Leiðtogi (3/3)
Þannig leið fyrsti dagurinn og fleiri dagar fylgdu með sama árangri. Ekkert mjög mikilvægt gerðist, aðeins léttvægir atburðir: þeir féllu með höfuðið á undan ofan í skurð, síðan í skurð; þeir burstuðu við limgerði og brómberarunna; þeir stigu á flöskur; nokkrir brutu handleggi og fætur; sumir fengu höfuðhögg. En allar þessar kvalir voru þoldar. Nokkrir gamlir menn lágu eftir látnir á veginum. „Þeir hefðu dáið jafnvel þótt þeir hefðu verið heima, að ekki sé minnst á á veginum! sögðu talsmennirnir og hvöttu hina til að halda áfram. Nokkur smærri börn, eins til tveggja ára, fórust einnig. Foreldrarnir bældu niður hjartasár sín vegna þess að það var vilji Guðs. „Og því minni sem börnin eru, því minni er sorgin. Þegar þau eru yngri er sorgin minni. Guð gefi að foreldrar missi aldrei börn sín þegar þau hafa náð giftingaraldri. Ef börnin eru svo örlagarík, þá er betra að þau deyja snemma. Þá er sorgin ekki svo mikil!“ talsmennirnir hugguðu þau aftur. Sumir vöfðu dúkum um höfuðið og settu kalda grisjuþófa á marbletti. Aðrir báru handleggina í stroffi. Allir voru slitnir og skornir upp. Föt þeirra héngu í tætlum, en þau ýttu sér engu að síður glöð áfram. Allt þetta hefði verið auðveldara að bera ef þeir hefðu ekki verið uppfullir af hungri. En þeir urðu að halda áfram.
Dag einn gerðist eitt merkilegra.
Leiðtoginn gekk á undan, umkringdur hugrökkustu mönnum hópsins. (Tveggja þeirra var saknað og enginn vissi hvar þeir voru. Það var almenn skoðun að þeir hefðu svikið málstað sinn og flúið. Eitt sinn sagði talsmaðurinn eitthvað um skammarlegt svik þeirra. Aðeins fáir töldu að þeir tveir hefðu látist á leiðinni, en þeir sögðu ekki skoðun sína til að hræða ekki hina.) Restin af hópnum var í röð á eftir þeim. Allt í einu birtist ákaflega stórt og djúpt, grýtt gil – algjört hyldýpi. Brekkan var svo brött að þeir þorðu ekki að stíga skref fram á við. Jafnvel þeir hugrökkustu stoppuðu stutt og horfðu á leiðtogann. Hann hleypti brúnum, niðursokkinn í hugsanir með höfuðið niður, steig djarflega fram, sló stafnum fyrir framan sig, fyrst til hægri, síðan til vinstri, á sinn einkennandi hátt. Margir sögðu að þetta hefði allt gert það að verkum að hann virtist enn virðulegri. Hann horfði hvorki á neinn né sagði neitt. Á andliti hans var engin breyting á svip eða snefill af ótta þegar hann kom nær og nær brúninni. Jafnvel hinir djörfustu menn urðu fölir sem dauðinn, en enginn þorði að vara hinn hugrakka, vitra leiðtoga. Tvö skref í viðbót og hann var kominn á brúnina. Í sjúklegum ótta og með opin augu nötruðu þeir allir. Hugrökkustu mennirnirætluðu að halda aftur af leiðtoganum, jafnvel þótt það þýddi agabrot, þegar hann steig einu sinni, tvisvar og steypti sér í gilið. Það kom upp ráðaleysi, væl, öskur; óttinn náði yfirhöndinni. Sumir fóru að flýja.
– Hikiðvið, bræður! Afhverju eruði að flýta ykkur? Er þetta þannig sem þið standið við orð ykkar? Við verðum að fylgja þessum vitra manni því hann veit hvað hann er að gera. Hann væri geðveikur að meiða sjálfan sig. Áfram, á eftir honum! Þetta er stærsta og kannski síðasta hættan, síðasta hindrunin. Hver veit? Kannski hinum megin við þetta gil munum við finna stórkostlegt, frjósamt land sem Guð ætlaði okkur. Áfram! Án fórna komumst við hvergi! – svona voru ráðleggingar talsmannsins og hann tók líka tvö skref fram á við og hvarf út í gilið. Hinir hugrökkustu fylgdu á eftir og svo hlupu allir hinir inn.
Það voru veltur, væl, og stunur í bröttu hlíðinni í þessu mikla gljúfri. Maður hefði svarið því að enginn myndi nokkurn tímann komast út lifandi, því síður ómeiddur og í heilu lagi, en mannlífið er lífseigt. Leiðtoginn var óvenju heppinn. Hann hékk á runnum þegar hann féll svo hann meiddist ekki. Honum tókst að taka sig saman og klifra út. Á meðan væl, stunur og grátur ómuðu fyrir neðan sat hann hreyfingarlaus og þögull. Nokkrir sem voru barðir og reiðir fóru að bölva honum en hann gaf ekki gaum. Þeir sem voru heppnir gátu haldið í runna eða tré á meðan þeir féllu og fóru að reyna ákaft að klifra út. Sumir fengu gat á hausinn þannig að blóð rann úr andlitum þeirra. Það var enginn í einu lagi nema leiðtoginn. Allt í einu urðu þeir allir pirraðir og stynjuðu af angist en hann lyfti ekki einu sinni höfðinu. Hann þagði og tók upp hugsandi stellingu alvöru spekings!
Nokkur tími leið. Ferðamönnum fór að fækka og fækka. Hver dagur tók sinn toll. Sumir yfirgáfu hópinn og sneru til baka.
Af þeim mikla fjölda sem byrjaði voru aðeins um tuttugu eftir. Hörð, örmagna andlit þeirra endurspegluðu merki um örvæntingu, efa, þreytu og hungur, en enginn sagði eins mikið og orð. Þeir þögðu eins og leiðtogi þeirra og héldu áfram að ganga. Jafnvel hressi talsmaðurinn hristi höfuðið örvæntingarfullur. Vegurinn var sannarlega erfiður.
Þeim fækkaði daglega þar til þeir voru aðeins tíu. Með niðurdrepandi andliti, stynjuðu þeir aðeins og kvörtuðu í stað þess að spjalla.
Þeir líktust meira örkumlum en körlum. Sumir voru á hækjum. Sumir héldu handleggjum sínum í stroffi sem var fest um hálsinn. Á höndum þeirra voru fjölmörg sárabindi og grisjuþófar. Jafnvel þótt þeir hefðu viljað færa nýjar fórnir, gátu þeir það ekki vegna þess að það var nánast ekkert pláss á líkama þeirra fyrir ný sár.
Jafnvel þeir sterkustu og hugrökkustu höfðu þegar misst trúna og vonina, en þeir börðust enn lengra; það er að segja, þeir komu sér áfram á einhvern hátt með mikilli áreynslu, kvartandi, þjáðir af sársauka. Hvað annað gætu þeir gert ef þeir gætu ekki farið til baka? Svo margar fórnir og nú að yfirgefa ferðina?
Rökkur lækkaði. Þeir höltruðu á hækjum og sáu allt í einu að leiðtoginn var ekki lengur fyrir framan þá. Enn eitt skrefið og þeir steyptu sér allir í annað gil.
– Ó, fóturinn minn! Ó, höndin mín! – endurómaði væl og stunur. Ein veik rödd bölvaði meira að segja hinum verðuga leiðtoga en þagnaði svo.
Þegar sólin kom upp, sat þar foringinn, eins og þann dag er hann var valinn. Það var ekki minnsta breyting á útliti hans.
Talsmaðurinn klifraði upp úr gljúfrinu á eftir tveimur öðrum. Afskræmdir og blóðugir sneru þeir við til að sjá hversu margir voru eftir, en þeir voru þeir einu. Dauðalegur ótti og vonleysi fyllti hjörtu þeirra. Svæðið var óþekkt, hæðótt, grýtt – engir stígar neins staðar. Tveimur dögum áður höfðu þeir komið á veg en skilið hann eftir. Leiðtoginn leiddi þá þá leið.
Þeir hugsuðu um marga vini og ættingja sem höfðu látist í þessari hræðilegu ferð. Sorgin sem var sterkari en sársaukinn í örkumlum útlimum þeirra yfirbugaði þá. Þeir höfðu orðið vitni að eigin eyðileggingu með eigin augum.
Talsmaðurinn gekk upp að leiðtoganum og byrjaði að tala með þreytu, skjálfandi rödd fulla af sársauka, örvæntingu og biturð.
– Hvert erum við að fara núna?
Leiðtoginn þagði.
– Hvert ertu að fara með okkur og hvert hefur þú komiðokkur? Við settum okkur og fjölskyldur okkar í þínar hendur og fylgdum þér og skildum eftir heimili okkar og grafir forfeðra okkar í von um að við gætum bjargað okkur frá glötun í þessu hrjóstruga landi. En þú hefur eyðilagt okkur á verri hátt. Það voru tvö hundruð fjölskyldur á bak við þig og sjáðu nú hvað þær eru margar!
– Þú meinar að allir séu ekki hér? – muldraði leiðtoginn án þess að lyfta höfði.
– Hvernig geturðu spurt slíkrar spurningar? Horfðu upp og sjáðu! Teldu hversu mörg okkar eru eftir á þessari óheppilegu ferð! Sjáðu í hvaða formi við erum! Það væri betra að hafa dáið en að vera svona fatlaður.
– Ég get ekki séð þig!
– Af hverju ekki?
– Ég er blindur.
Dauðaþögn.
– Misstirðu sjónina á ferðinni?
– Ég fæddist blindur!
Þeir þrír hengdu höfðið í örvæntingu.
Haustvindurinn blés ógnvekjandi í gegnum fjöllin og dró niður visnuð laufblöð. Þoka sveif yfir hæðunum og vængir hrafna blöktu í gegnum kalt, þokuloftið. Óvænt væl ómaði. Sólin var falin á bak við skýin, sem voru að flýta sér lengra og lengra.
Þeir þrír horfðu hvor á annan í algjörri skelfingu.
– Hvert getum við farið núna? – muldraði einn alvarlegur.
– Við vitum það ekki!
Í Belgrad, 1901.
Fyrir „Radoje Domanović“ verkefnið þýtt af Dagbjörtu Gísladóttir, 2022.
Ledaren (3/3)
Således var den första dagen över, och det följde fler dagar med den samma framgångar. Ingenting av stor betydelse skedde, bara triviala händelser: De föll huvudstupa ner i ett dike, sedan in i en ravin; de skrapade sig mot häckar och björnbärsbuskar; de trampade på flaskor; flera bröt armar och ben; några drabbades av slag mot huvudet. Men allt detta genomleds tålmodigt. Några gamla män lämnades döda på vägen. „De skulle ha dött även om de hade stannat hemma, för att inte tala om hur illa det hade gått om de gått ännu längre!“ sa talesmännen och uppmuntrade de andra att fortsätta. Några mindre barn, ett till två år gamla, omkom också. Föräldrarna undertryckte stoiskt sina hjärtesorg eftersom det var Guds vilja. „Och ju mindre barnen är, desto mindre sorg. När de är yngre är sorgen mindre. Gud förbjude att föräldrar förlorar sina barn när de har nått giftasmogenålder. Om det är förutbestämt att barnen ska dö, är det bättre att de dör tidigt. Då är sorgen inte så stor!“ tröstade talesmän dem igen. Några hade virat dukar runt huvudet och satt kalla kompresser på sina blåmärken. Andra bar sina armar i slingor. Alla var trasiga och sönderskurna. Deras kläder hängde i strimlor, men de gick glatt framåt ändå. Allt detta skulle ha varit lättare att bära om de inte även hade plågats av hunger. Men de var tvungna att fortsätta.
En dag hände något mer betydelsefullt.
Ledaren gick främst, omgiven av de modigaste männen i gruppen. (Två av dem saknades, och ingen visste var de var. Den allmänna uppfattningen var att de hade svikit gruppen och flytt. Vid ett tillfälle sa talesmannen något om deras skamliga förräderi. Endast ett fåtal trodde att de två hade dött på vägen, men de sa ingenting av rädsla för att reta de andra. ) Resten av gruppen stod i kö bakom dem. Plötsligt dök det upp en ytterst stor och djup, stenig ravin – en riktig avgrund. Backen var så brant att de inte vågade ta ett enda steg framåt. Även de modigaste stannade upp och tittade på ledaren. Med rynkad pannan, absorberad i sina tankar med huvudet nersänkt, klev han djärvt fram, knackandes med sin käpp, först till höger, sedan till vänster, på sitt karakteristiska sätt. Många sa att detta fick honom att verka ännu mer värdig. Han varken tittade på någon eller sa något. På hans ansikte syntes det ingen förändring av uttryck och inget spår av rädsla. Detta trotsatt han kom närmare och närmare branten. Även de djärvaste männen blev bleka som lik av nervositet, men ingen vågade varna den tappra, kloka ledaren. Han hade bara två steg kvar till kanten. Alla började darra av sjuklig rädsla och glodde med vidöppna ögon. De modigaste männen var på väg att hålla tillbaka ledaren, även om det innebar ett brott mot disciplinen. Han tog ett steg, två steg, och störtade ner i ravinen. Det uppstod förvirring, folk jämrade sig, skrek; rädslan fick övertaget. Några började fly.
– Stanna, bröder! Varför har ni så bråttom? Är det så här ni håller ert ord? Vi måste följa den vise mannen, han vet vad hangör. Han skulle vara galen om han ville förstöra för sig själv. Framåtmarch, efter honom! Detta är den största och kanske den sista faran, det sista hindret. Vem vet? På andra sidan ravinen kanske vi hittar ett magnifikt,bördigt land som Gud har skapat helt för oss. Framåt! Utan uppoffringar,kommer vi aldrig att komma någonstans! – så lydde talesmannens ord och även han tog två steg framåt ochförsvannner i ravinen. De modigaste följde tätt efter och sedan följde även de andra.
Det hördes jämranden, stönanden ochtumlandenpå den branta sluttningen av denna stora ravin. Man tror ju inte attnågon kan komma levande ur något sådant, än mindre oskadd och i ett stycke, men mänskligt liv är envist. Ledaren hade en ovanlig tur. Han fick tagi några buskar när han föll och klarade sig ifrån skador. Han lyckades ta sig samman. Medan jämranden, stönanden och gråtrungande nedanför, satt han orörlig, försjunken i sina tankar. Några som slagit sig illa och blivit arga började förbanna honom men han brydde sig inte. De som haft turen att få tag i en buske eller ett träd medan de föll började ihärdigt försöka att klättra ut. Vissa hade spräckt sina huvuden så att blodet forsade. Ingen hade klarat sig oskadd förutom ledaren. De rynkade plötsligt sina pannoråt honom och stönade i vånda men han lyfte inte ens huvudet. Han var tyst och hade uttrycket av ett reflekterande snille!
Det gick en tid. Antalet resenärer blev färre och färre. Varje dag tog ut sin rätt. Några lämnade gruppen och vände tillbaka.
Av det stora antal som inlett resan återstod bara ett tjugotal. Deras härjade och utmattade ansikten visade tecken på förtvivlan, tvivel, trötthet och hunger, men ingen sa ett enda ord. De var lika tysta som sin ledare och fortsatte färden. Till och med den pigge talesmannen skakade desperat på huvudet. Vägen var verkligen svår.
Deras antal minskade dagligen tills det bara var tio kvar. Med förtvivlade ansikten, inledde de inga samtal. De stönade bara och klagade.
Faktum var att de såg mer ut som krymplingar än män. Några hade kryckor. Några höll armarna i slingor som var fästa runt halsen. Många bar bandage och kompresser runt sina händer. Även om de gärna hade gjort nya uppoffringar, kunde de inte detta eftersom det nästan inte fanns utrymme på deras kroppar för nya sår.
Även de starkaste och modigaste bland dem hade redan förlorat tro och hopp, men kämpade fortfarande på; Det kan gå,intalade de sig med stor ansträngning, klagandes och plågade av smärta. Det var inget alternativ att gå tillbaka. Skulle de ha gjort så många uppoffringar bara för att ge upp?
Det började skymma. De haltande på kryckor och såg plötsligt att ledaren inte var framför dem längre. De tog ytterligare ett steg och störtade ner i en annan ravin.
– Åh, mitt ben! Åh, min hand! – skallade jämmer och stönanden. Det var tillochmed en svag röst som förbannade den värdige ledaren men han tystnade snabbt.
När solen gick upp satt ledaren på precis samma sätt som den dagen han valdes. Det var inte minsta förändring i hans utseende.
Talesmannen klättrade ut ur ravinen, följd av två andra. De var vanställda och blodiga och vände sig om för att se hur många som var kvar, men de var de enda. Deras hjärtan fylldes av dödlig rädsla och hopplöshet. Regionen var okänd, kuperad, stenig – inga vägar någonstans. Två dagar tidigare hade de hittat en väg men lämnade den bakom sig. Ledaren ledde dem bort från den.
De tänkte på de många vänner och släktingar som hade dött på denna stora resa. En sorg starkare än smärtan i deras handikappade lemmar övervann dem. De hade bevittnat sin egen undergång med egna ögon.
Talesmannen gick fram till ledaren och började tala med en trött, darrande röst som var fylld av smärta, förtvivlan och bitterhet.
– Vart är vi på väg nu?
Ledaren var tyst.
– Vart kommer du att leda oss? Vi lade våra egna liv och våra familjers liv i era händer och följde efter er. Våra hem och våra förfäders gravar lämnade vi bakom oss i hopp om att vi skulle kunna rädda oss själva från undergång i det karga landet. Men du har gjort det värre för oss. Det fanns tvåhundra familjer bakom dig och se nu hur många det finns!
– Du menar att alla inte är här? – mumlade ledaren utan att lyfta huvudet.
– Hur kan du ställa en sådan fråga? Titta upp och se själv! Räkna hur många av oss som är kvar på denna olyckliga resa! Sevilket tillstånd vi befinner oss i! Det vore bättre att ha dött än att bli så här handikappad.
– Jag kan inte titta på dig!
– Varför inte?
– Jag är blind.
En isande tystnad.
– Har du tappat synen under resan?
– Jag föddes blind!
De tre började hänga sina huvuden i förtvivlan.
Höstvinden blåste olycksbådande genom bergen och fällde de vissna bladen. En dimma svävade över kullarna, och genom den kalla, dimmiga luften fladdrade korparnas vingar. Solen var dold bakom molnen, som blev allt mörkare och fler och fler.
De tre såg på varandra i total skräck.
– Vart kan vi ta vägen nu? – mumlade en av dem allvarligt.
– Vi vet inte!
I Belgrad, 1901
För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed, 2020
Радоје Домановић 