Tag Archive | ravin

Gid la (3/3)

(Paj anvan)

Se konsa, premye jou a pase. Anpil lòt jou te pase pat gen siksè. Pa gen anyen espesyal ki te fèt, sèlman kèk ti difikilte: Moun tonbe; aksidan nan twou ak ravin, pikan, kèk janm oswa bra kase, lòt moun kase kou yo; nou andire tout doulè sa yo. Kèk vye granmoun te rete nan wout pou yo mouri. “Yo tap mouri de tout fason, menm si yo te lakay yo.” Pòt Pawòl nou an te di ankouraje moun yo pou yo kontinye. Te gen de twa timoun ki te mouri, paske se te volonte Bondye. Lè se timoun, gen mwens doulè. “Se sa ki rive nan laj marye, ki bay anpil doulè. Se pou Bondye kenbe paran yo pou yo pa pèdi pitit jiskaske yo gen ase laj pou yo marye. Lè konsa sò a mwens!” Gen kèk ki te mare tèt yo ak mouchwa, yo fè konprès; Gen lòt moun ki te gen bra yo mare; pi fò nan yo sal, ak dechire. Chire, chire, rad yo te an miyèt moso. Men, yo te kontinye ak kè kontan. Yo te ka andire eprèv la pi fasil si yo pa t soufri grangou anpil. Men, yo te oblije kontinye ale pi devan.

Yon jou gen yon bagay ki enpòtan ki te rive.

Gid la tap gide yo nan wout la, vanyan sòlda yo te antoure li. (Te gen de nan solda yo ki te disparèt, pa t gen moun ki ’konnen ki kote yo te ye). Gen kèk moun ki panse yo pat vle kontinye; yo kouri met deyò. Pòt pawòl la di se te yon krim. Gen kèk kanmenm ki te konsidere ke yo te peri sou wout la, men yo te rete bouch pe yo pa t vle opinyon yo fè lòt moun yo fache.) Rès foul la te dèyè a. Menm lè a, yon gwo gwo twou ravin nan yon wòch. Twou a te tèlman fon pa gen okenn moun ki te gen odas vanse l. Vanyan sòlda yo ki te kanpe, yo te vire gade gid la. Li te gen tèt li bese, sousi l fonse, li pa pale; li te mache ak fòs pou al devan, li frape baton an sou bò gòch, bò dwat, ak devan, menm jan li abitye fè. Anpil te di sanble li ap fè maji. Li pa gade pèsonn, li pa di yon mo; figi l pa chanje’, pa gen siy laperèz nan li. Li te vanse pi pre gwo twou san fon an. Menm sòlda pi vanyan yo te rete dousman; pèsonn pa oze avèti Gid la ki chaje ak entèlijans, sajès ak kouraj la. Li te fè de pa li te rive nan kwen pre twou a. Tout moun te pè; je yo ouvri men lajè, e yap tranble. Nèg ki pi brav yo te anvi kenbe chèf la, menm lè yo konnen yo pa dwe fè sa.Li pran yon pa, de pa li te tonbe nan twou ravin lan.

Anpil konfizyon, bri, pè ak rele anmwe. Anpil te gentan tonbe kouri.

– Tann, frè m yo! Poukisa nou prese konsa? Se konsa nou kenbe pawòl nou? Nou dwe kontinye swiv nonm saj sa la, paske li konnen sa l ap fè; li pa sòt ase pou li ale pèdi tèt li. An ale dèyè l’! Petèt isit la se dènye danje ki pi grav nou ap jwenn. Ki moun ki konnen si pa gen pi lwen pase ravin sa a, yon peyi bèl bagay ak anpil pitit pitit ke Bondye te gen sere pou nou. Pèsevere! Pa gen anyen ki reyalize san travay di!

Se konsa, pòt pawòl la te fè yon pa epi li disparèt nan ravin nan. Vanyan gason yo te kouri dèyè l, ak tout lòt moun yo.

Te gen kriye, rele, moun kap tranble rele anmwe nan gwo twou ravin nan. Yon moun te ka fè sèman: pèsonn pa t ’kapab soti vivan; oswa san blese ni soti tout antye. Gid na chay la te gen yon chans: li te pandye sou yon ti pyebwa li pat blese; Tou dousman li te soti nan twou a.

Pandan te gen anpil rele, kriye, anmwe anba nan twou a; pèsonaj la chita san li pa di anyen. Gen kèk moun ki te fashe, yo te blese, yo te an kòlè yo te lage madichon sou gid la: li pa di anyen, li te rete jan li abitye ye, dousman, an silans, tèt bese.

Moun ki te jwenn kenbe ti pye bwa, yo te soti nan twou ravin nan, gen moun se te akoz de ti branch bwa, genyen ki te jwen pyebwa, yo te kòmanse soti. Genyen ki te kase janm, lòt kase bra’, genyen ki te kase kou’ ,e gen ki te gen san nan figi’. Yo tout te soti enfim, pat gen moun ki pat gen yon pwoblèm; sèlman Gid la ki pat blese. Tout moun te fashe, yo t’ap plenn,bougonnen; yo t’ap gade l ‘an kachèt, yo t’ap gade l byen move. li pa t menm leve tèt li. Li te rete an silans lap panse, tankou yon nonm saj!

– Yon ti tan te pase. Foul moun yo tap vin pi piti. Chak jou te gen kèk ki te bay vag e konsa gen anpil ki te retounen lakay yo.

Nan tout foul moun ki tap mache yo, sèlman ven (20) ki te rete. Dezespwa ak dout te sou figi yo tout; grangou fini ak yo, yo pa di anyen. Tout moun te rete an silans, tankou Gid la. Menm pòt pawòl la te ap souke tèt li. Wout la te difisil.

Chak jou ti gwoup la vin pi piti; te rete apeprè dis (10) moun. Figi yo te plise, dezespere; yo plenn, yo baye men yo pa pale.

Yo pat gen figi moun ankò; yo parèt tankou moun ki fini: genyen ki te sou beki, bra yo nan fistibal mouchwa mare nan kou yo, pansman, ak konprès. Si yo ta vle fè plis sakrifis, li pa tap posib: tout kò yo te kouvri ak maleng ak boul.

Menm moun ki gen plis kouraj ak pi detèmine yo te pèdi lafwa ak espwa; menm si sa yo te toujou ap pouse pou pi devan. Enfim, jemi, ak anpil efò chak moun; Yo trennen youn ak lòt. Ki lòt bagay yo te ka fè? Yo pa ka rive jis la pou yo kite sa.

Jou te pase. Genyen ki tap trennen sou beki tèt bese; lè yo leve tèt yo gade; Gid la pa t’ devan yo ankò. Yon lòt etap, epi yo tout te lage tèt yo nan ravin lan.

– Woush, wouch, janm mwen!… wouch, wouch, men mwen!… wouch, wouch!

Se te tankou yon koral kap plenn, pa gen anyen ou te ka tande ke plenn, kriye ak rèl. Yon vwa tou fent te bay Gid la madichon, tout moun te rete an silans.

– Byen bonè, Gid la te chita, menm jan ak jou yo te chwazil pou gide foul la’. Pa gen okenn chanjman nan li.

Pòt pawòl la soti nan ravin lan; de mesye swiv li. Defigire, kouvri ak san, yo gade tout kote pou konte konbyen nan moun yo ki te rete: yo wè se yo sèl ki te la. Perèz ak dezespwa anvayi kè yo. Yo gade tout kote se te jaden, flè, wòch ak montay – pa gen anyen, e pa gen okenn tras okenn chimen. De jou anvan yo te koupe fè yon wout. Gid la ki te mennen yo la.

Yo panse de kanmarad yo, zanmi ak fanmi yo ki te tonbe nan vwayaj la, te gen yon detrès pi mal ke doulè ke yo genyen akoz de pati nan kò yo kap fè yo mal yo ki te monte yo. Yo gade pwòp pwòblèm pa yo.

Pòt pawòl la pwoche bò gid la epi li pale nan ak yon vwa ki tap tranble ak fatig, doulè, dekourajman ak yon move gou:

– Ki kote nou prale?

Gid la te rete an silans.

– Ki kote ou ap mennen nou ak ki kote ou mennen nou? Nou menm ak fanmi nou te fè ou konfyans, nou te swiv ou, kite kay nou yo ak tonm zansèt nou yo, pou nou sove anba dezas sou tè dezole pa nou an, epi ou te mennen nou nan yon dezas ki pi mal. Nou te trennen desan (200) fanmi dèyè nou; kounye a gade konbyen nou ye.

– Saw di m la; Nou tout pa la? – chèf la te di nan dan, san leve tèt li.

– Ki dwa ou poze kesyon sa? Leve tèt ou, gade, konte konbyen nan nou ki toujou nan vwayaj mizerab sa a! Epi gade nan ki eta nou ye. Li tap pi bon si nou te mouri ke nou la nan eta sa.

– Mwen pa ka gade!…

– Poukisa?

– Mwen avèg!

Tout twa (3) mesye yo te rete an silans

– Èske ou te pèdi je ou sou wout la?

– Mwen te fèt avèg.

Twa mesye yo bese tèt yo ak dezespwa.

Yon van otòn gwonde, deklannche, nan mòn lan, chire ak vannen fèy yo; bwouya anvlòpe mòn yo. Solèy la te kache dèyè nwaj yo; nwaj yo tap woule nan syèl la ak kouri ale pi lwen.

Twa mesye yo gade youn lòt ak anpil detrès.

– Ki kote nou prale kounye a? – youn nan yo mande ak yon vwa ki sanble ki soti byen lwen ke kavo yo.

– Nou pa konnen!

 

Nan Bèlgrad, 1901.
Pou “Radoje Domanović” Pwojè sa te tradui pa Kareen Bijoux Augustin, 2020.

Ledaren (3/3)

(föregående sida)

Således var den första dagen över, och det följde fler dagar med den samma framgångar. Ingenting av stor betydelse skedde, bara triviala händelser: De föll huvudstupa ner i ett dike, sedan in i en ravin; de skrapade sig mot häckar och björnbärsbuskar; de trampade på flaskor; flera bröt armar och ben; några drabbades av slag mot huvudet. Men allt detta genomleds tålmodigt. Några gamla män lämnades döda på vägen. „De skulle ha dött även om de hade stannat hemma, för att inte tala om hur illa det hade gått om de gått ännu längre!“ sa talesmännen och uppmuntrade de andra att fortsätta. Några mindre barn, ett till två år gamla, omkom också. Föräldrarna undertryckte stoiskt sina hjärtesorg eftersom det var Guds vilja. „Och ju mindre barnen är, desto mindre sorg. När de är yngre är sorgen mindre. Gud förbjude att föräldrar förlorar sina barn när de har nått giftasmogenålder. Om det är förutbestämt att barnen ska dö, är det bättre att de dör tidigt. Då är sorgen inte så stor!“ tröstade talesmän dem igen. Några hade virat dukar runt huvudet och satt kalla kompresser på sina blåmärken. Andra bar sina armar i slingor. Alla var trasiga och sönderskurna. Deras kläder hängde i strimlor, men de gick glatt framåt ändå. Allt detta skulle ha varit lättare att bära om de inte även hade plågats av hunger. Men de var tvungna att fortsätta.

En dag hände något mer betydelsefullt.

Ledaren gick främst, omgiven av de modigaste männen i gruppen. (Två av dem saknades, och ingen visste var de var. Den allmänna uppfattningen var att de hade svikit gruppen och flytt. Vid ett tillfälle sa talesmannen något om deras skamliga förräderi. Endast ett fåtal trodde att de två hade dött på vägen, men de sa ingenting av rädsla för att reta de andra. ) Resten av gruppen stod i kö bakom dem. Plötsligt dök det upp en ytterst stor och djup, stenig ravin – en riktig avgrund. Backen var så brant att de inte vågade ta ett enda steg framåt. Även de modigaste stannade upp och tittade på ledaren. Med rynkad pannan, absorberad i sina tankar med huvudet nersänkt, klev han djärvt fram, knackandes med sin käpp, först till höger, sedan till vänster, på sitt karakteristiska sätt. Många sa att detta fick honom att verka ännu mer värdig. Han varken tittade på någon eller sa något. På hans ansikte syntes det ingen förändring av uttryck och inget spår av rädsla. Detta trotsatt han kom närmare och närmare branten. Även de djärvaste männen blev bleka som lik av nervositet, men ingen vågade varna den tappra, kloka ledaren. Han hade bara två steg kvar till kanten. Alla började darra av sjuklig rädsla och glodde med vidöppna ögon. De modigaste männen var på väg att hålla tillbaka ledaren, även om det innebar ett brott mot disciplinen. Han tog ett steg, två steg, och störtade ner i ravinen. Det uppstod förvirring, folk jämrade sig, skrek; rädslan fick övertaget. Några började fly.

– Stanna, bröder! Varför har ni så bråttom? Är det så här ni håller ert ord? Vi måste följa den vise mannen, han vet vad hangör. Han skulle vara galen om han ville förstöra för sig själv. Framåtmarch, efter honom! Detta är den största och kanske den sista faran, det sista hindret. Vem vet? På andra sidan ravinen kanske vi hittar ett magnifikt,bördigt land som Gud har skapat helt för oss. Framåt! Utan uppoffringar,kommer vi aldrig att komma någonstans! – så lydde talesmannens ord och även han tog två steg framåt ochförsvannner i ravinen. De modigaste följde tätt efter och sedan följde även de andra.

Det hördes jämranden, stönanden ochtumlandenpå den branta sluttningen av denna stora ravin. Man tror ju inte attnågon kan komma levande ur något sådant, än mindre oskadd och i ett stycke, men mänskligt liv är envist. Ledaren hade en ovanlig tur. Han fick tagi några buskar när han föll och klarade sig ifrån skador. Han lyckades ta sig samman. Medan jämranden, stönanden och gråtrungande nedanför, satt han orörlig, försjunken i sina tankar. Några som slagit sig illa och blivit arga började förbanna honom men han brydde sig inte. De som haft turen att få tag i en buske eller ett träd medan de föll började ihärdigt försöka att klättra ut. Vissa hade spräckt sina huvuden så att blodet forsade. Ingen hade klarat sig oskadd förutom ledaren. De rynkade plötsligt sina pannoråt honom och stönade i vånda men han lyfte inte ens huvudet. Han var tyst och hade uttrycket av ett reflekterande snille!

Det gick en tid. Antalet resenärer blev färre och färre. Varje dag tog ut sin rätt. Några lämnade gruppen och vände tillbaka.

Av det stora antal som inlett resan återstod bara ett tjugotal. Deras härjade och utmattade ansikten visade tecken på förtvivlan, tvivel, trötthet och hunger, men ingen sa ett enda ord. De var lika tysta som sin ledare och fortsatte färden. Till och med den pigge talesmannen skakade desperat på huvudet. Vägen var verkligen svår.

Deras antal minskade dagligen tills det bara var tio kvar. Med förtvivlade ansikten, inledde de inga samtal. De stönade bara och klagade.

Faktum var att de såg mer ut som krymplingar än män. Några hade kryckor. Några höll armarna i slingor som var fästa runt halsen. Många bar bandage och kompresser runt sina händer. Även om de gärna hade gjort nya uppoffringar, kunde de inte detta eftersom det nästan inte fanns utrymme på deras kroppar för nya sår.

Även de starkaste och modigaste bland dem hade redan förlorat tro och hopp, men kämpade fortfarande på; Det kan gå,intalade de sig med stor ansträngning, klagandes och plågade av smärta. Det var inget alternativ att gå tillbaka. Skulle de ha gjort så många uppoffringar bara för att ge upp?

Det började skymma. De haltande på kryckor och såg plötsligt att ledaren inte var framför dem längre. De tog ytterligare ett steg och störtade ner i en annan ravin.

– Åh, mitt ben! Åh, min hand! – skallade jämmer och stönanden. Det var tillochmed en svag röst som förbannade den värdige ledaren men han tystnade snabbt.

När solen gick upp satt ledaren på precis samma sätt som den dagen han valdes. Det var inte minsta förändring i hans utseende.

Talesmannen klättrade ut ur ravinen, följd av två andra. De var vanställda och blodiga och vände sig om för att se hur många som var kvar, men de var de enda. Deras hjärtan fylldes av dödlig rädsla och hopplöshet. Regionen var okänd, kuperad, stenig – inga vägar någonstans. Två dagar tidigare hade de hittat en väg men lämnade den bakom sig. Ledaren ledde dem bort från den.

De tänkte på de många vänner och släktingar som hade dött på denna stora resa. En sorg starkare än smärtan i deras handikappade lemmar övervann dem. De hade bevittnat sin egen undergång med egna ögon.

Talesmannen gick fram till ledaren och började tala med en trött, darrande röst som var fylld av smärta, förtvivlan och bitterhet.

– Vart är vi på väg nu?

Ledaren var tyst.

– Vart kommer du att leda oss? Vi lade våra egna liv och våra familjers liv i era händer och följde efter er. Våra hem och våra förfäders gravar lämnade vi bakom oss i hopp om att vi skulle kunna rädda oss själva från undergång i det karga landet. Men du har gjort det värre för oss. Det fanns tvåhundra familjer bakom dig och se nu hur många det finns!

– Du menar att alla inte är här? – mumlade ledaren utan att lyfta huvudet.

– Hur kan du ställa en sådan fråga? Titta upp och se själv! Räkna hur många av oss som är kvar på denna olyckliga resa! Sevilket tillstånd vi befinner oss i! Det vore bättre att ha dött än att bli så här handikappad.

– Jag kan inte titta på dig!

– Varför inte?

– Jag är blind.

En isande tystnad.

– Har du tappat synen under resan?

– Jag föddes blind!

De tre började hänga sina huvuden i förtvivlan.

Höstvinden blåste olycksbådande genom bergen och fällde de vissna bladen. En dimma svävade över kullarna, och genom den kalla, dimmiga luften fladdrade korparnas vingar. Solen var dold bakom molnen, som blev allt mörkare och fler och fler.

De tre såg på varandra i total skräck.

– Vart kan vi ta vägen nu? – mumlade en av dem allvarligt.

– Vi vet inte!

 

I Belgrad, 1901
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020