Başbuğ (2/3)
Ertesi gün uzun bir yolculuğa çıkma cesareti olan herkes toplandı. Belirlenen yere iki yüzden fazla aile geldi. Eski ev sahasına bakmak için evde sadece birkaçı kaldı.
Acı bir talihsizliğin doğdukları ve atalarının mezarlarının bulunduğu ülkeyi terk etmeye zorladığı bu sefil insan yığınına bakmak gerçekten üzücüydü. Yüzleri bitkin, yıpranmış ve güneş yanığı olmuştu. Uzun zahmetli yılların çektiği acı, üzerlerinde etkisini gösterdi ve bir sefalet ve acı umutsuzluğun resmini verdi. Ama tam bu anda, bir umut ışığı doğmuştu– tabi vatan hasretiyle karışık bir umut ışığı. Umutsuzca içini çeken ve kötü bir önsezinin havasıyla başını sallayan yaşlı bir adamın kırışmış yüzünden aşağı bir gözyaşı aktı. Daha iyi bir vatan aramak yerine o da bu kayaların arasında ölmesi için bir süre kalmayı tercih ederdi. Kadınların çoğu yüksek sesle ağıt yaktılar ve mezarlarını terk ettikleri ölü sevdiklerine veda ettiler.
Adamlar cesur bir cephe oluşturmaya çalışıyorlardı ve bağırıyorlardı, – Peki, bu lanet topraklarda açlıktan ölmeye ve bu gecekondularda yaşamaya devam etmek mi istiyorsunuz? – Aslında mümkün olsaydı, tüm lanetli bölgeyi yanlarında götürmek en iyisi olurdu.
Her insan kitlesinde olduğu gibi olağan gürültü ve bağırışlar vardı. Hem erkekler hem de kadınlar huzursuzdu. Çocuklar beşiklerinde ve annelerinin sırtında çığlık atıyorlardı. Hayvanlar bile biraz huzursuzdu. Çok fazla sığır yoktu, tek tük buzağı vardı ve sonra sırtına eski kilimleri, çantaları ve hatta iki çuval yükledikleri büyük kafalı ve şişman bacaklı, yalın, tüylü bir at vardı. Ağırlık altında zavallı hayvan sallandı. Yine de zaman zaman ayakta kalmayı ve kişnemeyi başardı. Diğerleri eşek yüklüyordu; çocuklar tasmalı köpekleri çekiyorlardı. Konuşmak, bağırmak, küfretmek, feryat etmek, ağlamak, havlamak, kişnemek– hepsi bol bol yapılıyordu. Bir eşek bile birkaç kez anırdı. Ancak başbuğ, sanki bütün mesele onu ilgilendirmiyormuş gibi tek bir söz söylemedi. Gerçek bir bilge adam!
Kafası aşağıda, düşünceli ve sessizce oturdu. Arada sırada tükürdü; hepsi buydu. Ancak tuhaf davranışı nedeniyle popülaritesi o kadar arttı ki, dedikleri gibi herkes onun için ateş ve sudan geçecekti. Aşağıdaki konuşmalar duyulabiliyordu:
– Böyle bir adam bulduğumuz için mutlu olmalıyız. Onsuz devam etseydik, Tanrı korusun! Ölürdük. Gerçek zekâsı var, size söylüyorum! Sessizdir. Henüz tek kelime etmedi! -başbuğya saygı ve gururla bakarken dedi biri.
– Ne söylemeli? Kim çok konuşursa, pek düşünmez. Bu adam kesin akıllı bir! O sadece düşünür ve hiçbir şey söylemez, – bir tane daha ekledi ve o da başbuğya hayranlıkla baktı.
– Bu kadar çok insana başbuğluk etmek kolay değil! Ellerinde büyük bir iş olduğu için düşüncelerini toplamak zorunda, dedi ilk konuşan.
Başlama zamanı geldi. Ancak bir süre başka birinin fikrini değiştirip onlarla gelip gelmeyeceğini görmek için beklediler, ama kimse gelmediği için artık oyalanamazlardı.
– Gitmemiz gerekmez mi? – başbuğya sordular.
Tek kelime etmeden kalktı.
En cesur adamlar, tehlike veya acil bir durumda yanlarında olmak için hemen etrafında toplandılar.
Başbuğ kaşlarını çatarak, birkaç adım attı, bastonunu ağırbaşlı bir şekilde önünde salladı. Toplantı onun arkasında ilerledi ve birkaç kez “Çok yaşa!” Diye bağırdı. Birkaç adım daha attı ve köyün önündeki çite çarptı. Orada doğal olarak durdu; bu yüzden grup da durdu. Başbuğ daha sonra biraz geri çekildi ve bastonunu birkaç kez çitin üzerine vurdu.
– Bizim ne yapmamızı istiyorsun? – diye sordular.
Hiçbir şey söylemedi.
– Ne yapmalıyız? Çiti yırtın! Yapacağımız şey bu! Bize bastonuyla ne yapacağını gösterdiğini görmüyor musun? -başbuğnun etrafında duranlara bağırdı.
– Kapı orada! Kapı orada! – çocuklara çığlık attı ve karşısındaki kapıyı işaret etti.
– Sessiz olun çocuklar!
– Tanrı yardımcımız olsun, neler oluyor? – birkaç kadın kendi kendileriyle çarpıştı.
– Bir kelime bile konuşmadı! Ne yapacağını biliyor. Çiti yırtın!
Bir anda çit sanki hiç orada olmamış gibi aşağı indi.
Çiti geçtiler.
Başbuğ büyük bir dikenli çalıya çarpıp durduğunda yüz adım atmışlardı. Büyük bir güçlükle kendini dışarı çekmeyi başardı ve sonra bastonunu her yöne vurmaya başladı. Kimse kımıldamadı.
– Peki şimdi sorun ne? – arkadakilere bağırdı.
– Dikenli çalıları kesin! -başbuğnun etrafında duranlara haykırdı.
– Dikenli çalıların arkasında yol var! İşte burada! – çocuklara ve hatta arkadaki birçok insana çığlık attı.
– Yol orada! Yol orada! -başbuğnun etrafındakileri öfkeyle taklit ederek alay etti. – Ve biz kör adamların bizi nereye götürdüğünü nasıl bilebiliriz? Herkes emir veremez. Başbuğ en iyi ve en doğrudan rotayı bilir. Dikenli çalıları kesin!
Yolu temizlemek için daldılar.
– Ah– elinde dikenle sıkışan biri ve yüzüne böğürtlen dalı vuran biri ağladı.
– Kardeşler, emek vermeden bir şeye sahip olamazsınız. Başarılı olmak için kendinizi biraz zorlamalısınız– gruptaki en cesur cevap verdi.
Zorlanarak çalıları kırdılar ve ilerlediler.
Biraz daha dolaştıktan sonra, bir sürü kütükle karşılaştılar. Bunlar da yana fırlatıldı. Sonra devam ettiler.
İlk gün çok az yol alındı çünkü birbirine benzer birçok engeli aşmaları gerekiyordu. Ve tüm bunlar çok az yemek yiyerek yapıldı, çünkü bazıları sadece kuru ekmek ve biraz peynir getirirken, diğerleri açlıklarını gidermek için sadece biraz ekmek getirmişti. Bazılarının hiçbir şeyi yoktu. Neyse ki yaz mevsimiydi, böylece etrafta meyve ağaçları bulabildiler.
Böylece, ilk gün arkalarında sadece küçük bir mesafe olmasına rağmen, kendilerini çok yorgun hissettiler. Hiçbir büyük tehlike ortaya çıkmadı ve kaza da olmadı. Doğal olarak, böylesine büyük bir girişimde aşağıdaki olaylar önemsiz sayılmalıdır: bir kadının sol gözüne batan dikeni nemli bir bezle örttü; bir çocuk topallayarak bir kütüğün içine girdi ve haykırdı; yaşlı bir adam bir böğürtlen çalısının üzerine takıldı ve bileğini burktu; üzerine soğan konduktan sonra adam cesurca acıya dayandı ve bastonuna yaslanarak başbuğnun arkasında yiğitçe topalladı. (Birkaçı yaşlı adamın ayak bileği hakkında yalan söylediğini, sadece geri dönmeye istekli olduğu için numara yaptığını söyledi.) Kısa süre sonra, kollarında diken ya da çizik olmayan sadece birkaç kişi kaldı. Erkekler, tüm bu zahmetleri kahramanca üstlenirken, kadınlar gittikleri saati lanet ediyordu ve çocuklar bu zahmetlerin ödüllendirileceğinin farkında olmadığı için, doğal olarak ağladır.
Herkesin mutluluğu ve sevinci içinde, başbuğya hiçbir şey olmadı. Açıkçası, doğruyu söylemek gerekirse, çok korunaklıydı, ama yine de adam şanslıydı. İlk gece kamp alanında herkes, günün yolculuğunun başarılı olduğu ve başbuğunun başına en ufak bir talihsizlik bile gelmediği için dua etti ve Tanrı’ya şükretti. Sonra en cesur adamlardan biri konuşmaya başladı. Yüzü bir böğürtlen fidanıyla çizilmişti, ama hiç aldırış etmemişti.
– Kardeşler– başladı. – Tanrıya şükür, bir günlük yolculuğu başarıyla arkamızda bıraktık. Yol kolay değil, ama devam etmeliyiz çünkü hepimiz bu zor yolun bizi mutluluğa götüreceğini biliyoruz. Yüce Tanrı, başbuğumuzu her türlü zarardan korusun ki bizi başarıyla yönetmeye devam edebilsin.
– İşler bugün gibi giderse yarın diğer gözümü kaybedeceğim! – kadınlardan biri öfkeyle söyledi.
– Ah, bacağım! – kadının sözlerinden cesaret alan yaşlı adam ağladı.
Çocuklar mızmızlanmaya ve ağlamaya devam etti ve anneler, sözcünün duyulabilmesi için onları susturmakta zorlandı.
– Evet, diğer gözünü kaybedeceksin, – öfkeyle patladı – ve ikisini de kaybedebilirsin! Bir kadının böylesine büyük bir sebepten dolayı gözlerini kaybetmesi büyük bir talihsizlik değil. Utanç! Hiç çocuklarınızın iyiliğini düşünmez misiniz? Bu çabada yarımız yok olalım! Ne fark eder ki? Tek göz nedir? Bizi arayan ve bizi mutluluğa götüren biri varken gözlerin ne işe yarıyor? Sadece senin gözün ve yaşlı adamın bacağı yüzünden girişimimizden vazgeçmeli miyiz?
– Yalan söylüyor! Yaşlı adam yalan söylüyor! Sadece geri dönebilmek için numara yapıyor – her taraftan yankılanan sesler.
– Kardeşler, kim daha uzağa gitmek istemezse, – dedi sözcü tekrar, – şikayet etmek ve geri kalanımızı karıştırmak yerine geri dönmesine izin verin. Beni ilgilendiren tek şey, yürüyebildiğim sürece bu bilge başbuğu takip edeceğim!
– Hepimiz takip edeceğiz! Hepimiz yaşadığımız sürece onu takip edeceğiz!
Başbuğ sessizdi.
Herkes ona bakmaya ve fısıldamaya başladı:
– Düşüncelerine dalmış!
– Bilge bir adam!
– Alnına bak!
– Ve her zaman kaşlarını çatıyor!
– Ciddi!
– O cesur! Her halinden belli.
– Çok haklısın! Çit, kütükler, çalılar– her şeyi sürüyor. Kasvetli bir şekilde bastonuna vuruyor, hiçbir şey söylemiyor ve aklında ne olduğunu tahmin etmek gerekiyor.
Başbuğ (1/3)
– Kardeşlerim ve arkadaşlarım, tüm konuşmalarınızı dinledim, bu yüzden şimdi beni dinlemenizi rica ediyorum. Bu çorak bölgede kaldığımız sürece tüm görüşmelerimiz ve sohbetlerimizin hiçbir değeri yok. Bu kumlu toprakta ve bu kayalıklarda, bırakın hiçbirimizin daha önce hiç görmediği bu kuraklık bir yana, yağmurlu yıllar olsa bile burada hiçbir şey büyüyememiştir.
Daha ne kadar böyle bir araya gelip boşuna konuşacağız? Sığırlar yemeksizlikten ölüyor ve çok yakında biz ve çocuklarımız da açlıktan öleceğiz. Daha iyi ve daha mantıklı başka bir çözüm bulmalıyız. Bence bu kurak toprağı terk edip daha iyi ve daha verimli topraklar bulmak için dünyaya açılmanın en iyisi olacağını düşünüyorum çünkü artık böyle yaşayamayız.
Böylelikle kısır bir ilin sakini bir toplantıda yorgun bir sesle bir kez konuştu. Bunun nerede ve ne zaman olduğu sizi veya beni ilgilendirmiyor sanırım. Bunun uzun zaman önce bir yerde bir yerlerde olduğuna inanmak önemli ve bu yeterli. Dürüst olmak gerekirse, bir zamanlar bu hikâyeyi bir şekilde uydurduğumu düşündüm, ama yavaş yavaş kendimi bu iğrenç yanılsamadan kurtardım. Şimdi gerçekten ne olduğunu, bir yerde ve ara sıra olmuş olması gerektiğini ve bunu hiçbir şekilde asla uyduramayacağıma kesinlikle inanıyorum.
Soluk, bitkin yüzleri ve boş, kasvetli, neredeyse anlamayan bakışları olan dinleyiciler, elleri kemerlerinin altında, bu bilge sözlerle canlanıyor gibiydi. Her biri, yorucu çalışmanın ödülünün zengin bir hasat olacağı bir tür büyülü, cennet gibi bir ülkede olduğunu hayal ediyordu.
– O haklı! O haklı! – her taraftan bitkin sesler fısıldadı.
– Bu bahsettiğin yer ya…kı…n mı? – bir köşeden bir mırıltı duyuldu.
– Kardeşler! – bir diğeri biraz daha güçlü bir sesle başladı. – Bu tavsiyeye hemen uymalıyız çünkü artık böyle gidemeyiz. Çabaladık ve zorlandık, ama her şey boşuna oldu. Yemek için kullanılabilecek tohumları ektik, ancak sel oldu ve sadece çıplak kaya kalsın diye yokuşlardan tohumu ve toprağı yıkadı. Sonsuza kadar burada kalmalı ve sabahtan akşama sadece aç ve susuz, çıplak ve yalınayak kalmak için mi çalışmalıyız? Yola çıkmalı ve çok çalışmanın bol mahsul vereceği daha iyi ve daha verimli topraklar aramalıyız.
– Hadi gidelim! Hemen gidelim çünkü burası artık yaşanmaya uygun değil!
Fısıltılar yükseldi ve her biri nereye gittiğini düşünmeden uzaklaşmaya başladı.
– Bir dakika kardeşler! Nereye gidiyorsun? – ilk konuşmacı yeniden başladı. – Elbette gitmeliyiz, ama böyle değil. Nereye gittiğimizi bilmeliyiz. Aksi takdirde kendimizi kurtarmak yerine daha kötü bir duruma düşebiliriz. Hepimizin itaat etmesi gereken ve bize en iyi ve en doğrudan yolu gösterecek bir başbuğ seçmemizi öneririm.
– Seçelim! Hemen birini seçelim – sesleri yankılandı.
Ancak şimdi tartışma, gerçek bir kaos ortaya çıktı. Herkes konuşuyordu ve kimse dinlemiyordu ya da duyamıyordu. Gruplara ayrılmaya başladılar, her biri kendi kendine mırıldandı ve sonra gruplar bile dağıldı. İkişer ikişer, kol atarak konuşmaya, bir şeyler kanıtlamaya çalışarak, kollarından çekerek ve elleriyle sessizliği hareket ettirmeye başladılar. Sonra hepsi konuşmaya devam ederek yeniden toplandılar.
– Kardeşler! – aniden tüm diğer boğuk, donuk sesleri bastıran daha güçlü bir ses yankılandı. – Böyle bir anlaşmaya varamayız. Herkes konuşuyor ve kimse dinlemiyor. Bir başbuğ seçelim! Aramızda kimi seçebiliriz? Aramızda kimler yolları bilecek kadar seyahat etti? Hepimiz birbirimizi iyi tanıyoruz, ancak ben kendimi ve çocuklarımı burada tek bir kişinin başbuğluğu altında bırakmam. Bunun yerine, bu sabahtan beri yolun kenarındaki gölgede oturan o yolcuyu kim tanıyor söyle bana?
Sessizlik düştü. Hepsi yabancıya doğru döndü ve onu baştan aşağı boyutlandırdı.
Sakalı ve uzun saçları yüzünden zorlukla görünen kasvetli bir yüze sahip orta yaşlı gezgin, oturdu ve eskisi gibi sessiz kaldı, düşüncelere daldı ve zaman zaman büyük bastonunu yere vurdu.
– Dün aynı adamı genç bir çocukla gördüm. Birbirlerini ellerinden tutuyorlar ve caddede ilerliyorlardı. Ve dün gece çocuk köyü terk etti ama yabancı burada kaldı.
– Kardeşim, bu aptalca önemsiz şeyleri unutalım ki zaman kaybetmeyelim. Her kim olursa olsun, o çok uzaklardan geliyor çünkü hiçbirimiz onu tanımıyoruz ve kesinlikle bize başbuğluk etmenin en kısa ve en iyi yolunu biliyor. Bana göre çok bilge bir adam çünkü sessizce oturuyor ve düşünüyor. Başka biri şimdiye kadar on kez ya da daha fazla işimize karışırdı ya da içimizden biriyle konuşmaya başlardı, ama o her zaman orada tek başına oturuyor ve hiçbir şey söylemiyordu.
– Elbette, adam bir şeyler düşündüğü için sessizce oturuyor. Çok zeki olsa gerek, başka bir ihtimal yok – diğerleriyle aynı fikirdeydi ve yabancıyı yeniden incelemeye başladı. Her biri, olağanüstü zekasının bir kanıtı olan, onda parlak bir özellik keşfetmişti.
Konuşmak için fazla zaman harcanmadı, bu yüzden sonunda herkes bu yolcuya sormanın en iyisi olacağı konusunda hemfikirdi – onlara öyle geliyordu ki, Tanrı onu daha iyi bir bölge ve daha verimli toprak aramaları için dünyaya götürmek için göndermişti. Başbuğları olmalı ve onu dinleyecekler ve sorgusuz sualsiz itaat edeceklerdi.
Yabancıya kararlarını açıklamak için kendi aralarından on adam seçtiler. Bu heyet, ona sefil durumu gösterecek ve başbuğları olmasını isteyecekti.
Bu yüzden on kişi gitti ve alçakgönüllülükle yolcunun önünde eğildi. İçlerinden biri bölgenin verimsiz topraklarından, kurak yıllardan ve hepsinin kendilerini içinde buldukları sefaletten bahsetmeye başladı. Aşağıdaki sözlerle bitirdi:
– Bu koşullar bizi evlerimizi ve toprağımızı terk etmeye ve daha iyi bir vatan bulmak için dünyaya taşınmaya zorluyor. Tam o anda nihayet anlaşmaya vardığımızda, Tanrı bize merhamet etmiş, sizi – bilge ve değerli bir yabancı olarak – bize göndermiş ve bize önderlik edin ve sefaletimizden kurtarın diye bunu yapmıştır. Buradaki tüm sakinler adına sizden başbuğmuz olmanızı rica ediyoruz. Nereye giderseniz gidin, biz takip edeceğiz. Yolları biliyorsunuz ve kesinlikle daha mutlu ve daha iyi bir memlekette doğdunuz. Sizi dinleyeceğiz ve her bir emrinize itaat edeceğiz. Bilge yabancı, bu kadar çok ruhu mahvolmaktan kurtarmayı kabul edecek misin? Bizim başbuğmuz olacak mısın?
Tüm bu yalvaran konuşma sırasında, bilge yabancı asla başını kaldırmadı. Bütün zaman boyunca, onu buldukları pozisyonda kaldı. Başını eğdi, kaşlarını çattı ve hiçbir şey söylemedi. Sadece zaman zaman bastonunu yere vurdu ve – düşündü. Konuşma bittiğinde, konumunu değiştirmeden kibarca ve yavaşça mırıldandı:
– Yapacağım!
– O zaman seninle gelip daha iyi bir yer arayabilir miyiz?
– Yapabilirsin! – başını kaldırmadan devam etti.
Şevk ve takdir ifadeleri şimdi ortaya çıktı, ama yabancı hiçbirine tek kelime etmedi.
On kişi, başarılarını diğerlerine haber vererek, bu adamın ne kadar büyük bir bilgeliğe sahip olduğunu ancak şimdi gördüklerini ekledi.
– Kiminle konuştuğunu görmek için bile bulunduğu yerden hareket etmedi ya da başını kaldırmadı. Sadece sessizce oturdu ve meditasyon yaptı. Tüm konuşmamıza ve minnettarlığımıza sadece iki kelime söyledi.
– Gerçek bir bilge! Nadir bulunan bir dahi! – Tanrı’nın kendisini cennetten bir melek olarak onları kurtarmak için gönderdiğini iddia ederek mutlu bir şekilde her taraftan bağırdılar. Herkes, dünyada hiçbir şeyin rahatsız edemeyeceği böyle bir başbuğnun başarısına sıkı sıkıya ikna olmuştu. Ve böylece ertesi gün şafak vakti yola çıkmaya karar verildi.
Ledaren (3/3)
Således var den första dagen över, och det följde fler dagar med den samma framgångar. Ingenting av stor betydelse skedde, bara triviala händelser: De föll huvudstupa ner i ett dike, sedan in i en ravin; de skrapade sig mot häckar och björnbärsbuskar; de trampade på flaskor; flera bröt armar och ben; några drabbades av slag mot huvudet. Men allt detta genomleds tålmodigt. Några gamla män lämnades döda på vägen. „De skulle ha dött även om de hade stannat hemma, för att inte tala om hur illa det hade gått om de gått ännu längre!“ sa talesmännen och uppmuntrade de andra att fortsätta. Några mindre barn, ett till två år gamla, omkom också. Föräldrarna undertryckte stoiskt sina hjärtesorg eftersom det var Guds vilja. „Och ju mindre barnen är, desto mindre sorg. När de är yngre är sorgen mindre. Gud förbjude att föräldrar förlorar sina barn när de har nått giftasmogenålder. Om det är förutbestämt att barnen ska dö, är det bättre att de dör tidigt. Då är sorgen inte så stor!“ tröstade talesmän dem igen. Några hade virat dukar runt huvudet och satt kalla kompresser på sina blåmärken. Andra bar sina armar i slingor. Alla var trasiga och sönderskurna. Deras kläder hängde i strimlor, men de gick glatt framåt ändå. Allt detta skulle ha varit lättare att bära om de inte även hade plågats av hunger. Men de var tvungna att fortsätta.
En dag hände något mer betydelsefullt.
Ledaren gick främst, omgiven av de modigaste männen i gruppen. (Två av dem saknades, och ingen visste var de var. Den allmänna uppfattningen var att de hade svikit gruppen och flytt. Vid ett tillfälle sa talesmannen något om deras skamliga förräderi. Endast ett fåtal trodde att de två hade dött på vägen, men de sa ingenting av rädsla för att reta de andra. ) Resten av gruppen stod i kö bakom dem. Plötsligt dök det upp en ytterst stor och djup, stenig ravin – en riktig avgrund. Backen var så brant att de inte vågade ta ett enda steg framåt. Även de modigaste stannade upp och tittade på ledaren. Med rynkad pannan, absorberad i sina tankar med huvudet nersänkt, klev han djärvt fram, knackandes med sin käpp, först till höger, sedan till vänster, på sitt karakteristiska sätt. Många sa att detta fick honom att verka ännu mer värdig. Han varken tittade på någon eller sa något. På hans ansikte syntes det ingen förändring av uttryck och inget spår av rädsla. Detta trotsatt han kom närmare och närmare branten. Även de djärvaste männen blev bleka som lik av nervositet, men ingen vågade varna den tappra, kloka ledaren. Han hade bara två steg kvar till kanten. Alla började darra av sjuklig rädsla och glodde med vidöppna ögon. De modigaste männen var på väg att hålla tillbaka ledaren, även om det innebar ett brott mot disciplinen. Han tog ett steg, två steg, och störtade ner i ravinen. Det uppstod förvirring, folk jämrade sig, skrek; rädslan fick övertaget. Några började fly.
– Stanna, bröder! Varför har ni så bråttom? Är det så här ni håller ert ord? Vi måste följa den vise mannen, han vet vad hangör. Han skulle vara galen om han ville förstöra för sig själv. Framåtmarch, efter honom! Detta är den största och kanske den sista faran, det sista hindret. Vem vet? På andra sidan ravinen kanske vi hittar ett magnifikt,bördigt land som Gud har skapat helt för oss. Framåt! Utan uppoffringar,kommer vi aldrig att komma någonstans! – så lydde talesmannens ord och även han tog två steg framåt ochförsvannner i ravinen. De modigaste följde tätt efter och sedan följde även de andra.
Det hördes jämranden, stönanden ochtumlandenpå den branta sluttningen av denna stora ravin. Man tror ju inte attnågon kan komma levande ur något sådant, än mindre oskadd och i ett stycke, men mänskligt liv är envist. Ledaren hade en ovanlig tur. Han fick tagi några buskar när han föll och klarade sig ifrån skador. Han lyckades ta sig samman. Medan jämranden, stönanden och gråtrungande nedanför, satt han orörlig, försjunken i sina tankar. Några som slagit sig illa och blivit arga började förbanna honom men han brydde sig inte. De som haft turen att få tag i en buske eller ett träd medan de föll började ihärdigt försöka att klättra ut. Vissa hade spräckt sina huvuden så att blodet forsade. Ingen hade klarat sig oskadd förutom ledaren. De rynkade plötsligt sina pannoråt honom och stönade i vånda men han lyfte inte ens huvudet. Han var tyst och hade uttrycket av ett reflekterande snille!
Det gick en tid. Antalet resenärer blev färre och färre. Varje dag tog ut sin rätt. Några lämnade gruppen och vände tillbaka.
Av det stora antal som inlett resan återstod bara ett tjugotal. Deras härjade och utmattade ansikten visade tecken på förtvivlan, tvivel, trötthet och hunger, men ingen sa ett enda ord. De var lika tysta som sin ledare och fortsatte färden. Till och med den pigge talesmannen skakade desperat på huvudet. Vägen var verkligen svår.
Deras antal minskade dagligen tills det bara var tio kvar. Med förtvivlade ansikten, inledde de inga samtal. De stönade bara och klagade.
Faktum var att de såg mer ut som krymplingar än män. Några hade kryckor. Några höll armarna i slingor som var fästa runt halsen. Många bar bandage och kompresser runt sina händer. Även om de gärna hade gjort nya uppoffringar, kunde de inte detta eftersom det nästan inte fanns utrymme på deras kroppar för nya sår.
Även de starkaste och modigaste bland dem hade redan förlorat tro och hopp, men kämpade fortfarande på; Det kan gå,intalade de sig med stor ansträngning, klagandes och plågade av smärta. Det var inget alternativ att gå tillbaka. Skulle de ha gjort så många uppoffringar bara för att ge upp?
Det började skymma. De haltande på kryckor och såg plötsligt att ledaren inte var framför dem längre. De tog ytterligare ett steg och störtade ner i en annan ravin.
– Åh, mitt ben! Åh, min hand! – skallade jämmer och stönanden. Det var tillochmed en svag röst som förbannade den värdige ledaren men han tystnade snabbt.
När solen gick upp satt ledaren på precis samma sätt som den dagen han valdes. Det var inte minsta förändring i hans utseende.
Talesmannen klättrade ut ur ravinen, följd av två andra. De var vanställda och blodiga och vände sig om för att se hur många som var kvar, men de var de enda. Deras hjärtan fylldes av dödlig rädsla och hopplöshet. Regionen var okänd, kuperad, stenig – inga vägar någonstans. Två dagar tidigare hade de hittat en väg men lämnade den bakom sig. Ledaren ledde dem bort från den.
De tänkte på de många vänner och släktingar som hade dött på denna stora resa. En sorg starkare än smärtan i deras handikappade lemmar övervann dem. De hade bevittnat sin egen undergång med egna ögon.
Talesmannen gick fram till ledaren och började tala med en trött, darrande röst som var fylld av smärta, förtvivlan och bitterhet.
– Vart är vi på väg nu?
Ledaren var tyst.
– Vart kommer du att leda oss? Vi lade våra egna liv och våra familjers liv i era händer och följde efter er. Våra hem och våra förfäders gravar lämnade vi bakom oss i hopp om att vi skulle kunna rädda oss själva från undergång i det karga landet. Men du har gjort det värre för oss. Det fanns tvåhundra familjer bakom dig och se nu hur många det finns!
– Du menar att alla inte är här? – mumlade ledaren utan att lyfta huvudet.
– Hur kan du ställa en sådan fråga? Titta upp och se själv! Räkna hur många av oss som är kvar på denna olyckliga resa! Sevilket tillstånd vi befinner oss i! Det vore bättre att ha dött än att bli så här handikappad.
– Jag kan inte titta på dig!
– Varför inte?
– Jag är blind.
En isande tystnad.
– Har du tappat synen under resan?
– Jag föddes blind!
De tre började hänga sina huvuden i förtvivlan.
Höstvinden blåste olycksbådande genom bergen och fällde de vissna bladen. En dimma svävade över kullarna, och genom den kalla, dimmiga luften fladdrade korparnas vingar. Solen var dold bakom molnen, som blev allt mörkare och fler och fler.
De tre såg på varandra i total skräck.
– Vart kan vi ta vägen nu? – mumlade en av dem allvarligt.
– Vi vet inte!
I Belgrad, 1901
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020
Ledaren (2/3)
Nästa dag samlades alla som hade modet för en långresa. Mer än tvåhundra familjer kom till den utsedda platsen. Endast ett fåtal stannade hemma för att ta hand om den gamla hemtrakten.
Det var verkligen sorgligt att se denna skara av eländiga människor. De hadepå grund av bitter olycka tvingats överge det land där de föddes och där de hade sina förfäders gravar. Deras ansikten var härjade, slitnaoch solbrända. Det var den effekt som många års lidande hade haft på dem, en bild av elände och bitter förtvivlan. Men för första gången på länge,kändede nu en strimma av hopp –även om de även kände hemlängtan. En tår rann ner för skrynkliga ansikten hos många äldre män som suckade desperat och skakade på huvudet meden känsla av att hemska saker skulle ske. Deskulle hellre stanna kvar och dö bland dessa stenar istället för att leta efter ett bättre hemland. Många av kvinnorna beklagade sig högt och tog farväl av sina döda släktingar vars gravar de nu lämnade.
Männen försökte visa upp en modig fasad och skrek, – Tja, vill du fortsätta svälta i detta förbannade land och bor i dessa hyddor? – Egentligen skulle de ha velat ta med sig hela förbannade regionen om det bara hade varit möjligt.
Det var de vanliga oljuden och skriken som finns i alla folkhopar. Både män och kvinnor var rastlösa. Barnen skrek i vaggor på sina mödrars ryggar. Även boskapen var lite oroliga. Det fanns inte alltför många nötkreatur. Det stod en kalv här och där och det fanns en mager och lurvig gammal häst med ett stort huvud och feta ben som de lastade saker på. Hästen fick bära gamla mattor, väskor och även två säckar över sin sadel, så det stackars djuret gungade under tyngden. Ändå lyckades den hålla sig uppe och gnäggade tilldå och då. Andra lastade på åsnor; barnen drog ikoppladehundar. Det pratades, skreks, jämrades, gräts, hördes skällande, gnäggande – alla var som tokiga. En åsna skrek till ett par gånger. Men ledaren yttrade inte ett ord, som om hela affären inte angick honom. En riktigt vis man!
Han satt bara tankfullt och tyst, med huvudet nere. Då och då spottade han; det var allt. Men på grund av hans märkliga beteende, växte hans popularitet så mycket att alla skulle ha gått igenom eld och vattenför honom. Följande samtal kunde höras:
– Vi har tur som har hittat en sådan man. Om vi hade gått iväg utan honom. . . gud förbjude! Vi skulle ha gått under. Han är riktigt intelligent! Han är tyst, har inte sagt ett ord än! – sa en man när han tittade på ledaren med respekt och stolthet.
– Vad ska han säga? Den som pratar mycket tänker inte så mycket. Det är helt säkert en smart man! Han bara funderar och säger ingenting, – tillade en annan, och även han tittade på ledaren med vördnad.
– Det är inte lätt att leda så många människor! Han måste samla sina tankar eftersom han har enstor vikt på sina axlar, – sa den första igen.
Det var dags att komma igång. De väntade dock ett tag, för att se om någon skulle ändra sig och följa med dem. Men eftersom ingen kom, kunde de inte dröja längre.
– Ska vi inte gå? – frågade de ledaren.
Han reste sig utan att säga ett ord.
De modigaste männen grupperade sig omedelbart runt honom för att vara till hands i händelse av fara eller nödsituation.
Ledaren rynkade pannan, höll huvudet nersänkt, tog några steg och svängde sin käpp framför sig själv på ett värdigt sätt. Resten av människorna rörde sig bakom honom och skrek flera gånger: „Länge leve vår ledare!“ Han tog några steg till och gick in i staketet framför byahuset. Där stannade han naturligtvis; Detta innebar att även gruppen stannade. Ledaren steg sedan tillbaka lite och slog sin käpp på staketet flera gånger.
– Vad vill du att vi ska göra? – frågade de.
Han sa ingenting.
– Vad vi ska göra? Riva staketet! Det är vad vi ska göra! Ser du inte att han har visat oss detta med käppen?
– Där är porten! Där är porten! – skrek barnen och pekade på porten som stod mittemot dem.
– Hysch, tyst, barn!
– Gud hjälpe oss, vad är det som händer?
– Inte ett ord! Han vet vad han ska göra. Riv staketet!
På ett ögonblick var staketetrivet som om det aldrig hade varit där.
De gick förbi staketet.
Knappt hade de gått hundra steg när ledaren sprang in i en stor taggbuske och stannade. Med stora svårigheter lyckades han dra sig ut och sedan började han knacka sin käpp i alla riktningar. Ingen vågade röra sig.
– Vad ska vi göra nu?
– Skär ner taggbusken! – ropade de som stod runt ledaren.
– Där är vägen, bakom törnbuskarna! Där är den! – skrek barnen och även många vuxna därbak.
– Där är vägen! Där är vägen! –upprepade de som stod närmast ledaren hånfullt. Alla kan inte ge order. Ledaren vet den bästa och mest direkta vägen. Skär ner taggbusken!
De störtade in för att bana väg.
– Aj, – ropade någon som satt fast med handen i en tagg och en annan vars ansikte träffades av en taggig gren.
– Bröder, Ni kan inte få någon lön utan ansträngning. Ni måste kämpa lite för att lyckas, – svarade de modigaste i gruppen.
De tog sig igenom busken efter mycket ansträngning och gick framåt.
Efter att ha vandrat lite till, kom de fram till en hög med stockar. Även dessa kastades åt sidan. Sedan fortsatte de.
De kom en väldigt kort bit den första dagen eftersom de var tvungna att övervinna flera liknande hinder. Och all ansträngning skedde på fastande mage. Vissa hade bara tagit med sig torkat bröd och lite ost medan andra bara hade lite bröd för att tillfredsställa sin hunger. Vissa hade ingenting alls. Lyckligtvis var det sommartid så de hittade fruktträd här och där.
De kände sig med andra ord väldigt trötta efter den första dagen, även om de bara hade hunnit en liten sträcka. Inga större faror dök dock upp och det skedde inga olyckor heller. Naturligtvis gick det inte att undvika småsaker i ett så stort projekt: en tagg hade fastnat i en kvinnas vänstra öga, som hon täckte med en fuktig duk; ett barn gick in i en stock och tjöt; en gammal man snubblade över en björnbärsbuske och stukade sin fotled; efter attden behandlats med lök, uthärdade mannen modigt smärtan och haltade tappert fram bakom ledaren, lutad på sin käpp. (Det var självklart flera som sa att den gamle mannen ljög om fotleden, att han bara låtsades för att han var ivrig att gå tillbaka. ) Snart var det bara ett fåtal som inte hade en tagg i armen eller ett repat ansikte. Männen uthärdade allt detta heroiskt medan kvinnorna förbannade att de gett sig iväg. Naturligtvis grät barnen, eftersom de inte förstod att allt detta slit och all denna smärta skulle belönas.
Till allas lycka och glädje hände ingenting alls med ledaren. Han var visserligen mycket skyddad, men hade ärligt talat mestadels tur. Den första natten bad alla till Gud och tackade för att dagens resa var framgångsrik och att ingenting, inte ens den minsta olycka, hade drabbat ledaren. Då började en av de modigaste männen tala. Hans ansikte hade repats av en björnbärsbuske, men han gav inte detta någon uppmärksamhet.
– Bröder, –började han. – En dags resa ligger framgångsrikt bakom oss, tack och lov. Vägen är inte lätt, men vi måste härda ut eftersom vi alla vet att denna svåra väg kommer att leda oss till lycka. Må vår allsmäktige herre skydda vår ledare från all skada så att han kan fortsätta att leda oss framåt.
– I morgon kommer jag att förlora mitt andra öga om det går som idag! –sa en av kvinnorna ilsket.
– Aj, mitt ben! – grät den gamle mannen, uppmuntrad av kvinnans kommentar.
Barnen fortsatte att gnälla och gråta, och mödrarna hade svårt att tysta dem så att talesmannen kunde höras.
– Ja, du kommer att förlora ditt andra öga, – utbrast hanilsket, – och du kan gärna förlora båda! Det är ingen stor olycka för en kvinna att förlora sina ögon för en så stor sak. Skäms! Tänker du aldrig på dina barns välbefinnande? Låt gärna hälften av oss förgås i denna strävan! Vad spelar det för roll? Vad är ett öga? Vilken nytta har dina ögon när det finns någon som vakar över oss och leder oss till lycka? Ska vi överge vårt åtagande enbart på grund av ditt öga och den gamle mannens ben?
– Han ljuger! Gamlingen ljuger! Han bara låtsas så att han kan gå tillbaka, – skallade röster från alla håll.
– Bröder, den som inte vill gå längre, – sade talesmannen igen, – låt honom gå tillbaka istället för att klaga och göra resten av oss upprörda. Jag är inte det minsta orolig, kommer att följa denna kloka ledare så länge det finns någon kraft kvar i mig!
– Alla ska med! Vi följer honom så länge vi lever!
Ledaren var tyst.
Alla började titta på honom och viska:
– Han är helt uppslukad av sina tankar!
– En vis man!
– Titta på hans panna!
– Och alltid rynkad panna!
– Seriös!
– Han är modig! Det syns på hela honom.
– Det tål att sägas igen! Staket, stockar, buskar – han tar sig igenom allt. Han knackar dystert med sin käpp, säger ingenting, och du måste gissa vad han har i åtanke.
Ledaren (1/3)
– Bröder och vänner, jag har lyssnat på alla era tal, så jag ber er nu att lyssna på mig. Våra överläggningar och samtal är inte värda något alls, så länge vi är kvar i denna karga region. I denna sandiga jord och på dessa stenar har ingenting någonsin kunnat växa. Inte i forna och regniga år och än mindre i denna torka vars like vi aldrig har sett förut.
Hur länge ska vi träffas så här och prata utan att komma fram till något? Boskapen dör utan mat, och ganska snart kommer även vi och våra barn att svälta. Vi måste hitta en annan lösning som är bättre och förnuftigare. Jag tror att det vore bäst att lämna detta torra land och ge sig ut i världen. Där kan vi hitta en bättre och mer bördig jord eftersom vi helt enkelt inte kan leva så här längre.
Så talade en invånare i något obördigt landskap en gång i tiden. Den trötta rösten var för en stund mittpunkten i ett möte. Var och när detta skedde berör inte dig eller mig, gissar jag. Det enda som är viktigt är att du tror mig, när jag säger att det hände någonstans i något land för länge sedan. Om jag ska vara ärlig, trodde jag vid ett tillfälle att jag på något sätt hade uppfunnit hela denna historia. Jag lyckades som tur var befria mig från denna otäcka villfarelse lite i taget. Nu är jag övertygad om att jag kommer att skildra vad som verkligen hände och måste ha hänt någonstans och någon gång och att jag aldrig på något sätt kunde ha hittat på detta.
Lyssnarna stod med bleka och härjade ansikten och tomma, dystra och nästan oförstående blickar. De hade händerna under sina bälten och tycktes väckas till liv av dessa kloka ord. Var och en fantiserade redan om att han var i någon form av magiskt,paradisiskt land där belöningen för hårt arbete skulle vara en rik skörd.
– Han har rätt! Han har rätt! – Viskade de utmattade rösterna på alla sidor.
– Är det här stället nä…r…a? – ett utdraget sorl hördes från ett hörn.
– Bröder! – sa en annan med en något starkare röst. – Vi måste följa detta råd omedelbart eftersom vi inte kan bo så här längre. Vi har slitit och ansträngt oss, men allt har varit förgäves. Vi har sått fröer som kunde ha använts till mat, men översvämningarna kom och sköljde bortdem. Jorden sköljdes bort från sluttningarna så att endast sten återstod. Ska vi stanna här för evigt och arbeta från morgon till kväll bara för att förbli hungriga och törstiga, nakna och barfota? Vi måste bege oss iväg och leta efter en bättre och mer bördig jord där hårt arbete ger rikliga grödor.
– Kom igen! Låt oss gå omedelbart, det här stället är inte lämpligt att leva i längre!
Viskningar uppstod, och var och en började gå därifrån, tänkte inte på vart han var på väg.
– Vänta, bröder! Vart ska ni? – sa den första talaren igen. – Visst måste vi gå, men inte så här. Vi måste veta vart vi är på väg. Annars kan vi hamna i en värre situation i stället för att rädda oss själva. Jag föreslår att vi väljer en ledare som vi alla måste lyda och som kommer att visa oss den bästa och snabbastevägen.
– Låt oss välja! Låt oss välja någon direkt, – hördes det runtom.
Först nu uppstod grälet, ett verkligt kaos. Alla pratade och antingen lyssnade man inte eller så blev man överröstad. De började dela upp sig i grupper, varje person mumlande för sig själv, och sedan bröts även grupperna upp. Två och två började de dra varandra i ärmen, prata, försöka bevisa någotoch vifta för tystnad med sina händer. Sedan samlades de igen och fortsatte prata.
– Bröder! – dånade plötsligt en starkare röst som dränkte alla andra hesa, tråkiga röster. – Vi kommer inte att lyckas nå en överenskommelse. Alla pratar och ingen lyssnar. Låt oss välja en ledare! Vem av oss kan vi välja? Vem av oss har rest tillräckligt för att känna till vägarna? Vi känner alla varandra väl, och ändå vill jag inte att nån här ska leda mig och mina barn. Berätta hellre för mig vem resenären där borta är, som har suttit i skuggan på kanten av vägen sedan i morse?
Det blev knäpptyst. Alla vände sig mot främlingen och synade honom från topp till tå.
Resenären, en medelålders man, med ett dystert ansikte som knappt var synligt på grund av hans skägg och långa hår, satt och förblev tyst som tidigare. Han var uppslukad av sina tankar, och knackade då och då med sin stora käpp i marken.
– Igår såg jag samma man med en ung pojke. De höll varandra i handen och gick nerför gatan. Igår kväll lämnade pojkenbyn, men främlingen stannade kvar.
– Bröder, låt oss glömma dessa dumma småsaker så att vi inte förlorarmer tid. Vem han än är, så har han rest långt eftersom ingen av oss känner honom. Han känner säkert till den kortaste och bästa vägentill vårt paradis. Min bedömning är att han är en mycket vis man eftersom han sitter där tyst och tänker. Någon annan skulle redan ha lagt sig i våra planer tio gånger eller mer vid det här laget eller iallafall ha börjat ett samtal med en av oss. Men han har suttit där ensam hela tiden och inte sagt någonting.
– Det är klart att mannen sitter tyst för att han tänker på något. Han måste helt enkelt vara mycket smart, – instämde de andra och började undersöka främlingen igen. Var och en hade upptäckt ett lysande drag i honom, ett bevis på hans extraordinära intelligens.
Grälandet avtog helt, så överens var alla om att det bästa vore att fråga denna resenär. Alla verkade troatt Gud hade skickat honom för att han skulle leda dem ut i världen. Han skulle nog visa dem vägen till ett bättre territorium och mer bördig jord. Han skulle vara deras ledare, och de skulle lyssna på honom och lyda utan att ifrågasätta.
De valde ut tio män sinsemellan som skulle gå fram till främlingen och förklara beslutet för honom. Denna delegation skulle beskriva det eländiga läget och be honom att vara deras ledare.
Så de tio gick över och bugade ödmjukt. En av dem började tala om områdets improduktiva jord, om de torra åren och det elände som de alla befann sig i. Han avslutade på följande sätt:
– Dessa villkor tvingar oss att lämna våra hem och vårt land och att flytta ut i världen för att hitta ett bättre hemland. När vi nu äntligen har fått insikt om detta, verkar det som att Gud har visat oss barmhärtighet, genom att skicka dig till oss – du, en klok och värdig främling – och att du kommer att leda oss och befria oss från vårt elände. Med stöd av alla våra invånare ber vi dig att vara vår ledare. Vart du än går, följer vi efter. Du känner till vägarna och du föddes i ett lyckligare och bättre hemland. Vi kommer lyssnapå dig och lyda vart och ett av dina kommandon. Vill du, vise främling, gå med på att rädda oss från undergång? Vill du bli vår ledare?
Under hela detta tal, lyfte den vise främlingen aldrig på sitt huvud. Han satt hela tiden i samma position som tidigare. Huvudetvar sänkt, hans panna var rynkad, och han sa ingenting. Han knackade bara med sin käpp i marken då och då och – tänkte. När talet var över muttrade hanlångsamt utan att ändra sin kroppshållning:
– Det ska jag göra!
– Kan vi följa med dig och leta efter en bättre plats?
– Det kan ni! – fortsatte han utan att lyfta huvudet.
Entusiasm och uttryck för uppskattning uppstod nu, men främlingen sa inte ett ord om detta.
De tio berättade förde andra omsin framgång, och tillade att det var först nu de såg vilken stor visdom denne man hade.
– Han rörde sig inte ur fläckenoch lyfte inte ens huvudet för att se vem som pratade med honom. Han satt bara tyst och mediterade. Trotsalla våra tal och vår uppskattning, yttrade han bara sju ord.
– En riktigt vis man! Sällsynt intelligent! – ropade de glatt från alla håll och hävdade att Gud själv hade sänt honom som en ängel från himlen för att rädda dem. Alla var övertygade om att en så orubblig ledare skulle innebära stor framgång. Det beslutades således att de skulle ge sig av nästa dag i gryningen.
Märkningen
Jag hade en hemsk dröm. Jag undrar inte så mycket över själva drömmen, men jag undrar hur jag kan hitta modet till att drömma om hemska saker, när jag själv är en tyst och respektabel medborgare. Blott ett lydigt barn till vår kära, drabbade mor Serbien, precis som alla hennes andra barn. Om jag gjorde någonting annorlunda skulle jag förstå detta bättre, men nej, min käre vän, jag gör exakt samma som alla andra, och ingen kan riktigt matcha mig när det gäller att vara försiktig. När jag såg en glänsande knapp av en polisuniform som låg på gatan, blev jag uppslukad av dess magiska glöd. Jag var på väg att bara passera den, när min hand plötsligtbörjade darra och gjorde en salut; mitt huvud böjde sig mot jorden av sig självt, och min mun formades till det vackra leende som vi alla bär när vi hälsar på våra överordnade.
– Ädelt blod rinner i mina ådror – så är det! – Detta var vad jag trodde i det ögonblicket och jag såg med förakt på en förbipasserande som slarvigt klev på knappen.
– En best! – sa jag bittert, och spottade. Sedan fortsatte jag tyst, tröstad av tanken på att sådana sällar är få; Och jag var särskilt glad över att Gud hade gett mig ett raffinerat hjärta och våra förfäders ädla, ridderliga blod.
Nu kanske du förstår vilken underbar man jag är, inte alls olikde andra respektabla medborgarna, och du undrar säkert hur sådana hemska och dumma saker kan uppstå i mina drömmar.
Inget ovanligt hände mig den dagen. Jag åt en god middag och efteråt använde jag en tandpetare på mina tänder; smuttade på mitt vin. Och efter att ha använt mina medborgerliga rättigheter på ett så modigt och samvetsgrant sätt, gick jag till sängs och tog en bok med mig för att somna snabbare.
Boken gled snart ur mina händer, efter att naturligtvis ha tillfredsställtmina inre behov. Alla dagens plikter hade fullföljts och jag somnade lika oskyldig som ett lamm.
Direkt befann jag mig på en smal och lerig väg som leder genom berg. Natten var kall och svart. Vinden ylademellan karga grenar och skar som en rakkniv när den vidrörde naken hud. Himlen var svart, dum, och hotfull. Snö blåste som damm i ögonen och slog mot ansiktet. Det syntes inte en levande själ någonstans. Jag skyndade på mina steg och gled då och då på den leriga vägen till vänster, till höger. Jag stapplar och ramlar och tappar slutligen insikten om vart jag är på väg. Jag vandrar på – Gud vet var – och det är inte en kort, vanlig natt, den är lång som ett sekel, och jag fortsätter hela tiden att gå utan att veta vart.
Jag gick i väldigt många år och kom någonstans, långt, långt borta från mitt hemland. Det var en okänd del av världen, ett främmande land som förmodligen ingen kände till och som, helt säkert, endast kan ses i drömmar.
När jag strövade genom detta land, kom jag till en stor stad där många människor bodde. På den stora marknaden fanns en stor folkmassa och det hördes ett fruktansvärt ljud. Det var tillräckligt högt för att spräcka ens trumhinnor. Jag tog in på ett litet värdshus nära marknaden och frågade hyresvärden varför så många människor hade samlats…
– Vi är tysta och respektabla människor, – började han sin historia, – vi är lojala och lydiga mot borgmästaren.
– Borgmästaren är inte din högsta auktoritet, eller hur? – frågade jag och avbröt honom.
– Borgmästaren styr här och han är vår högsta auktoritet. Polisen kommer härnäst.
Jag skrattade.
– Varför skrattar du?… Visste du inte det?… Var kommer du ifrån?
Jag berättade för honom hur jag hade gått vilse, och att jag kom från det avlägsnalandet – Serbien.
– Jag har hört talas om det berömda landet! – viskade hyresvärden för sig själv, tittade på mig med respekt, och sasedan högt:
– Det är våra lagar, – han fortsatte, – borgmästaren styr här med sina poliser.
– Hur är era poliser?
– Ja, det finns olika typer av poliser, de är på varierande sätt, beroende på rang. Det finns de som är mer framstående och de som är mindre framstående… Vi är tysta och respektabla människor, men alla typer av luffare kommer från grannskapet, de korrumperar oss och lär oss onda ting. För att kunna skilja våra medborgare från andra människor gav borgmästaren en order igår om att alla våra medborgare ska gå till den lokala domstolen. Där ska var och en av oss få sin panna märkt. Det är därför så många människor har gått samman: för att besluta vad de ska göra.
Jag ryste och tänkte att jag skulle fly från detta märkliga land så fort jag kunde. Trots att jag var en serb, var jag inte van vid en sådan uppvisning av ridderlighet, och jag blev lite orolig!
Hyresvärden skrattade välvilligt, knackade mig på axeln, och sa stolt:
– Är det här tillräckligt för att skrämma dig? Det är inte konstigt alls, du måste gå väldigt långt för att hitta människor som är lika modiga som vi är!
– Och vad tänker ni göra? –frågade jag försiktigt.
– Vilken fråga! Du kommer att se hur modiga vi är. Du måste gå långt för att hitta mod som vårt, säger jag. Du har rest långt och sett mycket av världen, men jag är säker på att du aldrig har mött större hjältar än oss. Låt oss gå dit tillsammans. Jag måste skynda mig.
Vi var precis på väg att gå när vi hörde ljudet av en pisksnärt framför dörren.
Jag kikade ut och såg en väldigt konstig syn – en man hade en lysande, tjänste-mössa på huvudet och var klädd i en prålig kostym. Han red på en annan mans rygg. Den mannenhade mycket fina kläder av vanligt, civilt snitt. Han stannade framför värdshuset och ryttaren klev ner.
Hyresvärden gick ut, bugade ända till marken, och mannen i prålig kostym gick in i värdshuset och fram till ett speciellt dekorerat bord. Han som hade de civila kläderna stannade framför värdshuset och väntade. Hyresvärden bugade djuptäven för honom.
– Vad handlar det här om?
– Tja, den som gick in i värdshuset är en polis av hög rang, och den här mannen är en av våra mest framstående medborgare, mycket rik,ochen stor patriot, – viskade hyresvärden.
– Men varför låter han den andre rida på ryggen?
Hyresvärden skakade på huvudet på mig och vi steg åt sidan. Han gav mig ett hånfullt leende och sa:
– Vi ser det som en stor ära som sällan är välförtjänt! – Han berättade även en hel del andra saker, men jag var så upphetsad att jag inte kunde förstå dem. Men jag hörde tydligt vad han sa i slutet: – Det är en tjänst till sitt land som alla nationer fortfarande inte har lärt sig att uppskatta!
–
Vi kom till mötet och valet av ordförande var redan igång.
Om jag minns rätt så valde den första gruppen en man vid namn Kolb, som kandidat till ordförande; den andra gruppen ville ha Talb, och den tredje hade en annan kandidat.
Det uppstod en fruktansvärd förvirring; varje grupp ville ha sin egen man.
– Jag tror inte att vi har en bättre man än Kolb för rollen som ordförande för ett så viktigt möte, – sade en röst från den första gruppen, – eftersom vi alla så väl känner till hans dygder som medborgare och hans stora mod. Jag tror inte att det finns någon bland oss som kan skryta med att ha ridits runt så ofta av de riktigt viktiga människorna…
– Du ska väl inte prata om sånt, – skrek någon från den andra gruppen. – Du har aldrig ridits runt av en poliskontorist!
– Vi vet vilka dina dygder är, – ropade någon från den tredje gruppen. – Du kan aldrig få ett enda slag av piskan utan att yla!
– Låt oss reda ut det här, bröder! – började Kolb. – Det är sant att framstående människor red på min rygg redan för tio år sedan. De piskade mig och jag gjorde aldrig nåt ljud, men det kan mycket väl vara så att det finns fler som är värdigaibland oss. Det kanske finns yngre och bättre förmågor.
– Nej, nej, – ropade hans anhängare.
– Vi vill inte höra om föråldrade utmärkelser! Det är tio år sedan Kolbreds på, – ropade rösterna från den andra gruppen.
– Ungt blod borde ta över, låt gamla hundar tugga gamla ben, – skrek några från den tredje gruppen.
Plötsligt hördes det inget mer oväsen; Människor flyttade sig åt sidan, till vänster och höger, för att bana väg och jag såg en ung man på cirka trettio. När han närmade sig, böjde alla sina huvuden djupt.
– Vem är det här? – viskade jag till min hyresvärd.
– Han är den folkliga ledaren. En ung man, men mycket lovande. I hans tidiga dagar kunde han skryta med att ha burit borgmästaren på ryggen tre gånger. Han är mer populär än någon annan.
– Kommer de kanske att välja honom? –frågade jag.
– Det kommer de helt säkert att göra. Alla andra kandidaterär äldre och har haft sina bästa år, medan han faktiskt hade borgmästaren på ryggen en liten stund igår.
– Vad heter han?
– Kleard.
De gav honom en hedersplats.
– Jag tror – Kolbs röst bröt tystnaden – att vi inte kan hitta en bättre man för denna position än Kleard. Han är ung, men ingen av oss som är äldre kan kalla oss hans jämlike.
– Hör, hör!… Länge leve Kleard!… – vrålade alla röster.
Kolb och Talb tog honom till ordförandens plats. Alla gjorde en djup bugning, och det var total tystnad.
– Tack, bröder, för er höga aktning och den ära som ni så enhälligt har skänkt mig. Era förhoppningar om vad jag ska kunna prestera, är väldigt smickrande. Det är inte lätt att styra skeppet som bär nationens önskangenom sådana betydelsefulla dagar, men jag kommer att göra allt som står i min makt för att rättfärdiga ert förtroende. Jag kommer ärligt att företräda er åsikt och att förtjäna er höga aktning. Tack, mina bröder, för att ni valde mig.
– Hurra! Hurra! Hurra! – vrålade väljarna från alla håll.
– Och nu, bröder, hoppas jag att ni låter mig säga några ord om denna viktiga händelse. Det är inte lätt att genomlida sådana smärtor, sådana plågor som väntar oss; det är inte lätt att få sin panna märkt med varmt järn. Nej, detta är smärtor som alla människor inte klarar av. Låt ynkryggarna darra och blekna av rädsla. Vi får inte glömma för ett ögonblick att vi är söner till modiga förfäder, att ädelt blod rinner i våra ådror, det heroiska blodetfrån våra förfäder. Blodet från de stora riddarna som dog utan att blunda för frihet och allas lycka. Vårt lidande är litet, om vi jämför det med deras lidande –varför skall vi bete oss som medlemmar i en degenererad och feg ras nu när vi lever bättre än någonsin tidigare? Varje sann patriot och alla som inte vill sätta vår nation på skam inför hela världen, kommer att bära smärtan som en man och en hjälte.
– Hör! Hör! Länge leve Kleard!!
Det fanns flera ivriga talare efter Kleard; de uppmuntrade de rädda människorna och upprepade mer eller mindre vad Kleard hade sagt.
Då bad en blek och trött gammal man om att tala. Han hade ett skrynkligt ansikte och håret och skäggetvar vitt som snö. Hans knän skakade av åldern, hans händer darrade och ryggen var böjd. Hans röst skälvde och hans ögon var blankaav tårar.
– Barn, – började han, med tårar som rullade ner för hans vita och skrynkliga kinder och föll på hans vita skägg, – Jag är olycklig och jag kommer att dö snart, men det förefaller mig som att en sådan skam inte bör falla på er. Jag är hundra år gammal, och jag har levt hela mitt liv utan denna tortyr!… Varför ska slaveriets märke bli intryckt på mitt vita och trötta huvud nu?…
– Ner med den gamla rackaren! – ropade ordföranden.
– Ner med honom! –skrek även andra.
– Den gamla fegisen!
– I stället för att uppmuntra de unga skrämmer han alla!
– Han borde skämmas för sina gråa hårstrån! Han har levt länge nog, och han kan fortfarande bli rädd – vi som är unga är modigare…
– Ner med ynkryggen!
– Släng ut honom!
– Ner med honom!
En arg skara modiga och unga patrioter rusade på den gamle mannen och började knuffa, dra och sparka på honom av raseri.
De släppte honom till slut på grund av hans ålder – hade han varit yngre skulle de ha stenat honom levande.
De lovade alla sig själva att vara modiga i morgon och att visa sig värdiga äran och härligheten i sittland.
Folk gick uppspelta från mötet. Som avsked sa de:
– I morgon får vi se vem som är vem!!
– Vi sorterarbort skrävlarna i morgon!
– Det är dags för de värdiga att skilja sig från de ovärdiga, så att alla rackare inte kan skryta om att de har ett modigt hjärta!
–
Jag gick tillbaka till värdshuset
– Förstår du hur modiga vi är nu? – Frågade min hyresvärdstolt.
– Absolut, – svarade jag automatiskt, med känslan av att min styrka hade övergett mig och att mitt huvud var fyllt med konstiga intryck.
Samma dag läste jag en ledare i deras tidning som löd:
– Medborgare, det är dags att sluta skryta och vara så fåfänga. Det är dags att sluta visa uppskattning för de tomma ord som vi använder i överflöd för att visa våra imaginära dygder. Det är dags, medborgare, att sätta våra ord på prov och visa vem som verkligen är värdig och vem som inte är det! Men vi tror inte att det kommer att finnas några skamliga ynkryggar bland oss som måste föras med våld till den utsedda märknings-platsen. Var och en av oss som känner en droppe av våra förfäders ädla blod i sina ådror kommer att kämpa för att vara bland de första att bära smärtan och ångesten. De kommer bära den stolta och tysta, för detta är helig smärta, det är ett offer för vårt lands bästa och för allas vår välfärd. Framåt, medborgare, för i morgon är dagen för det ädla provet!…
–
Min hyresvärd gick till sängs direkt efter mötet den dagen för att komma så tidigt som möjligt till den utsedda platsen nästa dag. Många gick dock direkt till rådhuset för att vara så nära kö-chefen som möjligt.
Nästa dag åkte ävenjag till rådhuset. Alla var där – unga och gamla, män och kvinnor. Vissa mödrar bar sina små barn i sina armar så att de kunde märkas med slaveriets märke, det vill säga hedras. På så sätt skulle de få större rätt till höga befattningar inom den offentliga förvaltningen.
Det var en enorm trängsel och mycket svärande(I det fallet var de ungefär som oss serber, och jag var på något sätt glad över detta), och alla strävade efter att vara den första vid dörren. Vissa tog till och med andra runt halsen.
Märkningen tillämpades av en särskild tjänsteman i en vit, formell kostym som milt förmanade folket:
– Trängs inte, för Guds skull, allas tur kommer – Ni är inte djur, jag antar att vi kan klara oss utan knuffande.
Märkningen började. Nånskrek och nån annan bara stönade, men ingen fick den utan att ge ifrån sig nåt ljud så länge jag var där.
Jag kunde inte stå ut med att titta på denna tortyr så länge, så jag gick tillbaka till värdshuset. Några av dem var redan där och åt och drack.
– Det är över! – sa en av dem.
– Vi skrek iallafall inte, men Talbskriade som en åsna!… – sa en annan.
– Nu ser du hurTalb är, tänk att du ville ha honom som ordförande för mötet igår.
– Ah, sånt kan man aldrig veta!
De pratade, stönade av smärta och vred sig, men försökte dölja detta från varandra, för ingen ville bli kallad för en fegis.
Kleard vanhedrade sig själv, eftersom han stönade. En man vid namn Lear var en hjälte eftersom han bad om att få två märken på pannan utan att ge ifrån sig ett ljud av smärta. Hela staden pratade om honom med största respekt.
Vissa människor rymde, men de mötte allas förakt.
Efter några dagar gick han som hade två märken i pannan omkring med huvudet högt, fylld av värdighet, självkänsla,ära och stolthet. Vart han än gick, möttes han av bugningar och män tog av sina hattar för att hylla hjälten för dagen.
Män, kvinnor och barn sprang efter honom på gatan för att se landets modigaste man. Vart han än gick, följde vördnadsfulla viskningar honom: „Lear, Lear!… Det är han! Det är hjälten som inte ylade, som inte gav ett ljud ifrån sig medan två märken blevinbrända på pannan! Han hamnade i tidningarna, prisad och förhärligad.
Och han hade förtjänat folkets kärlek.
–
Överallt fick jag höra ett sådant beröm, och jag började känna det gamla, ädla serbiska blodet rinna i mina ådror. Våra förfäder var hjältar, spetsades i sin kamp för frihet; Vi hade också vårt heroiska förflutna och vårt Kosovo. Jag blev uppfylld av nationell stolthet och fåfänga, ivrig att visa hur modig min ras var, rusade till rådhuset och skrek:
– Varför prisar ni Lear?… Ni har aldrig sett sanna hjältar! Kom och se själv hur ädelt serbiskt blod är! Sätt tio märken på mitt huvud, inte bara två!
Statstjänstemannen i den vita kostymen förde sitt märkjärn nära min panna, och jag började… Jag vaknade upp ur min dröm.
Jag gnuggade min panna i rädsla och gjorde korstecknet, undrandes över de konstiga saker som visas i drömmar.
– Jag överskuggade nästan Lears ära, –tänkte jag nöjt. Sen vände jag mig om, på något sätt ledsen över att min dröm inte hade fått fortsätta.
I Belgrad, 1899
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020
Радоје Домановић 