser: De föll huvudstupa ner i ett dike, sedan in i en ravin; de skrapade sig mot häckar och björnbärsbuskar; de trampade på flaskor; flera bröt armar och ben; några drabbades av slag mot huvudet. Men allt detta genomleds tålmodigt. Några gamla män lämnades döda på vägen. „De skulle ha dött även om de hade stannat hemma, för att inte tala om hur illa det hade gått om de gått ännu längre!“ sa talesmännen och uppmuntrade de andra att fortsätta. Några mindre barn, ett till två år gamla, omkom också. Föräldrarna undertryckte stoiskt sina hjärtesorg eftersom det var Guds vilja. „Och ju mindre barnen är, desto mindre sorg. När de är yngre är sorgen mindre. Gud förbjude att föräldrar förlorar sina barn när de har nått giftasmogenålder. Om det är förutbestämt att barnen ska dö, är det bättre att de dör tidigt. Då är sorgen inte så stor!“ tröstade talesmän dem igen. Några hade virat dukar runt huvudet och satt kalla kompresser på sina blåmärken. Andra bar sina armar i slingor. Alla var trasiga och sönderskurna. Deras kläder hängde i strimlor, men de gick glatt framåt ändå. Allt detta skulle ha varit lättare att bära om de inte även hade plågats av hunger. Men de var tvungna att fortsätta.
En dag hände något mer betydelsefullt.
Ledaren gick främst, omgiven av de modigaste männen i gruppen. (Två av dem saknades, och ingen visste var de var. Den allmänna uppfattningen var att de hade svikit gruppen och flytt. Vid ett tillfälle sa talesmannen något om deras skamliga förräderi. Endast ett fåtal trodde att de två hade dött på vägen, men de sa ingenting av rädsla för att reta de andra. ) Resten av gruppen stod i kö bakom dem. Plötsligt dök det upp en ytterst stor och djup, stenig ravin – en riktig avgrund. Backen var så brant att de inte vågade ta ett enda steg framåt. Även de modigaste stannade upp och tittade på ledaren. Med rynkad pannan, absorberad i sina tankar med huvudet nersänkt, klev han djärvt fram, knackandes med sin käpp, först till höger, sedan till vänster, på sitt karakteristiska sätt. Många sa att detta fick honom att verka ännu mer värdig. Han varken tittade på någon eller sa något. På hans ansikte syntes det ingen förändring av uttryck och inget spår av rädsla. Detta trotsatt han kom närmare och närmare branten. Även de djärvaste männen blev bleka som lik av nervositet, men ingen vågade varna den tappra, kloka ledaren. Han hade bara två steg kvar till kanten. Alla började darra av sjuklig rädsla och glodde med vidöppna ögon. De modigaste männen var på väg att hålla tillbaka ledaren, även om det innebar ett brott mot disciplinen. Han tog ett steg, två steg, och störtade ner i ravinen. Det uppstod förvirring, folk jämrade sig, skrek; rädslan fick övertaget. Några började fly.
– Stanna, bröder! Varför har ni så bråttom? Är det så här ni håller ert ord? Vi måste följa den vise mannen, han vet vad hangör. Han skulle vara galen om han ville förstöra för sig själv. Framåtmarch, efter honom! Detta är den största och kanske den sista faran, det sista hindret. Vem vet? På andra sidan ravinen kanske vi hittar ett magnifikt,bördigt land som Gud har skapat helt för oss. Framåt! Utan uppoffringar,kommer vi aldrig att komma någonstans! – så lydde talesmannens ord och även han tog två steg framåt ochförsvannner i ravinen. De modigaste följde tätt efter och sedan följde även de andra.
Det hördes jämranden, stönanden ochtumlandenpå den branta sluttningen av denna stora ravin. Man tror ju inte attnågon kan komma levande ur något sådant, än mindre oskadd och i ett stycke, men mänskligt liv är envist. Ledaren hade en ovanlig tur. Han fick tagi några buskar när han föll och klarade sig ifrån skador. Han lyckades ta sig samman. Medan jämranden, stönanden och gråtrungande nedanför, satt han orörlig, försjunken i sina tankar. Några som slagit sig illa och blivit arga började förbanna honom men han brydde sig inte. De som haft turen att få tag i en buske eller ett träd medan de föll började ihärdigt försöka att klättra ut. Vissa hade spräckt sina huvuden så att blodet forsade. Ingen hade klarat sig oskadd förutom ledaren. De rynkade plötsligt sina pannoråt honom och stönade i vånda men han lyfte inte ens huvudet. Han var tyst och hade uttrycket av ett reflekterande snille!
Det gick en tid. Antalet resenärer blev färre och färre. Varje dag tog ut sin rätt. Några lämnade gruppen och vände tillbaka.
Av det stora antal som inlett resan återstod bara ett tjugotal. Deras härjade och utmattade ansikten visade tecken på förtvivlan, tvivel, trötthet och hunger, men ingen sa ett enda ord. De var lika tysta som sin ledare och fortsatte färden. Till och med den pigge talesmannen skakade desperat på huvudet. Vägen var verkligen svår.
Deras antal minskade dagligen tills det bara var tio kvar. Med förtvivlade ansikten, inledde de inga samtal. De stönade bara och klagade.
Faktum var att de såg mer ut som krymplingar än män. Några hade kryckor. Några höll armarna i slingor som var fästa runt halsen. Många bar bandage och kompresser runt sina händer. Även om de gärna hade gjort nya uppoffringar, kunde de inte detta eftersom det nästan inte fanns utrymme på deras kroppar för nya sår.
Även de starkaste och modigaste bland dem hade redan förlorat tro och hopp, men kämpade fortfarande på; Det kan gå,intalade de sig med stor ansträngning, klagandes och plågade av smärta. Det var inget alternativ att gå tillbaka. Skulle de ha gjort så många uppoffringar bara för att ge upp?
Det började skymma. De haltande på kryckor och såg plötsligt att ledaren inte var framför dem längre. De tog ytterligare ett steg och störtade ner i en annan ravin.
– Åh, mitt ben! Åh, min hand! – skallade jämmer och stönanden. Det var tillochmed en svag röst som förbannade den värdige ledaren men han tystnade snabbt.
När solen gick upp satt ledaren på precis samma sätt som den dagen han valdes. Det var inte minsta förändring i hans utseende.
Talesmannen klättrade ut ur ravinen, följd av två andra. De var vanställda och blodiga och vände sig om för att se hur många som var kvar, men de var de enda. Deras hjärtan fylldes av dödlig rädsla och hopplöshet. Regionen var okänd, kuperad, stenig – inga vägar någonstans. Två dagar tidigare hade de hittat en väg men lämnade den bakom sig. Ledaren ledde dem bort från den.
De tänkte på de många vänner och släktingar som hade dött på denna stora resa. En sorg starkare än smärtan i deras handikappade lemmar övervann dem. De hade bevittnat sin egen undergång med egna ögon.
Talesmannen gick fram till ledaren och började tala med en trött, darrande röst som var fylld av smärta, förtvivlan och bitterhet.
– Vart är vi på väg nu?
Ledaren var tyst.
– Vart kommer du att leda oss? Vi lade våra egna liv och våra familjers liv i era händer och följde efter er. Våra hem och våra förfäders gravar lämnade vi bakom oss i hopp om att vi skulle kunna rädda oss själva från undergång i det karga landet. Men du har gjort det värre för oss. Det fanns tvåhundra familjer bakom dig och se nu hur många det finns!
– Du menar att alla inte är här? – mumlade ledaren utan att lyfta huvudet.
– Hur kan du ställa en sådan fråga? Titta upp och se själv! Räkna hur många av oss som är kvar på denna olyckliga resa! Sevilket tillstånd vi befinner oss i! Det vore bättre att ha dött än att bli så här handikappad.
– Jag kan inte titta på dig!
– Varför inte?
– Jag är blind.
En isande tystnad.
– Har du tappat synen under resan?
– Jag föddes blind!
De tre började hänga sina huvuden i förtvivlan.
Höstvinden blåste olycksbådande genom bergen och fällde de vissna bladen. En dimma svävade över kullarna, och genom den kalla, dimmiga luften fladdrade korparnas vingar. Solen var dold bakom molnen, som blev allt mörkare och fler och fler.
De tre såg på varandra i total skräck.
– Vart kan vi ta vägen nu? – mumlade en av dem allvarligt.
– Vi vet inte!
I Belgrad, 1901
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020
Ledaren (2/3)
Nästa dag samlades alla som hade modet för en långresa. Mer än tvåhundra familjer kom till den utsedda platsen. Endast ett fåtal stannade hemma för att ta hand om den gamla hemtrakten.
Det var verkligen sorgligt att se denna skara av eländiga människor. De hadepå grund av bitter olycka tvingats överge det land där de föddes och där de hade sina förfäders gravar. Deras ansikten var härjade, slitnaoch solbrända. Det var den effekt som många års lidande hade haft på dem, en bild av elände och bitter förtvivlan. Men för första gången på länge,kändede nu en strimma av hopp –även om de även kände hemlängtan. En tår rann ner för skrynkliga ansikten hos många äldre män som suckade desperat och skakade på huvudet meden känsla av att hemska saker skulle ske. Deskulle hellre stanna kvar och dö bland dessa stenar istället för att leta efter ett bättre hemland. Många av kvinnorna beklagade sig högt och tog farväl av sina döda släktingar vars gravar de nu lämnade.
Männen försökte visa upp en modig fasad och skrek, – Tja, vill du fortsätta svälta i detta förbannade land och bor i dessa hyddor? – Egentligen skulle de ha velat ta med sig hela förbannade regionen om det bara hade varit möjligt.
Det var de vanliga oljuden och skriken som finns i alla folkhopar. Både män och kvinnor var rastlösa. Barnen skrek i vaggor på sina mödrars ryggar. Även boskapen var lite oroliga. Det fanns inte alltför många nötkreatur. Det stod en kalv här och där och det fanns en mager och lurvig gammal häst med ett stort huvud och feta ben som de lastade saker på. Hästen fick bära gamla mattor, väskor och även två säckar över sin sadel, så det stackars djuret gungade under tyngden. Ändå lyckades den hålla sig uppe och gnäggade tilldå och då. Andra lastade på åsnor; barnen drog ikoppladehundar. Det pratades, skreks, jämrades, gräts, hördes skällande, gnäggande – alla var som tokiga. En åsna skrek till ett par gånger. Men ledaren yttrade inte ett ord, som om hela affären inte angick honom. En riktigt vis man!
Han satt bara tankfullt och tyst, med huvudet nere. Då och då spottade han; det var allt. Men på grund av hans märkliga beteende, växte hans popularitet så mycket att alla skulle ha gått igenom eld och vattenför honom. Följande samtal kunde höras:
– Vi har tur som har hittat en sådan man. Om vi hade gått iväg utan honom. . . gud förbjude! Vi skulle ha gått under. Han är riktigt intelligent! Han är tyst, har inte sagt ett ord än! – sa en man när han tittade på ledaren med respekt och stolthet.
– Vad ska han säga? Den som pratar mycket tänker inte så mycket. Det är helt säkert en smart man! Han bara funderar och säger ingenting, – tillade en annan, och även han tittade på ledaren med vördnad.
– Det är inte lätt att leda så många människor! Han måste samla sina tankar eftersom han har enstor vikt på sina axlar, – sa den första igen.
Det var dags att komma igång. De väntade dock ett tag, för att se om någon skulle ändra sig och följa med dem. Men eftersom ingen kom, kunde de inte dröja längre.
– Ska vi inte gå? – frågade de ledaren.
Han reste sig utan att säga ett ord.
De modigaste männen grupperade sig omedelbart runt honom för att vara till hands i händelse av fara eller nödsituation.
Ledaren rynkade pannan, höll huvudet nersänkt, tog några steg och svängde sin käpp framför sig själv på ett värdigt sätt. Resten av människorna rörde sig bakom honom och skrek flera gånger: „Länge leve vår ledare!“ Han tog några steg till och gick in i staketet framför byahuset. Där stannade han naturligtvis; Detta innebar att även gruppen stannade. Ledaren steg sedan tillbaka lite och slog sin käpp på staketet flera gånger.
– Vad vill du att vi ska göra? – frågade de.
Han sa ingenting.
– Vad vi ska göra? Riva staketet! Det är vad vi ska göra! Ser du inte att han har visat oss detta med käppen?
– Där är porten! Där är porten! – skrek barnen och pekade på porten som stod mittemot dem.
– Hysch, tyst, barn!
– Gud hjälpe oss, vad är det som händer?
– Inte ett ord! Han vet vad han ska göra. Riv staketet!
På ett ögonblick var staketetrivet som om det aldrig hade varit där.
De gick förbi staketet.
Knappt hade de gått hundra steg när ledaren sprang in i en stor taggbuske och stannade. Med stora svårigheter lyckades han dra sig ut och sedan började han knacka sin käpp i alla riktningar. Ingen vågade röra sig.
– Vad ska vi göra nu?
– Skär ner taggbusken! – ropade de som stod runt ledaren.
– Där är vägen, bakom törnbuskarna! Där är den! – skrek barnen och även många vuxna därbak.
– Där är vägen! Där är vägen! –upprepade de som stod närmast ledaren hånfullt. Alla kan inte ge order. Ledaren vet den bästa och mest direkta vägen. Skär ner taggbusken!
De störtade in för att bana väg.
– Aj, – ropade någon som satt fast med handen i en tagg och en annan vars ansikte träffades av en taggig gren.
– Bröder, Ni kan inte få någon lön utan ansträngning. Ni måste kämpa lite för att lyckas, – svarade de modigaste i gruppen.
De tog sig igenom busken efter mycket ansträngning och gick framåt.
Efter att ha vandrat lite till, kom de fram till en hög med stockar. Även dessa kastades åt sidan. Sedan fortsatte de.
De kom en väldigt kort bit den första dagen eftersom de var tvungna att övervinna flera liknande hinder. Och all ansträngning skedde på fastande mage. Vissa hade bara tagit med sig torkat bröd och lite ost medan andra bara hade lite bröd för att tillfredsställa sin hunger. Vissa hade ingenting alls. Lyckligtvis var det sommartid så de hittade fruktträd här och där.
De kände sig med andra ord väldigt trötta efter den första dagen, även om de bara hade hunnit en liten sträcka. Inga större faror dök dock upp och det skedde inga olyckor heller. Naturligtvis gick det inte att undvika småsaker i ett så stort projekt: en tagg hade fastnat i en kvinnas vänstra öga, som hon täckte med en fuktig duk; ett barn gick in i en stock och tjöt; en gammal man snubblade över en björnbärsbuske och stukade sin fotled; efter attden behandlats med lök, uthärdade mannen modigt smärtan och haltade tappert fram bakom ledaren, lutad på sin käpp. (Det var självklart flera som sa att den gamle mannen ljög om fotleden, att han bara låtsades för att han var ivrig att gå tillbaka. ) Snart var det bara ett fåtal som inte hade en tagg i armen eller ett repat ansikte. Männen uthärdade allt detta heroiskt medan kvinnorna förbannade att de gett sig iväg. Naturligtvis grät barnen, eftersom de inte förstod att allt detta slit och all denna smärta skulle belönas.
Till allas lycka och glädje hände ingenting alls med ledaren. Han var visserligen mycket skyddad, men hade ärligt talat mestadels tur. Den första natten bad alla till Gud och tackade för att dagens resa var framgångsrik och att ingenting, inte ens den minsta olycka, hade drabbat ledaren. Då började en av de modigaste männen tala. Hans ansikte hade repats av en björnbärsbuske, men han gav inte detta någon uppmärksamhet.
– Bröder, –började han. – En dags resa ligger framgångsrikt bakom oss, tack och lov. Vägen är inte lätt, men vi måste härda ut eftersom vi alla vet att denna svåra väg kommer att leda oss till lycka. Må vår allsmäktige herre skydda vår ledare från all skada så att han kan fortsätta att leda oss framåt.
– I morgon kommer jag att förlora mitt andra öga om det går som idag! –sa en av kvinnorna ilsket.
– Aj, mitt ben! – grät den gamle mannen, uppmuntrad av kvinnans kommentar.
Barnen fortsatte att gnälla och gråta, och mödrarna hade svårt att tysta dem så att talesmannen kunde höras.
– Ja, du kommer att förlora ditt andra öga, – utbrast hanilsket, – och du kan gärna förlora båda! Det är ingen stor olycka för en kvinna att förlora sina ögon för en så stor sak. Skäms! Tänker du aldrig på dina barns välbefinnande? Låt gärna hälften av oss förgås i denna strävan! Vad spelar det för roll? Vad är ett öga? Vilken nytta har dina ögon när det finns någon som vakar över oss och leder oss till lycka? Ska vi överge vårt åtagande enbart på grund av ditt öga och den gamle mannens ben?
– Han ljuger! Gamlingen ljuger! Han bara låtsas så att han kan gå tillbaka, – skallade röster från alla håll.
– Bröder, den som inte vill gå längre, – sade talesmannen igen, – låt honom gå tillbaka istället för att klaga och göra resten av oss upprörda. Jag är inte det minsta orolig, kommer att följa denna kloka ledare så länge det finns någon kraft kvar i mig!
– Alla ska med! Vi följer honom så länge vi lever!
Ledaren var tyst.
Alla började titta på honom och viska:
– Han är helt uppslukad av sina tankar!
– En vis man!
– Titta på hans panna!
– Och alltid rynkad panna!
– Seriös!
– Han är modig! Det syns på hela honom.
– Det tål att sägas igen! Staket, stockar, buskar – han tar sig igenom allt. Han knackar dystert med sin käpp, säger ingenting, och du måste gissa vad han har i åtanke.
Радоје Домановић 