Shuti

Manchakuypaqtam musqukurusqani, manam chaymanta tapukunichi, ichaqa imainam kallpata tarirurqani chay musqunaypaq chayna manchakuypaqkunata, ñuqaqa kani huk hauka hinallataq manchakusqa llaqtayuqmi, munakusqanchik mamanchik Serbiapa huk kasukuq wawan. Imaynallam wakin wawachurinkuna hina. Ari, yachankim, mana chayna kaspaqa hukman hinam kayman; Ichaqa manam, kuyakusqay wawkiy, imaynam chaynallatam ruwani wakinkuna hina, hinataq waqaychaq kasqaytaca, manam chaypiqa pipas llalliwayta atinchu.

Hukninkaqpin rikurani llipipipichkaq botonta policiapa pachan pampaman wischusqapi hinaspa qawaranni llipipipichkaq kayninta, yaqallam sumaq yuyariyniyman yaykurun. Yanqamantam makiy katkatatayta qallaykurqa hinaspan rimakuykura. Umayñataq kumuykura qipallanmanraqtaq simiyñataq isirayarqa imaynam lliw ruwanchik kamachikuqninchikpaq.

– Hatun kay yawarmi ñukapa aychaypi kan– ¡chayqa chay kaqmi! – kaytam yuyaymanarani chayllapi hinaspa hukyayta qawarqani chay rispan botonta saruq pina runata.

– ¡Piña! – piñasqa nirani tuqatin, hinaspa yapamanta ichirqani upayllalla, yuyaymanasti hauka ashlla piña runakuna kasqanmanta; astawan kusisqa taytachapa allin kuyakuq sunqu quwasqanmanta hina chayna allin yawar taytaykunapa saqiwaqankunamantapas.

Kunan atinkichikmi qawayta allin runa kasqayta, manam manchaypaq allin runakunamanta hukmanchu, chayman hina tapukuychik imaynam wakna manchakuypaqkunata musqurani.

Manam chay punchaw imapas hapiwarachu. Tutapas hawkam mikurani hinaspa kiruyta picharani samakustin. Vinuta upyastin, chaymanta lliw ruwanaykunata ruwaruspa puñunayman pasakurqani huk qilqata apakurqani utqayman puñunaypaq.

Utqayllamanmi qillqaqa makiymanta wichiykurqa, lliw ruwanaykunata tukuruspaqa jauka-jaukam puñurqani uña wawacha hina.

Mana imallamantam rikurirurqani huk mitusapa ñan muqukunapa chaupinta riq. Huk chiri-chiri tutapi. Chiri wayraqa sachakunapa pallkampim sukaq hinaspa a kuchuchkaq hina nanachiq aychata maymi chayasqanpi. Yana manchakuypaq tutapi, lastapas wayrawan kuska ñawikunaman winakuq hinallataq uyamanpas. Manam pipas muyuriqninpi karqachu. Utqaranim ichaqa wichispa-wichispam mitusapa ñanpa alliqninma hinallataq ichuqninman. Katkatataspa hinallataq wichispa ñanniyta wischuruni, chaymantan yanqa purirqani – taytachallam yachan maypi kasqayta – manataqmi taksalla sumaq tutachu, astawan hatu-hatun tuta waranqa wata hina hinaspa purini tukuylla tuta mayman risqayta mana yachaspa.

Chaynam purini achka-achka wata, chaynam chayarurqani paqarimusqaymanta karu-karu mana riqsisqa llaqtaman, mana pipapas riqsisqan hina, musquyllaypi rikukuq.

Chayna purichkaspaymi chayarurqani huk hatu-hatun llaqtaman, chaypim achka-achka runa yachasqa. Rantikusqan chaypim achka-achka runakuna kasqa, huk millaypaq uyarikuytaqmi uyarikuchkan, as-allin millaypaq yaqapas rinritapas tuqyachiq hina. Sayarurqani huk puñuna wasipa punkunpi rantikuqkunapaman qawaqpi hinaspa chaypi kaqta tapurqani imaynampim achka-achka runakuna huñunakururqaku…

– Hauka runakunam ñuqaykuqa kaniku – willakuyta qallarirqa – apuykuta alli-allin kasukuq runakunam kaniku.

– ¿Apuykichikchu lliw kamachikuq? – tapukurqani manaraq rimayta tukuchkaptin.

– Ari, apuykum kaypi lliw kamachikuq; waqaychaqniykupas qatinmi.

Asikururani.

– ¿Imaynampim asikunki?… ¿manachu yacharanki?… ¿maymanta hamunki?

Imaynam ñanniyta chinkarqaytam niykurqani hinallataq karu-karu llactamanta hamusqayta – Serbia.

– ¡Uyariranim chay riqsisqa llactamanta! – wasiyukqa rimapakurqam kikillampaq, ashlla machakuywan qawawaspan nirqa yaqapas qaparistin hina:

– Chayna kayniykum chay – qatirqa – taytakuqa kamachikun kaypi waqaychaqninkunapiwanmi.

– ¿Imaynataq waqaychaqninkunapiwanqa?

– Ari, hukmankuanm waqaychaqkunaqa – wiñayninman hinam kanku. Kanmi wakin yachayniyuq wakinñataq mana yumpay yachayniyuq, ichaqa lliw yanqa puriqkunam muyuriqmanta hamunku, hinaspan allinta mana allinta yachachiwanku. Lliw kaypi yachaqkuna riqsinapaqmi huk runakunamanta, chisim taytakuqa kamachikurqa cunan lliw hatun wasiman rinapaq, chaypim lliw urkunpi rikuchisqa kanqa, chay raykum achka-achka runakunaqa huñunakurunku: imayna ruwayta yachanankupaq.

Rikraykunapas ñanchakuymanta huñunarikurqaraqmi hinaspa yuyaymanarqani kay hukyay llaqtamanta lluqsinaypaq imaynapas atisqayta, Serbio kaspaypas manam chayna qawachikuspa hawkachu kayman ¡hukyaymi kaywan karqani!

Wasiyukqa sumaqllatam asikururqa, wasaypi tumpachata waqtaykuwapanmi niwarqa:

– Mana riqsisqa runa, ¿kayllachu manchachisunki? ¡Chay raykuchiki karu-karuta rinayki huk kallpanchakuyta tarinaykipaq ñuqaykupata hina!

– ¿Imatataq ruwayta munanki? – manchaywan tapukurqani.

– ¡Ima tapukuitaq chay! Qari-qari kasqaykutam rikunki. Nisayki, karu-karutam rinayki ñuqaykupa kallpanchakuyniykuta hina tarinaykipaqa. Karu-karutam puriranki hinataq achkatapas hinaspa allpa pachata qawaranki, ichaqa iñinim mana ñuqayku hina kallpasapa rikusqayquitaqa. Hakuchik kuska. Utqaymanmi chayanay.

Rinaykupaq kachkaptiykum, punkupa chimpampi uyariraniku asutipa tuqyasqan.

Hawaman qawariptiymi: kaymi apakuchkasqa – huk runa llipipipichkaq kimsa waqrayuq ruquwan ruqukusqa, kanchariq pachawan pachakusqa, huk alli-allin pachakusqa runapa wasampi tiyasqa. Samana wasipa punkumpim sayarurqa hinaspa sillakuq runaqa uraykamurqa.

Wasiyuqa lluqsiruspanmi kumuykurqa pampapi hinaspa uraykamuq runañataq yaykura huk ayllapaq ruwasqa mesaman. Qipikuq runañataq hawapi suyarqa. Wasiyuq runaqa paymanpas yanqallataqa kumuykurqam.

– ¿Imamantataq apakun kaykuna? – tapuykurani wasiyuqta, ancha chinkasqa.

– Ari, chay yaykumuqmi huk llapanmanta wakayckaq wiñaysapa hukninñataqmi lluwniykumanta qullqisapa hinataq kallpasapa, llactata alli-allin kuyaqmi, – rimarirqa wasiyuqa.

– ¿Imaynampitaq hukninqa saqin wasanman qispiqta?

Wasiyuqa umanwanmi manam niwarqa hinaspa kuyuriraniku. Hukyayta asiriwaspanmi niwarqa:

– ¡Ñukaykuqa qawaniku hatun runata hinam imaynallampi tupawanku! – chaymanya achkakunatan niwarqa, ichaqa kusisqam karqani mana yachaspay. Ichaqa uyariranim tukuyllataña rimasqanta: – ¡Llaqtayku raykum, mana wakin llaqtakunapa yachasqan!

Huñunakuyman riraniku ichaqa apu akllay qallaykusqañam.

Ñaupaq kaq runakunam suticharqa huk Kolb sutiyuq runata, yuyanim sutinta allinta, apu kanampaq; wakinñataq Talb sutiyuqta hinaspa puchuqkunañataq chayna huk runatataq.

Hatu-hatun pantaymi karqa, sapa huñunakuqmi munarqa runan apu kananpaq.

– Manam kanchu Kolbmanta huk allinqa apu kanampaq, – mirqa huk ñaupaq kaq huñunakuymanta, – lliwmi riqsinchik alli-allin runa kasqanta, kallpasapa kasqantapas. Manam pimas rimakunmanchu achkakama kalpasapa runakunawan chakusqa kasqanta…

– Pitaq qamqa kanki chay ninaykipaq, – qaparimurqa iskay kaq huñunakuymanta. – ¡Haykapitaq kamta hatun wakaychaqpa qatiqnin sillakusuranki!

– Yachanchikmi imayna kasqaykita, – huk qaparimurqa kimsa kaq huñonakuymanta. – ¡Manam atiwaqchu taksa asutillatapas chaskikuyta ama qaparispaqa!

– ¡Waukiykuna, allinta rimasunchik! – qallarirqa Kolb. – Chunka watañam hatun runakunapa sillawaqan, paykunam asutiwaraku ichaqa manam waqaranichu mayqinpipas, ichapas huk allinrak kanman lliw ñuqanchikmanta. Ichapas huk allin kallpasapa maqta kanman.

– Manam, Manam, – nirqaku qatiqninkuna.

– ¡Manam qipa watapi apakuqkunamanta uyariyta munanikuchu! Chunka watañam Kolb sillasqa kasqanmanta, – qaparimurqaku iskay kaq huñunakuymanta.

– Musuq maqakunam kallpanchakuyman chayachkanku, machukunataqa hurqusunchikña kaykunamanta, – nimurqa kimsa kaq huñunakuymanta.

Yanqallamatam lliw upallarurqa; lliw runakunam qipaman suchurirqa, wakin ichuqman wakinñataq alliqman ñanta kichanankupaq, chaymantam rikururani huk kimsa chunka watayuq hina runata, lliwmi kumuykurqa paypa ñaupaqninpi.

– ¿Pitaq pay? – rimaykurani wasiyuqman.

– Payqa riqsisqa umalliqmi. Maqtallaraq runam ichaqa alli-allinchusmi kanqa. Chayraq punchauninkunapi rimakurqa aputa kimsakama qipisqanta. Payqa wakinmantapas alli-allin riqsisqam.

– ¿Ichapas paita akllarunman? – tapurqani.

– Chayqa yaqapasmi kanman, wakin sutichasqakunamantaqa – lliwmi machukunaña, watankum llallirunkuña, qepakunapi apu sillachikusqankunamantaqa.

– ¿Imataq sutin?

– Kleard.

Chaupipim allinta tiyaykachirqaku.

– Ari, – rimariramurqa Kolb yapamanta, – manam atichwanchu tariyta Kleardmanta huk allintaqa. Allin maqtam, ichaqa manam mayqiykupas llaliyta atichwanchu.

– ¡Uyariychik, uyariychik!… ¡Kausachun Kleard!… – lliwmi qaparirqaku.

Kolb hinataq Talbpiwan aparurqaku apupa tiyananman. Lliwmi kumuykurqa upayllalla.

– Sullpay, wawkiykuna, kaypaq lliwmanta churawasqaykichiqta. Suyakuynikichikmi makiypi, sasam llactapa munasqanta ruway, ichaqa ruwasaqmi lliw makiypi kaqta suyakusqaykichikta huntachinaypaq, qamkunapa sutikichikpi rimanaypaq hinaspa allin apuykichik kanaypaq. Sullpay, wauqiykuna akllawasqaykichikmanta.

– ¡Hurra! ¡Hurra! ¡Hurra! – lliwmi kusikurqaku akllasqa kasqanmanta.

– Kunanmi, icha saqiwankichikman iskay kimsallatapas rimanaypaq kay apakusqanmanta. Sasam chay nanaykuna apay, chay sasachakuykunapas suyawasqanchikuna hinaqa, sasam urkupi quni-quni fierruwan churachikuypas. Ichaqa, manam kanchu nanay mana qaripa apay atinan. Saqisunchik katkatatachkaqta llapa manchaysikikunata, ichaqa ama qunqasunchikchu kallpasapa runakunapa churin kasqanchikta, allin yawarniyuq kasqanchikta, taytanchikunapa yawarnin, alli-allin qarikuna manam chukchallantapas kuyurichispa wañuqku hauka kayni rayku hinallataq ñuqanchik raykupas. Ñakayninchikqa taksallam paykunapamantaqa – ¿mana kallpayuq runa hinachu, manchati hina, kunan allin kaypi kausaptinchik? Lliw allpan munaqa, mana llactanchicta pinqachiy munaqa nanaytam chakikuinanchik allin qari hina.

– ¡Uyariychik! ¡Uyariychik! ¡Kausachun Kleard!

Kleardpa qipanmanñan allin rimac runakuna rimamurqa manchakuqkunata yanapamuspan yaqapas Kleardpa nisqanwan.

Chaymantam huk kaspiyasqa pisipasa taytaku, sipuyasqa uyayuq, chukchanpas hinallataq sapranpas lasta hina yuraqyasqa rimanampaq mañakurqa. Muqunkunapas katkatataram achka watan rayku, makinkunapas chaynallataq, wasanpas muquyasqa, ñawinñataq wiqiwan llipipipichkaq.

– Warmakuna, – qallarirqa, uyanpi wiqipas yuraq sapraman sutusqam, – llakiypaqmi kani, paqarin minchallam wañusaq, ichaqqa manam allinchu kapuwan qankuna pinqachikuy saqisqaykichikta qankunama ñaupaqnikichikpi. ¡Pachan watayuqñan kani ichaqa mana chaywanmi yacharqani…! ¿Imaynampitaq chay quni-quni fierruwanqa yuraq pisipasqa urkuypi churawanman…?

– ¡Tukuychik chay machu taytakuwan! – qaparimurqa apu.

– ¡Tukuychik paywan! – qaparimurqa wakinkunapas.

– ¡Manchaysiqi machu!

– Maqtakunata ñaupaqman apanantaqa, ¡astawan manchachichkan lliwta!

– ¡Suquikimantapas pinqakuwaqmi! Una-unayta kausaruspampas manchakuywanraqmi kachkan– ñuqayku maqtakuna kaspapas astawan mana manchakuqraqmi kaniku …

– ¡Tukuychik manchaysiqiwan!

– ¡Hurquruychik!

– ¡Hurquruychik!

Achka-achka mana manchakuq llactan munaq maqtakunam prinkamurqa taytakupa chayman hinaspa tanqayta, chutayta hinaspa haytayta qallaykurqa piñakuymanta.

Taytaku kasqan raykullam saqirurqaku – manachayqa rumiwanmi tukurunmanku karqa.

Lliwmi paqarin mana manchakuq kanankupaq rimarqaku llaqtan hatunkaynin rayku.

Lliw runakunaqa huñunakuymanta ripukurqaku allinllam wasinkuman. Ripuskankuman hinam nirqaku:

– ¡Paqarinmi qawasunchik sapakama pim kasqanta!

– ¡Qawasunchikmi pim rimaylla rimaqta!

–Chayaramunmi lliw allin, mana allinkuna qawanapaq, hinaspa rakinapaq, ¡chaynapiqa manam mayqin yanqapuriqpas atinqachu yanqa mana manchakuq sunqun kasqanmanta!

– ¿Qawarunkichu imamanta kasqaykuta? – wasiyuqa tapuwarqa wiñaparikuspan.

– Ari, qawarunim, – kutichirani, kallpaypa saqiwasqan hina hinañataq umayñataq nananayamuchka hukyayta.

Chay punchaullam, periodikupihuk willakuyta ñawincharqa kay niqta:

– Llaqtayuqkuna, yaqañam sayachinapaq yanqa wiñaykayninchikta, yanqa rimasqanchikunata; yaqañam yanqa rimasqanchikunata saqinapaq, kaykunatam achkakama apakachanchik allin kayninchikta qawachinapaq ¡ñam punchau chayaramunña, llaqtayuqkuna, lliw rimasqanchikta rikuchinapaq hinaspa allin mana allinta akllanapaq! Ichaqa iñinim mana manchaysikikuna chaupinchikpi kasqanta, mana munachkaq pusanakunas chay fierruman. Lliw ñuqanchikmanta sapakamam allin yawarniyuquna hina kaspaqa rinanchik apaq chay nanayta, chay llakikuyta, wiñaparikuspa hinataq upayllalla, kayqa qullanan nanaymi, llaqtanchikpa allinninpaqmi, ñuqanchikpa kusinchikpiwan. ¡Ñaupaqman llactayuqkuna, paqarinmi akllana punchaw…!

Wasiyuqa huñunakuy tukuruptillanmi apuraullaman puñuq pasakurqa, paqarintinman tuta-tuta chay nisqankupa rinampaq. Ichaqa, achkam pasarqaku chay hunuñakusqan chayman, chay nisqanpa muyuriqllampiña kanankupaq.

Paqarintinman, ñuqapas rirqanim chay hatun wasiman. Lliwmi chaypi kasqaku – maqtakuna hinallataq taytakukunapas, qarikuna hinallataq warmikunapas. Wakin warmikunaqa wawankuta rikrampi apamusqaku fierruwan sutinchasqa kanampaq, hinaspa llactapi allin kaykunaman chayanankupaq.

Karqam tanqaykuna hinallataq rimapakuykunapas (chaywanqa yaqapas ñuqanchik Serbiokunamanmi rikchakunku, chaywan haykam karqani) Lliwmi punkupa ñaupaninqpi kayta munarqaku. Wakinkunaqa astawanmi kunkamantaña hapinakusqa karqaku.

Lliw sutichaykunaqa huk llaqtapaq llamkaqpa llamkayninmi karqa, paymi huk allin yuraq pachawan pachasqa kara runakunata tumpata haqchakacharispan.

– Ama rimapakuychu, lliwpaqmi kanqa – manan uywakunachu cankichik, ichapas aman tanqanakuspalla ruwaruchwanchik.

Qallaykurqakum sutichayta, hukmi waqarurqa, hukñataq piñakurqa ichaqa manam pipas atirachu mana hawkalla chaskikuyta chaypi kanaykamaqa.

Manam atiranichu kay ñakakuyta qawayta, chaynapim puñuna wasiman kutikamurqani ichaqa wakinkunam chaypiña kasqaku mikustin hinallataq upyastin.

– ¡Tukurunmi! – niram hukninkaq.

– Ari, manam mayqinchikpas qapariranchikchu, ¡ichaqa Talbqa waqachkaram asnu hina …! – nirka huk.

– ¿Rikunkichikchu imaynam Talb kasqanta? Wakna apunchikraq kayta munarqa.

– Oh, ¡manam yachakunchu!

Rimarqakum, nanaymanta waqaspan, winkuykachakusparaq, ichaqa pakanakuspankum, iskayninkum pinqakuspan kachkaraku manchaysiki ninankumanta.

Kleardqa kikillanmi wichiykurqa waqaruspan, huk Lear sutiyuq runam ichaqa qari-qari kasqa, huktawanraqmi churachikurqa mana nanayta musyaspalla. Lliw llaqtam paymanta rimarqa hatun manchakuywan.

Wakin runakunaqa aiqirakum ichaqa lliw laqtapa mana rikuy munasqankum karqaku.

Chaymata iskay kimsa punchawkunamantañam chay iskaywan sutichasqa runaqa urkunpas hanaymanraqmi purirqa. Mayman risqanpipas, rimaykunam qatiq manchaywan: ¡Lear, Lear!… ¡Paymi!… ¡Paymi kallpanchasqa mana qapariq, mana ima uyarikuyllatapas urkumpi sutichachkaptinku ruwaq! Periudikukunapa ñaupaqninpim karqa, hatunyachisqa, yupaychasqa.

Lliw runakunapa kuyaynintam musyarqa.

Lliw llactapim uyarirqani kusikuykunata hinaspa qallaykurqani mawka Serbia allin yawarta aychaypi kallpaqta musyarqani, taytaykuna kallpasapakunam karqaku, paykunaqa wañurqa hatun kaspipi satisqam allin kausakuna rayku. Ñuqaykupas hatun willakuyniyuqmi kaniku hinallataq Kosovoykupas. Kusikurqanim suyunchikpa hatunkayninwan hinaspa.

– ¿Imaynampitaq Learta yupaychanku? ¡Manam rikurqachu chiqap hatun runata! ¡hamuychik hinaspa qawaychik qankuna Serbiapa hatun yawarninta! ¡Sutichawaychik kunkakama umaypi, ama hukllatachu!

Chay yuraq pachayuq llaqtapaq llamkaq runaqa aparamusqam fierruta umaypa kuskanman hinaptin qallaykurani… musquyniymanta rikcharirurqani.

Urkuytam qaqukurqani manchaywan hinaspa cruzchakurqani, mancharisqa chaynakuna musquyniypi apakusqanmanta.

– Yaqallam Learpa hatunkayninta chinkarachirani – yuyaymanarqani hinaspa hauka saksasqa, muyuriykuspa tumpa llakisqa mana musquyniy tukuyninman chayasqanmanta.

 

“Radoje Domanović” llamkaypas, rinasimimantikraqra Mallcco Melaneo qenallataq Mallcco Zenon

Mayqin hina serbio turupa yuyaymananan

Achka mana iñinapaq hinakunam apakun kay pachapi hinataq llaqtanchikñataq kachkan, imaynam achkakuna ninku, tasnustin mana iñinakunawan ancha achkan kasqanmi manañam mana iñinapaq hinañachu. Kanmi kaypi yumpay munaysapakuna runakuna mana yuyaymanaqkuna, ichapas huk raykupas, mayqinpas chakra turu hina mana wakin serbio turumanta riqsipas, yuyaymanayta qallaykurqa. Taytachallam yachan imatan ruwarqa kay yuyaysapa uywa kay mana atiyta ruwananpaq, hastawan Serbiapi kay ruwaykuna mana llintam apamuq. Chayna kaptinqa nichwanchikmi kay llakikuypaq mana huchajuq turumamta, manam yacharachu lliw kay ruwasqankuna llaqtanpi manam ima chaniyuq kasqanta, chayna kaptinmi churasunchik mana ima chaniyuqta. Ichaqa hinallaraqmi mana yachasqa karqa imaynampim huk turupa yuyaymanay atisqan, manam imapas karachu, nitaq yachachiqpas utaq apupaschu astawan manam turukunapa huñunakuynimpichu akllasqa karqa manataqmi senadortaqchu karqa. Ichapas haykapllapas yuyaymanarqa turukunapa llaqtan ministron kaypi, ichallapas yachaspaqa, manam yuyaymanayta qallariyllapas kanmanchu karqa, allin ministrukuna wakin kusi suyumanta hina, llaqtanchikpas manataqmi yumpay allinchu kaykunapi. Tukuypiqa, ¿imataq qukuwanchik imaynampim huk serbio turu runakunapa ruwanan saqisqanta pay ruwarqa? Ichapas payka yanqallamantapas yuyaymanayta qallaykurqa.

Chayna kaptinqa, ¿imayna turutaq kay? Wakin turu hinam, imaynam zoologia nisqan yachachiwanchik, huk umayuq, aychayuq chakintinkuna imaynam wakin turukuna hina; payka carreta chutaqmi, qura mikuqmi, kachi llaqwaq, qapariqmi. Sivoñam sutin, qusni turum.

Kaynatam yuyaymanayta qallaykurqa. Huk punchaumi turuyuq yuntaman watarqaku Galoña wauwintawan, qipirqa suwasqa chaqlla carretapi hinaspa llactaman aparqa rantikunapaq. Chayraqllapas llaqtaman yaykuruspanmi, chaqllacunata rantikurura hinaspa kacharirqa Sivoñata wawqintawan, watasqayuntaman watasqantañataqmi sawaykurqa, paykunapa ñaupaqninmanmi qurakunata wischuykurqa hinaspa upiana wasiman upyaq yaykurqa. Huk raymi kasqa llaqtapi chay punchaw, chaynapim runakuna, warmikuna hinallataq warmakuna karqa lliw muyuriqpi. Galoñaqa mana yachayninwanmi turukunapa waupimpi riqsisqa karqa, manam imatapas yumpaytaqa rikurqachu; ichaqa mikuyninpim karqa, saksanankamam mikurqa, qaparimurqa kusikuymanta hinaspa puñukuykurqa. Lliw puriq runakuna manam paipa ima qukuyninchu karqa, payqa hawka-hawkam puñurqa (llakikuypaqmi mana runa kasqan, lliw chaykunawan munaysapa kanampaq). Ichaqa Sivoñaqa manam huk kachuyllatapas atirqachu. Ñaupaq qawak ñawiyuq hinallataq llakisqa uyayuq, qawayllapim rikukurqa yuyaymanaq llampu sunqulla kasqanta. Llapa Serbio runakunaqa waqtantam purirqa, hatunyasqa punta allí-allin kasqankumanta, sutinmanta, llaqtanmanta, kay hatunkayqa rikukun imayna kasqanpi hinallataq purisqankunapim. Sivoñaqa kaykunatam qawarqa hinaspanmi yanqallamanta ayan llakisqa, nanasqa churakurqa chay yanqakunawan hinaspan wichiykurqa llakiman, qaparimurqa llaqui-nanaymanta wiqinpas ñawinmanta lluqsimustin. Hatu-atun nanaymanta Sivoñaqa yuyaymanayta qallaykurqa:

– ¿Imamantataq amuy wawqintinkuna hatunyasqa kachkanku? ¿Imaynampitaq purinku umanpas hanayman qawastinqaq hinaspa ñuqaykuta qawawanku imatapas hina? Llaqtankumanta hatunyasqa kanku, hatunyasqa kay Serbia llaqtapi paqarimusqankumanta. Mamaypas kay Serbia llactapim paqarichumuwarqa hinaspa Serbiaqa mana ñuqapa paqarimusqay llaqtallaychu hinataq taytaykunapawanmi hinallataq paykunapa hina, kay llaqtaman hamusqakuna ñaupaq karu eslava llaqtamanta. Chayna kaptimpas manam mayqillanchik turukunamanta hatunyasqachu karanchik chaymanta, hanayman allin llasaq qipi apanallamantam hatunyasqa kanchik, kanan punchawkama, manam huk turu, alemán turuta nirqachu: imata munanki ñuqamanta, serbio turum kani, ñuqapa yachasqayqa hatunyasqa Serbia suyum, lliw taytaykunam kaypi paqarimurqa, kayllapitaqmi pampakurqakupas. Taytacha qespichiwasun, manam hatunkayta musiaranikuchu chaymanta, manataqmi umaykupipas apakurachu, chaymantapas hatunkay hinaraqmi karaku.

Pisipasqa kay yuyaymanakunawan, llakisqam turuqa umanta aywirqa, kunkanpi kampanapas tilinyamurqa, yugunpas qapapaparqam. Galoñañataq ñawinta kicharispa, wawqinta qawarispan muuu nirqa:

– ¡Yapamanta kachkanqi hay asichikuqnikiwa! mikuy, mana yachaq, wirayay, chaki waqtanllaykitapas qaway; yuyaymanay allin kaptinqa, llapa runakuna manam ñuqanchikmanchu turukunamanchu saqiwachwan kara. ¡manam ñuqanchiqa allin quyllurniyuqchu achwanchik qarqa!

Sivoñaqa llakikuywanmi wawqinta qawarirqa, muyurirqa paymanta karuman hinaspa yapamanta winakururqa yuyaymanayninpi.

– Paykunaqa hatunyanku qipa hatun kausayninkumanta. Kanmi Kosovo allpanku, Kosovopi maqanakusqanku. Hatunsu, ¿manachu taytaykuna carretata qipirqa mikuyta hinaspa armakunatapiwan chaykunapi? Mana ñuqayku kaptiykuqa, kikin runakunam ruwanmanku karqa. Kachkantaqmi turkukunawan maqanakuskanku, chaypas ruwasqanpas hatunsu, ichaqa ¿pikunataq chaypi karqa? ¿Karqakuchu kay tullu uma, ñauchirayak chuñuyuq hatunrayastin chay maqanakuypi manaraq ñuqa kachkaptiy, paykunapas qallariqkuna kanman hina? Hamuy, amuyta qaway. Payqa yumpay hatunyasqam karqa hinaspa rimakun alli-allinllataña kikinmanta chay maqanakuymanta, yumpaytaqa ñaupaq taytan wañusqanmanta hawka kanan raykumaqanakusqanmanta. ¿Amupa ruwasqanchu? Ñaupaq taytanmi chaymantaqa hatunyanman, ichaqa manam paychu; ñawpaq taytanmi wañurqa qipa churinkuna hawka kacharisqa yachanankupaq. Chaynapim pay hawka kacharisqa ¿imaynatam pay chayta hapin? Sapaq runakunapa chaqlla suwakun, tiyaylla tiyakun carretapi ñuqañataqmi chutanay payta hinallataq piquetitapas waskapi puñunankama. Kanan lliw piquetinkunata rantikiruspanñataqmi upiakun, mana imata ruwaspalla hinaspa hatunyasqa ñaupaq kausayninmanta. ¿Ñuqapa hayka taytaykunataq wañuchisqa karqa chay maqanakuypi llapa runakuna mikuchinankupaq? ¿Chaykunapi manachu taytaykuna chutaraku armamentukunata, cañunkunata, mikuykunata hinaspa municionkunatawan? Chayna kaptinpas manam ñuqaykuqa hatunyanikuchu paykunapa ruwasqanwan mana huk kasqayku rayku; hinallaraqmi ruwanaykunata ruwaniku, imaynan taytaykupa ruwasqanta hinallam, hawkalla sapapunchaw.

– Taytankupa ñakarisqanmantam hatunyanku hinasta pichqa pachak wata esclavitudtapas. Ñuqapam ñakakuraqa kikin kasqanchikmanta kama, kunankunapas ñakakunikuraqmi hinaspa esclavisasqa kaniku ichaqa manam qaparinikuchu mana atinaykukama chaymanta. Paykunaqa nirqaku turkukunawan maqasqa kasqanta, sipiparurqa hinaspa kaspikunaman winarurqaku; ñuqapa aylluykunaqa sipipasqam karqa serbiokunawan hinallataq turkukunawanpas hinaspa yanusqaraq karapas, imaymana maqasqam karaku.

– Hatunyasqam kanku iñiyninkunamanta ichaqa manam imapipas iñinkuchu. ¿Imataq ñuqapa huchay hinallataq ñuqa hina kaqkunapapas mana ari nisqa kanapaq cristianukunapa chaupimpi? Iñiyninkum nin “amam suwakunkuichu” ichaqa amuy suwakunmi hinaspa upianraq chay suwasqankuna rantikusqan qullqiwan. Iñiyninmi nin kuyanakuychik wasimasikiwan ichaqa chiqninakuyllam paykuna pura. Paykunapaqa, allin runaqa, lliw yachachikqa, mana pitapas ñakachiqmi, manataqmi mañakunpaschu huk allin ruwananpaq, ñakay aman ruwananmanta. Hatun chaynamanmi urmaruraku imapas kanman hinaña mana ñakachikuq hina.

Turuqa ukukama samarirqa, kayñataq pampata ñanta qusnirichira.

– Hinaspaqa – turuqa llaqita yuyaymanarqa – kaynapiqa ¿manachu ñukaykuna paykunamanta allin kaniku? Manam pitapas sipiranichu, manam pitapas tumparanichu, manam suwakuranichu, manataqmi hauka runata wikutiranichu llamkasqanmanta, manam uraykachiranichu llaqtapa qullqinta, maman huk yanqa bancarrotata llullapi rikuchirqanichu, manam wataranichu hauka kaq runata, manam tumparanichu wawqiykunata, mana turu kasqaypa kuntranpi rirqanichu, manam yanqakunata rimaranichu, manam ministruchu karani llaqtaypi manataqmi llaqtayta ñakachiranichu, manataqmi mana imatapas ñakachirqanichu, allinkunatapas ruwanim ñakachiwachkaptinkupas. Mamay paqarirachiwaptillanmi, millay runakuna qichuruwarqa mamaypa chuchu yakunta. Taytacham unancharqa ñuqanchikpaq qurallatapas, chaytapas qichuwanchikraqmi. Hinaspan, maqawachkaptinkupas, runakunapa carretanta chutanikuraqmi, qalpanta yapunikuraqmi chaywan tantata mikuchiniku. Chayna kaptimpas manam ñuqaykupa ruwasqaykuta yuyankuchu llactayku rayku ruwasqaykuta…

– Qawanapaq hinata qaway ayuno nisqanta; runakunapaqa, iñiyninmi nin ayuno nisqanta ruwanankupaq sapa hatun raymipi hinallaqa manam chaychata ruwayta munankuchu, ñuqaykuñataq mamaypa ñuñun saqisqayku punchawmanta ayuno nisqanta ruwaniku sapa punchaw.

Turuqa kumuykurqa yuyaymanaq hina, hinaspa yapamanta huqarirqa, piñasqam samarirqa hinaspan yaqapas umanman imapas allin kutiramunman hina karqa, yuyaymanachistin, yanqallamantam qaparirqa kusi-kusisqa.

– Oh, kunanmi yacharuni, chaymi kanan – hinaspa hinalla yuyaymanarqa – chaymi chay kaq, hatunyasqaqa kachkanku hawka saqisqa yachaspanmi hinataq chay Llaqtayuqpa harkayninkunamantawan. Chaypim anchata yuyaymananay.

Payqa yuyaymanarqa, yuyaymanarqa ichaqa manam yachayta atirachu.

– ¿Maytaq chay harkaqninkuna? Sichum piliciakuna akllanaykichikpaq kamachisunkichik, paykunapas akllanku hina chaynallam niymanku: “¡Payma-aaa-nmiii sayaa-aa-ni!” Mana kamachisuptikichikmi ichaqa ama akllaq asuykuychikchu, astawan politikamanqa ama qawariypaschikchu, ñuqayku hinam maqasqa ñakakunku wichkaykusqa, mana huchayuq kaspapas. Ñuqaykuqa waqayllatapas atinikuraqmi, chupaykullatapas kuyuchinikuraqmi paykunaqa manam chayllatapas atinkuchu.

Chayllapim amun lluqsiramurqa upyana wasimanta. Sinka, yaqapa wichiykuchkaq hina, anta-anta ñawiyuq, rimapakustin mana pipa yachananta, qinqu-qinquta ñanman puristin.

– Qaway hinalla ¿imaynanpim kay hatunyasqa churi hawka kacharisqa yachayninta taytankunapa yawarninwan rantisqa? Ari, amuyqa upyakuqmi hina suwataq, ichaqa ¿imaynatam wakinkuna hawka kacharisqa kawsayninta apanku? Mana ima ruwanallampaqmi, qipapi apakusqankunamanta hatunkaynillampaqmi taytankupa hatun ruwasqankunata hapikuykunallampaqmi, nisqayman hinallam yapamurqaku. Ñuqayku turukunaqa, hinallam llamkachkaniku alli-allinta mana samaykuspa, allin llamkaqkuna imaynam taytaykuna karqaku hina, turukunam kanchik, ichaqa hatunkayta kachwanrqami alli-allin llamkasqanchikmanta kanan punchaukuna.

Turuqa samarirqa ukukaman hinaspa kunkanta yugupaq allichakurqa.

 

“Radoje Domanović” llamkaypas, rinasimimantikraqra Mallcco Melaneo henallataq Mallcco Zenon.

Ledaren (3/3)

(föregående sida)

Således var den första dagen över, och det följde fler dagar med den samma framgångar. Ingenting av stor betydelse skedde, bara triviala händelser: De föll huvudstupa ner i ett dike, sedan in i en ravin; de skrapade sig mot häckar och björnbärsbuskar; de trampade på flaskor; flera bröt armar och ben; några drabbades av slag mot huvudet. Men allt detta genomleds tålmodigt. Några gamla män lämnades döda på vägen. „De skulle ha dött även om de hade stannat hemma, för att inte tala om hur illa det hade gått om de gått ännu längre!“ sa talesmännen och uppmuntrade de andra att fortsätta. Några mindre barn, ett till två år gamla, omkom också. Föräldrarna undertryckte stoiskt sina hjärtesorg eftersom det var Guds vilja. „Och ju mindre barnen är, desto mindre sorg. När de är yngre är sorgen mindre. Gud förbjude att föräldrar förlorar sina barn när de har nått giftasmogenålder. Om det är förutbestämt att barnen ska dö, är det bättre att de dör tidigt. Då är sorgen inte så stor!“ tröstade talesmän dem igen. Några hade virat dukar runt huvudet och satt kalla kompresser på sina blåmärken. Andra bar sina armar i slingor. Alla var trasiga och sönderskurna. Deras kläder hängde i strimlor, men de gick glatt framåt ändå. Allt detta skulle ha varit lättare att bära om de inte även hade plågats av hunger. Men de var tvungna att fortsätta.

En dag hände något mer betydelsefullt.

Ledaren gick främst, omgiven av de modigaste männen i gruppen. (Två av dem saknades, och ingen visste var de var. Den allmänna uppfattningen var att de hade svikit gruppen och flytt. Vid ett tillfälle sa talesmannen något om deras skamliga förräderi. Endast ett fåtal trodde att de två hade dött på vägen, men de sa ingenting av rädsla för att reta de andra. ) Resten av gruppen stod i kö bakom dem. Plötsligt dök det upp en ytterst stor och djup, stenig ravin – en riktig avgrund. Backen var så brant att de inte vågade ta ett enda steg framåt. Även de modigaste stannade upp och tittade på ledaren. Med rynkad pannan, absorberad i sina tankar med huvudet nersänkt, klev han djärvt fram, knackandes med sin käpp, först till höger, sedan till vänster, på sitt karakteristiska sätt. Många sa att detta fick honom att verka ännu mer värdig. Han varken tittade på någon eller sa något. På hans ansikte syntes det ingen förändring av uttryck och inget spår av rädsla. Detta trotsatt han kom närmare och närmare branten. Även de djärvaste männen blev bleka som lik av nervositet, men ingen vågade varna den tappra, kloka ledaren. Han hade bara två steg kvar till kanten. Alla började darra av sjuklig rädsla och glodde med vidöppna ögon. De modigaste männen var på väg att hålla tillbaka ledaren, även om det innebar ett brott mot disciplinen. Han tog ett steg, två steg, och störtade ner i ravinen. Det uppstod förvirring, folk jämrade sig, skrek; rädslan fick övertaget. Några började fly.

– Stanna, bröder! Varför har ni så bråttom? Är det så här ni håller ert ord? Vi måste följa den vise mannen, han vet vad hangör. Han skulle vara galen om han ville förstöra för sig själv. Framåtmarch, efter honom! Detta är den största och kanske den sista faran, det sista hindret. Vem vet? På andra sidan ravinen kanske vi hittar ett magnifikt,bördigt land som Gud har skapat helt för oss. Framåt! Utan uppoffringar,kommer vi aldrig att komma någonstans! – så lydde talesmannens ord och även han tog två steg framåt ochförsvannner i ravinen. De modigaste följde tätt efter och sedan följde även de andra.

Det hördes jämranden, stönanden ochtumlandenpå den branta sluttningen av denna stora ravin. Man tror ju inte attnågon kan komma levande ur något sådant, än mindre oskadd och i ett stycke, men mänskligt liv är envist. Ledaren hade en ovanlig tur. Han fick tagi några buskar när han föll och klarade sig ifrån skador. Han lyckades ta sig samman. Medan jämranden, stönanden och gråtrungande nedanför, satt han orörlig, försjunken i sina tankar. Några som slagit sig illa och blivit arga började förbanna honom men han brydde sig inte. De som haft turen att få tag i en buske eller ett träd medan de föll började ihärdigt försöka att klättra ut. Vissa hade spräckt sina huvuden så att blodet forsade. Ingen hade klarat sig oskadd förutom ledaren. De rynkade plötsligt sina pannoråt honom och stönade i vånda men han lyfte inte ens huvudet. Han var tyst och hade uttrycket av ett reflekterande snille!

Det gick en tid. Antalet resenärer blev färre och färre. Varje dag tog ut sin rätt. Några lämnade gruppen och vände tillbaka.

Av det stora antal som inlett resan återstod bara ett tjugotal. Deras härjade och utmattade ansikten visade tecken på förtvivlan, tvivel, trötthet och hunger, men ingen sa ett enda ord. De var lika tysta som sin ledare och fortsatte färden. Till och med den pigge talesmannen skakade desperat på huvudet. Vägen var verkligen svår.

Deras antal minskade dagligen tills det bara var tio kvar. Med förtvivlade ansikten, inledde de inga samtal. De stönade bara och klagade.

Faktum var att de såg mer ut som krymplingar än män. Några hade kryckor. Några höll armarna i slingor som var fästa runt halsen. Många bar bandage och kompresser runt sina händer. Även om de gärna hade gjort nya uppoffringar, kunde de inte detta eftersom det nästan inte fanns utrymme på deras kroppar för nya sår.

Även de starkaste och modigaste bland dem hade redan förlorat tro och hopp, men kämpade fortfarande på; Det kan gå,intalade de sig med stor ansträngning, klagandes och plågade av smärta. Det var inget alternativ att gå tillbaka. Skulle de ha gjort så många uppoffringar bara för att ge upp?

Det började skymma. De haltande på kryckor och såg plötsligt att ledaren inte var framför dem längre. De tog ytterligare ett steg och störtade ner i en annan ravin.

– Åh, mitt ben! Åh, min hand! – skallade jämmer och stönanden. Det var tillochmed en svag röst som förbannade den värdige ledaren men han tystnade snabbt.

När solen gick upp satt ledaren på precis samma sätt som den dagen han valdes. Det var inte minsta förändring i hans utseende.

Talesmannen klättrade ut ur ravinen, följd av två andra. De var vanställda och blodiga och vände sig om för att se hur många som var kvar, men de var de enda. Deras hjärtan fylldes av dödlig rädsla och hopplöshet. Regionen var okänd, kuperad, stenig – inga vägar någonstans. Två dagar tidigare hade de hittat en väg men lämnade den bakom sig. Ledaren ledde dem bort från den.

De tänkte på de många vänner och släktingar som hade dött på denna stora resa. En sorg starkare än smärtan i deras handikappade lemmar övervann dem. De hade bevittnat sin egen undergång med egna ögon.

Talesmannen gick fram till ledaren och började tala med en trött, darrande röst som var fylld av smärta, förtvivlan och bitterhet.

– Vart är vi på väg nu?

Ledaren var tyst.

– Vart kommer du att leda oss? Vi lade våra egna liv och våra familjers liv i era händer och följde efter er. Våra hem och våra förfäders gravar lämnade vi bakom oss i hopp om att vi skulle kunna rädda oss själva från undergång i det karga landet. Men du har gjort det värre för oss. Det fanns tvåhundra familjer bakom dig och se nu hur många det finns!

– Du menar att alla inte är här? – mumlade ledaren utan att lyfta huvudet.

– Hur kan du ställa en sådan fråga? Titta upp och se själv! Räkna hur många av oss som är kvar på denna olyckliga resa! Sevilket tillstånd vi befinner oss i! Det vore bättre att ha dött än att bli så här handikappad.

– Jag kan inte titta på dig!

– Varför inte?

– Jag är blind.

En isande tystnad.

– Har du tappat synen under resan?

– Jag föddes blind!

De tre började hänga sina huvuden i förtvivlan.

Höstvinden blåste olycksbådande genom bergen och fällde de vissna bladen. En dimma svävade över kullarna, och genom den kalla, dimmiga luften fladdrade korparnas vingar. Solen var dold bakom molnen, som blev allt mörkare och fler och fler.

De tre såg på varandra i total skräck.

– Vart kan vi ta vägen nu? – mumlade en av dem allvarligt.

– Vi vet inte!

 

För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed.

Ledaren (2/3)

(föregående sida)

Nästa dag samlades alla som hade modet för en långresa. Mer än tvåhundra familjer kom till den utsedda platsen. Endast ett fåtal stannade hemma för att ta hand om den gamla hemtrakten.

Det var verkligen sorgligt att se denna skara av eländiga människor. De hadepå grund av bitter olycka tvingats överge det land där de föddes och där de hade sina förfäders gravar. Deras ansikten var härjade, slitnaoch solbrända. Det var den effekt som många års lidande hade haft på dem, en bild av elände och bitter förtvivlan. Men för första gången på länge,kändede nu en strimma av hopp –även om de även kände hemlängtan. En tår rann ner för skrynkliga ansikten hos många äldre män som suckade desperat och skakade på huvudet meden känsla av att hemska saker skulle ske. Deskulle hellre stanna kvar och dö bland dessa stenar istället för att leta efter ett bättre hemland. Många av kvinnorna beklagade sig högt och tog farväl av sina döda släktingar vars gravar de nu lämnade.

Männen försökte visa upp en modig fasad och skrek, – Tja, vill du fortsätta svälta i detta förbannade land och bor i dessa hyddor? – Egentligen skulle de ha velat ta med sig hela förbannade regionen om det bara hade varit möjligt.

Det var de vanliga oljuden och skriken som finns i alla folkhopar. Både män och kvinnor var rastlösa. Barnen skrek i vaggor på sina mödrars ryggar. Även boskapen var lite oroliga. Det fanns inte alltför många nötkreatur. Det stod en kalv här och där och det fanns en mager och lurvig gammal häst med ett stort huvud och feta ben som de lastade saker på. Hästen fick bära gamla mattor, väskor och även två säckar över sin sadel, så det stackars djuret gungade under tyngden. Ändå lyckades den hålla sig uppe och gnäggade tilldå och då. Andra lastade på åsnor; barnen drog ikoppladehundar. Det pratades, skreks, jämrades, gräts, hördes skällande, gnäggande – alla var som tokiga. En åsna skrek till ett par gånger. Men ledaren yttrade inte ett ord, som om hela affären inte angick honom. En riktigt vis man!

Han satt bara tankfullt och tyst, med huvudet nere. Då och då spottade han; det var allt. Men på grund av hans märkliga beteende, växte hans popularitet så mycket att alla skulle ha gått igenom eld och vattenför honom. Följande samtal kunde höras:

– Vi har tur som har hittat en sådan man. Om vi hade gått iväg utan honom. . . gud förbjude! Vi skulle ha gått under. Han är riktigt intelligent! Han är tyst, har inte sagt ett ord än! – sa en man när han tittade på ledaren med respekt och stolthet.

– Vad ska han säga? Den som pratar mycket tänker inte så mycket. Det är helt säkert en smart man! Han bara funderar och säger ingenting, – tillade en annan, och även han tittade på ledaren med vördnad.

– Det är inte lätt att leda så många människor! Han måste samla sina tankar eftersom han har enstor vikt på sina axlar, – sa den första igen.

Det var dags att komma igång. De väntade dock ett tag, för att se om någon skulle ändra sig och följa med dem. Men eftersom ingen kom, kunde de inte dröja längre.

– Ska vi inte gå? – frågade de ledaren.

Han reste sig utan att säga ett ord.

De modigaste männen grupperade sig omedelbart runt honom för att vara till hands i händelse av fara eller nödsituation.

Ledaren rynkade pannan, höll huvudet nersänkt, tog några steg och svängde sin käpp framför sig själv på ett värdigt sätt. Resten av människorna rörde sig bakom honom och skrek flera gånger: „Länge leve vår ledare!“ Han tog några steg till och gick in i staketet framför byahuset. Där stannade han naturligtvis; Detta innebar att även gruppen stannade. Ledaren steg sedan tillbaka lite och slog sin käpp på staketet flera gånger.

– Vad vill du att vi ska göra? – frågade de.

Han sa ingenting.

– Vad vi ska göra? Riva staketet! Det är vad vi ska göra! Ser du inte att han har visat oss detta med käppen?

– Där är porten! Där är porten! – skrek barnen och pekade på porten som stod mittemot dem.

– Hysch, tyst, barn!

– Gud hjälpe oss, vad är det som händer?

– Inte ett ord! Han vet vad han ska göra. Riv staketet!

På ett ögonblick var staketetrivet som om det aldrig hade varit där.

De gick förbi staketet.

Knappt hade de gått hundra steg när ledaren sprang in i en stor taggbuske och stannade. Med stora svårigheter lyckades han dra sig ut och sedan började han knacka sin käpp i alla riktningar. Ingen vågade röra sig.

– Vad ska vi göra nu?

– Skär ner taggbusken! – ropade de som stod runt ledaren.

– Där är vägen, bakom törnbuskarna! Där är den! – skrek barnen och även många vuxna därbak.

– Där är vägen! Där är vägen! –upprepade de som stod närmast ledaren hånfullt. Alla kan inte ge order. Ledaren vet den bästa och mest direkta vägen. Skär ner taggbusken!

De störtade in för att bana väg.

– Aj, – ropade någon som satt fast med handen i en tagg och en annan vars ansikte träffades av en taggig gren.

– Bröder, Ni kan inte få någon lön utan ansträngning. Ni måste kämpa lite för att lyckas, – svarade de modigaste i gruppen.

De tog sig igenom busken efter mycket ansträngning och gick framåt.

Efter att ha vandrat lite till, kom de fram till en hög med stockar. Även dessa kastades åt sidan. Sedan fortsatte de.

De kom en väldigt kort bit den första dagen eftersom de var tvungna att övervinna flera liknande hinder. Och all ansträngning skedde på fastande mage. Vissa hade bara tagit med sig torkat bröd och lite ost medan andra bara hade lite bröd för att tillfredsställa sin hunger. Vissa hade ingenting alls. Lyckligtvis var det sommartid så de hittade fruktträd här och där.

De kände sig med andra ord väldigt trötta efter den första dagen, även om de bara hade hunnit en liten sträcka. Inga större faror dök dock upp och det skedde inga olyckor heller. Naturligtvis gick det inte att undvika småsaker i ett så stort projekt: en tagg hade fastnat i en kvinnas vänstra öga, som hon täckte med en fuktig duk; ett barn gick in i en stock och tjöt; en gammal man snubblade över en björnbärsbuske och stukade sin fotled; efter attden behandlats med lök, uthärdade mannen modigt smärtan och haltade tappert fram bakom ledaren, lutad på sin käpp. (Det var självklart flera som sa att den gamle mannen ljög om fotleden, att han bara låtsades för att han var ivrig att gå tillbaka. ) Snart var det bara ett fåtal som inte hade en tagg i armen eller ett repat ansikte. Männen uthärdade allt detta heroiskt medan kvinnorna förbannade att de gett sig iväg. Naturligtvis grät barnen, eftersom de inte förstod att allt detta slit och all denna smärta skulle belönas.

Till allas lycka och glädje hände ingenting alls med ledaren. Han var visserligen mycket skyddad, men hade ärligt talat mestadels tur. Den första natten bad alla till Gud och tackade för att dagens resa var framgångsrik och att ingenting, inte ens den minsta olycka, hade drabbat ledaren. Då började en av de modigaste männen tala. Hans ansikte hade repats av en björnbärsbuske, men han gav inte detta någon uppmärksamhet.

– Bröder, –började han. – En dags resa ligger framgångsrikt bakom oss, tack och lov. Vägen är inte lätt, men vi måste härda ut eftersom vi alla vet att denna svåra väg kommer att leda oss till lycka. Må vår allsmäktige herre skydda vår ledare från all skada så att han kan fortsätta att leda oss framåt.

– I morgon kommer jag att förlora mitt andra öga om det går som idag! –sa en av kvinnorna ilsket.

– Aj, mitt ben! – grät den gamle mannen, uppmuntrad av kvinnans kommentar.

Barnen fortsatte att gnälla och gråta, och mödrarna hade svårt att tysta dem så att talesmannen kunde höras.

– Ja, du kommer att förlora ditt andra öga, – utbrast hanilsket, – och du kan gärna förlora båda! Det är ingen stor olycka för en kvinna att förlora sina ögon för en så stor sak. Skäms! Tänker du aldrig på dina barns välbefinnande? Låt gärna hälften av oss förgås i denna strävan! Vad spelar det för roll? Vad är ett öga? Vilken nytta har dina ögon när det finns någon som vakar över oss och leder oss till lycka? Ska vi överge vårt åtagande enbart på grund av ditt öga och den gamle mannens ben?

– Han ljuger! Gamlingen ljuger! Han bara låtsas så att han kan gå tillbaka, – skallade röster från alla håll.

– Bröder, den som inte vill gå längre, – sade talesmannen igen, – låt honom gå tillbaka istället för att klaga och göra resten av oss upprörda. Jag är inte det minsta orolig, kommer att följa denna kloka ledare så länge det finns någon kraft kvar i mig!

– Alla ska med! Vi följer honom så länge vi lever!

Ledaren var tyst.

Alla började titta på honom och viska:

– Han är helt uppslukad av sina tankar!

– En vis man!

– Titta på hans panna!

– Och alltid rynkad panna!

– Seriös!

– Han är modig! Det syns på hela honom.

– Det tål att sägas igen! Staket, stockar, buskar – han tar sig igenom allt. Han knackar dystert med sin käpp, säger ingenting, och du måste gissa vad han har i åtanke.

(nästa sida)

Ledaren (1/3)

– Bröder och vänner, jag har lyssnat på alla era tal, så jag ber er nu att lyssna på mig. Våra överläggningar och samtal är inte värda något alls, så länge vi är kvar i denna karga region. I denna sandiga jord och på dessa stenar har ingenting någonsin kunnat växa. Inte i forna och regniga år och än mindre i denna torka vars like vi aldrig har sett förut.

Hur länge ska vi träffas så här och prata utan att komma fram till något? Boskapen dör utan mat, och ganska snart kommer även vi och våra barn att svälta. Vi måste hitta en annan lösning som är bättre och förnuftigare. Jag tror att det vore bäst att lämna detta torra land och ge sig ut i världen. Där kan vi hitta en bättre och mer bördig jord eftersom vi helt enkelt inte kan leva så här längre.

Så talade en invånare i något obördigt landskap en gång i tiden. Den trötta rösten var för en stund mittpunkten i ett möte. Var och när detta skedde berör inte dig eller mig, gissar jag. Det enda som är viktigt är att du tror mig, när jag säger att det hände någonstans i något land för länge sedan. Om jag ska vara ärlig, trodde jag vid ett tillfälle att jag på något sätt hade uppfunnit hela denna historia. Jag lyckades som tur var befria mig från denna otäcka villfarelse lite i taget. Nu är jag övertygad om att jag kommer att skildra vad som verkligen hände och måste ha hänt någonstans och någon gång och att jag aldrig på något sätt kunde ha hittat på detta.

Lyssnarna stod med bleka och härjade ansikten och tomma, dystra och nästan oförstående blickar. De hade händerna under sina bälten och tycktes väckas till liv av dessa kloka ord. Var och en fantiserade redan om att han var i någon form av magiskt,paradisiskt land där belöningen för hårt arbete skulle vara en rik skörd.

– Han har rätt! Han har rätt! – Viskade de utmattade rösterna på alla sidor.

– Är det här stället nä…r…a? – ett utdraget sorl hördes från ett hörn.

– Bröder! – sa en annan med en något starkare röst. – Vi måste följa detta råd omedelbart eftersom vi inte kan bo så här längre. Vi har slitit och ansträngt oss, men allt har varit förgäves. Vi har sått fröer som kunde ha använts till mat, men översvämningarna kom och sköljde bortdem. Jorden sköljdes bort från sluttningarna så att endast sten återstod. Ska vi stanna här för evigt och arbeta från morgon till kväll bara för att förbli hungriga och törstiga, nakna och barfota? Vi måste bege oss iväg och leta efter en bättre och mer bördig jord där hårt arbete ger rikliga grödor.

– Kom igen! Låt oss gå omedelbart, det här stället är inte lämpligt att leva i längre!

Viskningar uppstod, och var och en började gå därifrån, tänkte inte på vart han var på väg.

– Vänta, bröder! Vart ska ni? – sa den första talaren igen. – Visst måste vi gå, men inte så här. Vi måste veta vart vi är på väg. Annars kan vi hamna i en värre situation i stället för att rädda oss själva. Jag föreslår att vi väljer en ledare som vi alla måste lyda och som kommer att visa oss den bästa och snabbastevägen.

– Låt oss välja! Låt oss välja någon direkt, – hördes det runtom.

Först nu uppstod grälet, ett verkligt kaos. Alla pratade och antingen lyssnade man inte eller så blev man överröstad. De började dela upp sig i grupper, varje person mumlande för sig själv, och sedan bröts även grupperna upp. Två och två började de dra varandra i ärmen, prata, försöka bevisa någotoch vifta för tystnad med sina händer. Sedan samlades de igen och fortsatte prata.

– Bröder! – dånade plötsligt en starkare röst som dränkte alla andra hesa, tråkiga röster. – Vi kommer inte att lyckas nå en överenskommelse. Alla pratar och ingen lyssnar. Låt oss välja en ledare! Vem av oss kan vi välja? Vem av oss har rest tillräckligt för att känna till vägarna? Vi känner alla varandra väl, och ändå vill jag inte att nån här ska leda mig och mina barn. Berätta hellre för mig vem resenären där borta är, som har suttit i skuggan på kanten av vägen sedan i morse?

Det blev knäpptyst. Alla vände sig mot främlingen och synade honom från topp till tå.

Resenären, en medelålders man, med ett dystert ansikte som knappt var synligt på grund av hans skägg och långa hår, satt och förblev tyst som tidigare. Han var uppslukad av sina tankar, och knackade då och då med sin stora käpp i marken.

– Igår såg jag samma man med en ung pojke. De höll varandra i handen och gick nerför gatan. Igår kväll lämnade pojkenbyn, men främlingen stannade kvar.

– Bröder, låt oss glömma dessa dumma småsaker så att vi inte förlorarmer tid. Vem han än är, så har han rest långt eftersom ingen av oss känner honom. Han känner säkert till den kortaste och bästa vägentill vårt paradis. Min bedömning är att han är en mycket vis man eftersom han sitter där tyst och tänker. Någon annan skulle redan ha lagt sig i våra planer tio gånger eller mer vid det här laget eller iallafall ha börjat ett samtal med en av oss. Men han har suttit där ensam hela tiden och inte sagt någonting.

– Det är klart att mannen sitter tyst för att han tänker på något. Han måste helt enkelt vara mycket smart, – instämde de andra och började undersöka främlingen igen. Var och en hade upptäckt ett lysande drag i honom, ett bevis på hans extraordinära intelligens.

Grälandet avtog helt, så överens var alla om att det bästa vore att fråga denna resenär. Alla verkade troatt Gud hade skickat honom för att han skulle leda dem ut i världen. Han skulle nog visa dem vägen till ett bättre territorium och mer bördig jord. Han skulle vara deras ledare, och de skulle lyssna på honom och lyda utan att ifrågasätta.

De valde ut tio män sinsemellan som skulle gå fram till främlingen och förklara beslutet för honom. Denna delegation skulle beskriva det eländiga läget och be honom att vara deras ledare.

Så de tio gick över och bugade ödmjukt. En av dem började tala om områdets improduktiva jord, om de torra åren och det elände som de alla befann sig i. Han avslutade på följande sätt:

– Dessa villkor tvingar oss att lämna våra hem och vårt land och att flytta ut i världen för att hitta ett bättre hemland. När vi nu äntligen har fått insikt om detta, verkar det som att Gud har visat oss barmhärtighet, genom att skicka dig till oss – du, en klok och värdig främling – och att du kommer att leda oss och befria oss från vårt elände. Med stöd av alla våra invånare ber vi dig att vara vår ledare. Vart du än går, följer vi efter. Du känner till vägarna och du föddes i ett lyckligare och bättre hemland. Vi kommer lyssnapå dig och lyda vart och ett av dina kommandon. Vill du, vise främling, gå med på att rädda oss från undergång? Vill du bli vår ledare?

Under hela detta tal, lyfte den vise främlingen aldrig på sitt huvud. Han satt hela tiden i samma position som tidigare. Huvudetvar sänkt, hans panna var rynkad, och han sa ingenting. Han knackade bara med sin käpp i marken då och då och – tänkte. När talet var över muttrade hanlångsamt utan att ändra sin kroppshållning:

– Det ska jag göra!

– Kan vi följa med dig och leta efter en bättre plats?

– Det kan ni! – fortsatte han utan att lyfta huvudet.

Entusiasm och uttryck för uppskattning uppstod nu, men främlingen sa inte ett ord om detta.

De tio berättade förde andra omsin framgång, och tillade att det var först nu de såg vilken stor visdom denne man hade.

– Han rörde sig inte ur fläckenoch lyfte inte ens huvudet för att se vem som pratade med honom. Han satt bara tyst och mediterade. Trotsalla våra tal och vår uppskattning, yttrade han bara sju ord.

– En riktigt vis man! Sällsynt intelligent! – ropade de glatt från alla håll och hävdade att Gud själv hade sänt honom som en ängel från himlen för att rädda dem. Alla var övertygade om att en så orubblig ledare skulle innebära stor framgång. Det beslutades således att de skulle ge sig av nästa dag i gryningen.

(nästa sida)

Märkningen

Jag hade en hemsk dröm. Jag undrar inte så mycket över själva drömmen, men jag undrar hur jag kan hitta modet till att drömma om hemska saker, när jag själv är en tyst och respektabel medborgare. Blott ett lydigt barn till vår kära, drabbade mor Serbien, precis som alla hennes andra barn. Om jag gjorde någonting annorlunda skulle jag förstå detta bättre, men nej, min käre vän, jag gör exakt samma som alla andra, och ingen kan riktigt matcha mig när det gäller att vara försiktig. När jag såg en glänsande knapp av en polisuniform som låg på gatan, blev jag uppslukad av dess magiska glöd. Jag var på väg att bara passera den, när min hand plötsligtbörjade darra och gjorde en salut; mitt huvud böjde sig mot jorden av sig självt, och min mun formades till det vackra leende som vi alla bär när vi hälsar på våra överordnade.

– Ädelt blod rinner i mina ådror – så är det! – Detta var vad jag trodde i det ögonblicket och jag såg med förakt på en förbipasserande som slarvigt klev på knappen.

– En best! – sa jag bittert, och spottade. Sedan fortsatte jag tyst, tröstad av tanken på att sådana sällar är få; Och jag var särskilt glad över att Gud hade gett mig ett raffinerat hjärta och våra förfäders ädla, ridderliga blod.

Nu kanske du förstår vilken underbar man jag är, inte alls olikde andra respektabla medborgarna, och du undrar säkert hur sådana hemska och dumma saker kan uppstå i mina drömmar.

Inget ovanligt hände mig den dagen. Jag åt en god middag och efteråt använde jag en tandpetare på mina tänder; smuttade på mitt vin. Och efter att ha använt mina medborgerliga rättigheter på ett så modigt och samvetsgrant sätt, gick jag till sängs och tog en bok med mig för att somna snabbare.

Boken gled snart ur mina händer, efter att naturligtvis ha tillfredsställtmina inre behov. Alla dagens plikter hade fullföljts och jag somnade lika oskyldig som ett lamm.

Direkt befann jag mig på en smal och lerig väg som leder genom berg. Natten var kall och svart. Vinden ylademellan karga grenar och skar som en rakkniv när den vidrörde naken hud. Himlen var svart, dum, och hotfull. Snö blåste som damm i ögonen och slog mot ansiktet. Det syntes inte en levande själ någonstans. Jag skyndade på mina steg och gled då och då på den leriga vägen till vänster, till höger. Jag stapplar och ramlar och tappar slutligen insikten om vart jag är på väg. Jag vandrar på – Gud vet var – och det är inte en kort, vanlig natt, den är lång som ett sekel, och jag fortsätter hela tiden att gå utan att veta vart.

Jag gick i väldigt många år och kom någonstans, långt, långt borta från mitt hemland. Det var en okänd del av världen, ett främmande land som förmodligen ingen kände till och som, helt säkert, endast kan ses i drömmar.

När jag strövade genom detta land, kom jag till en stor stad där många människor bodde. På den stora marknaden fanns en stor folkmassa och det hördes ett fruktansvärt ljud. Det var tillräckligt högt för att spräcka ens trumhinnor. Jag tog in på ett litet värdshus nära marknaden och frågade hyresvärden varför så många människor hade samlats…

– Vi är tysta och respektabla människor, – började han sin historia, – vi är lojala och lydiga mot borgmästaren.

– Borgmästaren är inte din högsta auktoritet, eller hur? – frågade jag och avbröt honom.

– Borgmästaren styr här och han är vår högsta auktoritet. Polisen kommer härnäst.

Jag skrattade.

– Varför skrattar du?… Visste du inte det?… Var kommer du ifrån?

Jag berättade för honom hur jag hade gått vilse, och att jag kom från det avlägsnalandet – Serbien.

– Jag har hört talas om det berömda landet! – viskade hyresvärden för sig själv, tittade på mig med respekt, och sasedan högt:

– Det är våra lagar, – han fortsatte, – borgmästaren styr här med sina poliser.

– Hur är era poliser?

– Ja, det finns olika typer av poliser, de är på varierande sätt, beroende på rang. Det finns de som är mer framstående och de som är mindre framstående… Vi är tysta och respektabla människor, men alla typer av luffare kommer från grannskapet, de korrumperar oss och lär oss onda ting. För att kunna skilja våra medborgare från andra människor gav borgmästaren en order igår om att alla våra medborgare ska gå till den lokala domstolen. Där ska var och en av oss få sin panna märkt. Det är därför så många människor har gått samman: för att besluta vad de ska göra.

Jag ryste och tänkte att jag skulle fly från detta märkliga land så fort jag kunde. Trots att jag var en serb, var jag inte van vid en sådan uppvisning av ridderlighet, och jag blev lite orolig!

Hyresvärden skrattade välvilligt, knackade mig på axeln, och sa stolt:

– Är det här tillräckligt för att skrämma dig? Det är inte konstigt alls, du måste gå väldigt långt för att hitta människor som är lika modiga som vi är!

– Och vad tänker ni göra? –frågade jag försiktigt.

– Vilken fråga! Du kommer att se hur modiga vi är. Du måste gå långt för att hitta mod som vårt, säger jag. Du har rest långt och sett mycket av världen, men jag är säker på att du aldrig har mött större hjältar än oss. Låt oss gå dit tillsammans. Jag måste skynda mig.

Vi var precis på väg att gå när vi hörde ljudet av en pisksnärt framför dörren.

Jag kikade ut och såg en väldigt konstig syn – en man hade en lysande, tjänste-mössa på huvudet och var klädd i en prålig kostym. Han red på en annan mans rygg. Den mannenhade mycket fina kläder av vanligt, civilt snitt. Han stannade framför värdshuset och ryttaren klev ner.

Hyresvärden gick ut, bugade ända till marken, och mannen i prålig kostym gick in i värdshuset och fram till ett speciellt dekorerat bord. Han som hade de civila kläderna stannade framför värdshuset och väntade. Hyresvärden bugade djuptäven för honom.

– Vad handlar det här om?

– Tja, den som gick in i värdshuset är en polis av hög rang, och den här mannen är en av våra mest framstående medborgare, mycket rik,ochen stor patriot, – viskade hyresvärden.

– Men varför låter han den andre rida på ryggen?

Hyresvärden skakade på huvudet på mig och vi steg åt sidan. Han gav mig ett hånfullt leende och sa:

– Vi ser det som en stor ära som sällan är välförtjänt! – Han berättade även en hel del andra saker, men jag var så upphetsad att jag inte kunde förstå dem. Men jag hörde tydligt vad han sa i slutet: – Det är en tjänst till sitt land som alla nationer fortfarande inte har lärt sig att uppskatta!

Vi kom till mötet och valet av ordförande var redan igång.

Om jag minns rätt så valde den första gruppen en man vid namn Kolb, som kandidat till ordförande; den andra gruppen ville ha Talb, och den tredje hade en annan kandidat.

Det uppstod en fruktansvärd förvirring; varje grupp ville ha sin egen man.

– Jag tror inte att vi har en bättre man än Kolb för rollen som ordförande för ett så viktigt möte, – sade en röst från den första gruppen, – eftersom vi alla så väl känner till hans dygder som medborgare och hans stora mod. Jag tror inte att det finns någon bland oss som kan skryta med att ha ridits runt så ofta av de riktigt viktiga människorna…

– Du ska väl inte prata om sånt, – skrek någon från den andra gruppen. – Du har aldrig ridits runt av en poliskontorist!

– Vi vet vilka dina dygder är, – ropade någon från den tredje gruppen. – Du kan aldrig få ett enda slag av piskan utan att yla!

– Låt oss reda ut det här, bröder! – började Kolb. – Det är sant att framstående människor red på min rygg redan för tio år sedan. De piskade mig och jag gjorde aldrig nåt ljud, men det kan mycket väl vara så att det finns fler som är värdigaibland oss. Det kanske finns yngre och bättre förmågor.

– Nej, nej, – ropade hans anhängare.

– Vi vill inte höra om föråldrade utmärkelser! Det är tio år sedan Kolbreds på, – ropade rösterna från den andra gruppen.

– Ungt blod borde ta över, låt gamla hundar tugga gamla ben, – skrek några från den tredje gruppen.

Plötsligt hördes det inget mer oväsen; Människor flyttade sig åt sidan, till vänster och höger, för att bana väg och jag såg en ung man på cirka trettio. När han närmade sig, böjde alla sina huvuden djupt.

– Vem är det här? – viskade jag till min hyresvärd.

– Han är den folkliga ledaren. En ung man, men mycket lovande. I hans tidiga dagar kunde han skryta med att ha burit borgmästaren på ryggen tre gånger. Han är mer populär än någon annan.

– Kommer de kanske att välja honom? –frågade jag.

– Det kommer de helt säkert att göra. Alla andra kandidaterär äldre och har haft sina bästa år, medan han faktiskt hade borgmästaren på ryggen en liten stund igår.

– Vad heter han?

– Kleard.

De gav honom en hedersplats.

– Jag tror – Kolbs röst bröt tystnaden – att vi inte kan hitta en bättre man för denna position än Kleard. Han är ung, men ingen av oss som är äldre kan kalla oss hans jämlike.

– Hör, hör!… Länge leve Kleard!… – vrålade alla röster.

Kolb och Talb tog honom till ordförandens plats. Alla gjorde en djup bugning, och det var total tystnad.

– Tack, bröder, för er höga aktning och den ära som ni så enhälligt har skänkt mig. Era förhoppningar om vad jag ska kunna prestera, är väldigt smickrande. Det är inte lätt att styra skeppet som bär nationens önskangenom sådana betydelsefulla dagar, men jag kommer att göra allt som står i min makt för att rättfärdiga ert förtroende. Jag kommer ärligt att företräda er åsikt och att förtjäna er höga aktning. Tack, mina bröder, för att ni valde mig.

– Hurra! Hurra! Hurra! – vrålade väljarna från alla håll.

– Och nu, bröder, hoppas jag att ni låter mig säga några ord om denna viktiga händelse. Det är inte lätt att genomlida sådana smärtor, sådana plågor som väntar oss; det är inte lätt att få sin panna märkt med varmt järn. Nej, detta är smärtor som alla människor inte klarar av. Låt ynkryggarna darra och blekna av rädsla. Vi får inte glömma för ett ögonblick att vi är söner till modiga förfäder, att ädelt blod rinner i våra ådror, det heroiska blodetfrån våra förfäder. Blodet från de stora riddarna som dog utan att blunda för frihet och allas lycka. Vårt lidande är litet, om vi jämför det med deras lidande –varför skall vi bete oss som medlemmar i en degenererad och feg ras nu när vi lever bättre än någonsin tidigare? Varje sann patriot och alla som inte vill sätta vår nation på skam inför hela världen, kommer att bära smärtan som en man och en hjälte.

– Hör! Hör! Länge leve Kleard!!

Det fanns flera ivriga talare efter Kleard; de uppmuntrade de rädda människorna och upprepade mer eller mindre vad Kleard hade sagt.

Då bad en blek och trött gammal man om att tala. Han hade ett skrynkligt ansikte och håret och skäggetvar vitt som snö. Hans knän skakade av åldern, hans händer darrade och ryggen var böjd. Hans röst skälvde och hans ögon var blankaav tårar.

– Barn, – började han, med tårar som rullade ner för hans vita och skrynkliga kinder och föll på hans vita skägg, – Jag är olycklig och jag kommer att dö snart, men det förefaller mig som att en sådan skam inte bör falla på er. Jag är hundra år gammal, och jag har levt hela mitt liv utan denna tortyr!… Varför ska slaveriets märke bli intryckt på mitt vita och trötta huvud nu?…

– Ner med den gamla rackaren! – ropade ordföranden.

– Ner med honom! –skrek även andra.

– Den gamla fegisen!

– I stället för att uppmuntra de unga skrämmer han alla!

– Han borde skämmas för sina gråa hårstrån! Han har levt länge nog, och han kan fortfarande bli rädd – vi som är unga är modigare…

– Ner med ynkryggen!

– Släng ut honom!

– Ner med honom!

En arg skara modiga och unga patrioter rusade på den gamle mannen och började knuffa, dra och sparka på honom av raseri.

De släppte honom till slut på grund av hans ålder – hade han varit yngre skulle de ha stenat honom levande.

De lovade alla sig själva att vara modiga i morgon och att visa sig värdiga äran och härligheten i sittland.

Folk gick uppspelta från mötet. Som avsked sa de:

– I morgon får vi se vem som är vem!!

– Vi sorterarbort skrävlarna i morgon!

– Det är dags för de värdiga att skilja sig från de ovärdiga, så att alla rackare inte kan skryta om att de har ett modigt hjärta!

Jag gick tillbaka till värdshuset

– Förstår du hur modiga vi är nu? – Frågade min hyresvärdstolt.

– Absolut, – svarade jag automatiskt, med känslan av att min styrka hade övergett mig och att mitt huvud var fyllt med konstiga intryck.

Samma dag läste jag en ledare i deras tidning som löd:

– Medborgare, det är dags att sluta skryta och vara så fåfänga. Det är dags att sluta visa uppskattning för de tomma ord som vi använder i överflöd för att visa våra imaginära dygder. Det är dags, medborgare, att sätta våra ord på prov och visa vem som verkligen är värdig och vem som inte är det! Men vi tror inte att det kommer att finnas några skamliga ynkryggar bland oss som måste föras med våld till den utsedda märknings-platsen. Var och en av oss som känner en droppe av våra förfäders ädla blod i sina ådror kommer att kämpa för att vara bland de första att bära smärtan och ångesten. De kommer bära den stolta och tysta, för detta är helig smärta, det är ett offer för vårt lands bästa och för allas vår välfärd. Framåt, medborgare, för i morgon är dagen för det ädla provet!…

Min hyresvärd gick till sängs direkt efter mötet den dagen för att komma så tidigt som möjligt till den utsedda platsen nästa dag. Många gick dock direkt till rådhuset för att vara så nära kö-chefen som möjligt.

Nästa dag åkte ävenjag till rådhuset. Alla var där – unga och gamla, män och kvinnor. Vissa mödrar bar sina små barn i sina armar så att de kunde märkas med slaveriets märke, det vill säga hedras. På så sätt skulle de få större rätt till höga befattningar inom den offentliga förvaltningen.

Det var en enorm trängsel och mycket svärande(I det fallet var de ungefär som oss serber, och jag var på något sätt glad över detta), och alla strävade efter att vara den första vid dörren. Vissa tog till och med andra runt halsen.

Märkningen tillämpades av en särskild tjänsteman i en vit, formell kostym som milt förmanade folket:

– Trängs inte, för Guds skull, allas tur kommer – Ni är inte djur, jag antar att vi kan klara oss utan knuffande.

Märkningen började. Nånskrek och nån annan bara stönade, men ingen fick den utan att ge ifrån sig nåt ljud så länge jag var där.

Jag kunde inte stå ut med att titta på denna tortyr så länge, så jag gick tillbaka till värdshuset. Några av dem var redan där och åt och drack.

– Det är över! – sa en av dem.

– Vi skrek iallafall inte, men Talbskriade som en åsna!… – sa en annan.

– Nu ser du hurTalb är, tänk att du ville ha honom som ordförande för mötet igår.

– Ah, sånt kan man aldrig veta!

De pratade, stönade av smärta och vred sig, men försökte dölja detta från varandra, för ingen ville bli kallad för en fegis.

Kleard vanhedrade sig själv, eftersom han stönade. En man vid namn Lear var en hjälte eftersom han bad om att få två märken på pannan utan att ge ifrån sig ett ljud av smärta. Hela staden pratade om honom med största respekt.

Vissa människor rymde, men de mötte allas förakt.

Efter några dagar gick han som hade två märken i pannan omkring med huvudet högt, fylld av värdighet, självkänsla,ära och stolthet. Vart han än gick, möttes han av bugningar och män tog av sina hattar för att hylla hjälten för dagen.

Män, kvinnor och barn sprang efter honom på gatan för att se landets modigaste man. Vart han än gick, följde vördnadsfulla viskningar honom: „Lear, Lear!… Det är han! Det är hjälten som inte ylade, som inte gav ett ljud ifrån sig medan två märken blevinbrända på pannan! Han hamnade i tidningarna, prisad och förhärligad.

Och han hade förtjänat folkets kärlek.

Överallt fick jag höra ett sådant beröm, och jag började känna det gamla, ädla serbiska blodet rinna i mina ådror. Våra förfäder var hjältar, spetsades i sin kamp för frihet; Vi hade också vårt heroiska förflutna och vårt Kosovo. Jag blev uppfylld av nationell stolthet och fåfänga, ivrig att visa hur modig min ras var, rusade till rådhuset och skrek:

– Varför prisar ni Lear?… Ni har aldrig sett sanna hjältar! Kom och se själv hur ädelt serbiskt blod är! Sätt tio märken på mitt huvud, inte bara två!

Statstjänstemannen i den vita kostymen förde sitt märkjärn nära min panna, och jag började… Jag vaknade upp ur min dröm.

Jag gnuggade min panna i rädsla och gjorde korstecknet, undrandes över de konstiga saker som visas i drömmar.

– Jag överskuggade nästan Lears ära, –tänkte jag nöjt. Sen vände jag mig om, på något sätt ledsen över att min dröm inte hade fått fortsätta.

 

För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed.

En vanlig serbisk oxe’s resonemang

En hel del underverk förekommer i denna värld, och vårt land är, som många säger, överfyllt av underverk i en sådan utsträckning att underverk inte längre är underverk. Det finns människor här på mycket höga positioner som inte tänker alls. Som en kompensation, eller kanske av någon annan anledning, började en vanlig bondeoxe, som inte var olik andra serbiska oxar, att tänka. Gud vet vad som hände som fick detta geniala djur att göra något så fräckt. Det hade ju bevisats att denna olyckliga syssla bara gjorde dig en otjänst i Serbien. Vi kan juponera att denna stackars djävul, i all sin naivitet, inte visste att dennasträvan inte är lönsam i sitt hemland. Vi kommer alltså inte att tillskriva honom något särskilt medborgerligt mod. Men det är fortfarande ett mysterium varför en oxe börjar tänka eftersom han inte är en väljare, eller ett kommunalråd, eller en by-kommunalråd. Han har inte heller valts till ställföreträdare i någon nötkreaturs-församling, eller ens (om han har nått en viss ålder) en senator. Och hade den stackars själen någonsin drömt om att bli minister i något land, borde han ha vetat att han tvärtom borde öva sig på hur han skulle tänka så lite som möjligt. Detta gör ju ministrarna i vissa lyckligare länder och vårt land har inte heller någon tur i detta avseende. Varför ska vi bry oss om varför en oxe i Serbien har tagit upp en strävan som folkethar övergett? Dessutom kan det ha hänt att han började tänka bara på grund av några naturliga instinkter.

Så, vad är det för en oxe? Jo, en vanlig oxe som har, som zoologin har lärt oss, ett huvud, kropp och lemmar, och gör som alla andra oxar; drar en vagn, äter gräs, slickar salt, idisslaroch råmar. Han heter Sivonja, den grå oxen.

Så här gick det till när han började tänka. En dag satte hans herre honom och hans kompis, Galonja, framför en vagn. Han lastade några stulna pålar på vagnen och tog dem till staden för försäljning. Nästan omedelbart efter att de kommit in i staden, sålde han pålarna, lösgjordeSivonja och hans kamrat från vagnen, band fast dem med en kedja och kastade en kärve framför dem. Sen gick han glatt in till en liten krog för att ta några drinkar. Det pågick en festival i staden, så det var män, kvinnor och barn överallt. Galonja, som annars var känd bland andra oxar för att vara lite dum, tittade inte på någonting. Han åt istället sin lunchmed stort allvar, tog en tugga, råmade lite av ren njutning, och la sig sedan ner, sött slumrande. Alla de som gick förbi angick inte honom. Han ville bara slumra och snarkai fred (det är synd att han inte var en människa, med alla dessa anlag för en hög karriär). Men Sivonja kunde inte ta en enda tugga. Hans drömmande ögon och det sorgliga uttrycket i hans ansikte visade vid första anblicken att detta var en tänkare, och en känslig, lättpåverkad själ. Glada serber passerade honom, stolta över sitt härliga förflutna, sina namn och sin nation. Sivonja observerade allt detta, och hans själ var plötsligt helt uppslukad av sorg och smärta på grund av den enorma orättvisan, och han kunde inte annat än ge efter för en sådan stark, plötslig och kraftfull känsla; han råmadesorgset, fylld av smärta, tårar rannfrån hans ögon. Och i sin enorma smärta började Sivonja tänka:

– Vad är min herre och hans landsmän, serberna, så stolta över? Varför håller de huvudet så högt och ser på mitt folk med hög stolthet och förakt? De är stolta över sitt fosterland, stolta över att ett barmhärtigt öde har fått dem att födas här i Serbien. Min mor födde även mig här i Serbien, och Serbien är inte bara mitt hemland utan även min fars. Mina förfäder har, precis som deras, kommit till detta land från det gamla slaviska hemlandet. Och ändå har ingen av oss oxar någonsin känt oss stolta över detta. Vi är bara stolta över vår förmåga att dra en tung last i en uppförsbacke; än i dag, har en oxe aldrig sagt till en tysk oxe: “Vad vill du migmig?Jag är en serbisk oxe och mitt hemland är det stolta landet Serbien. Alla mina förfäder har kalvats här, och här, i detta land, är mina förfäder begravda.” Vi har aldrig varit stolta över detta, det har inte ens funnits i våra tankar. Människor är konstiga!

Uppriven av dessa tankar, skakade oxen sorgset på huvudet, klockan på halsen ringde och oketknakade. Galonja öppnade ögonen, tittade på sin vän och sade:

– Nu håller du på med ditt nonsens igen! Ät din dåre, samla lite fett!Se hur dina revben sticker ut; om det var bra att tänka, skulle folk låtit oss oxar det. Inte en chans att vi hade haft en sådan tur!

Sivonja tittade med medlidande på sin kamrat, vände bort huvudet från honom och fördjupade sig i sina tankar.

– De är stolta över sitt ärorika förflutna. De har sitt Kosovofält, slaget vid Kosovo. Och visst… det är absolut något att vara stolta över. Men drog inte mina förfäder vagnar med mat och vapen då också? Om det inte vore för oss, skulle folk ha varit tvungna att göra det själva. Upproret mot turkarna är de också stolta över. En storslagen, ädel strävan, men vem levde på den tiden? Var det dessa högfärdigatölpar, skuttandes framför mig som om det vore deras förtjänst, som gjorde uppror? Ta min herre som ett exempel. Även han är så stolt och skryter om upproret, särskilt om det faktum att hans farfarsfar omkom i befrielsekriget som en sann hjälte. Är detta verkligen min herres förtjänst? Hans farfarsfar hade rätt att vara stolt, men inte min herre; hans farfarsfar dog så att min herre, hans ättling, kunde vara fri. Så han är fri, och hur använder han sin frihet? Han stjäl andras pålar, sätter sig på vagnen, och jag måste dra både honom och pålarna medan han sover i tömmarna. Nu har han sålt sina pålar, han dricker sprit, gör ingenting och är stolt över sitt härliga förflutna. Och hur många av mina förfäder hade slaktats i upproret för att föda kämparna? Och drog inte mina förfäder den tidens vapen, kanoner, mat och ammunition? Och ändå är vi inte stolta över våra meriter eftersom vi inte har förändrats; Vi gör vår plikt än i dag, precis som våra förfäder gjorde, tålmodigt och samvetsgrant.

De är stolta över sina förfäders lidande och femhundra års slaveri. Min släkt har lidit under hela vår existens, och idag lider vi fortfarande och är förslavade. Ändå skriker vi inte om det med våra lungors fulla kraft. De säger att turkarna torterade, slaktade och spetsade dem; Mina förfäder slaktades av både serber och turkar, och brändes och utsattes för all möjlig tortyr.

De är stolta över sin religion, och ändå tror de inte på någonting. Vad är det för fel på mig och mitt folk? Vad gör att vi inte kan accepteras bland kristna? Deras religion säger till dem “du skall inte stjäla” och nu ser jag min herre stjäla och dricka för de pengar han stal. Deras religion instruerar dem att älska sina grannar, och ändå gör de bara skada mot varandra. För dem är den bästa av män, den som inte gör någon skada. De kräver inte att någon att göra något bra heller, så länge man inte gör någon skada. De har sjunkit så lågt att deras exempel på dygd inte innefattar mer än att vara harmlös men värdelös.

Oxen suckade djupt, och hans suck lyfte dammet från vägen.

– Så – fortsatte oxen med sina sorgliga tankar – Är inte jag och mina anhöriga bättre i allt detta än någon av dem? Jag har aldrig mördat någon, jag har aldrig vanhelgat någon, har inte stulit något eller sparkat en oskyldig man från public service. Jag har inte skapat ett underskott i statskassan, har inte förklarat en falsk konkurs, har aldrig kedjat fast eller arresterat oskyldiga människor eller förtalat mina vänner. Inte heller har jag gått emot mina principer som oxe, har inte gjort falska vittnesmål, har aldrig varit en minister och skadat mitt land. Intenog med att jag inte gjort någon skada, jag är tillochmed snäll mot dem som gör mig skada. Min mor födde mig, och omedelbart tog onda män min mors mjölk från mig. Gud har skapat gräs för oss oxar, inte för människor. Ändå berövar de oss det också. Förutom all den misshandeln, drar vi mäns vagnar, plogar deras fält och matar dem med bröd. Och trots allt detta erkänner ingen de förtjänster som vi skapar för fosterlandet…

– Eller ta fastan som exempel; religionen berättar för människorna att de ska fasta på alla högtidsdagar. Likväl är de inte ens villiga att uthärda denna lilla fasta, medan jag och mitt folk fastar hela våra liv, ända sedan vi först tas bort från våra mödrars bröst.

Oxen sänkte huvudet som om han var orolig, sedan höjde handet igen och fnös ilsket. Det verkade som om han fått någon viktig insikt, som plågade honom; helt plötsligt, sa han glatt:

– Åh, jag vet nu, det måste vara att – och han fortsatte att tänka, – Så är det; de är stolta över sin frihet och sina medborgerliga rättigheter. Jag måste tänka på det på allvar.

Och han tänkte, tänkte, men fick ingen rätsida på det.

– Vilka är dessa rättigheter? Om polisen beordrar dem att rösta, röstar de, och på samma sätt, kan vi lika gärna råma: “Föö-ö-ö-ör!” Och om de inte får nån order, vågar de inte rösta, eller ens syssla med politik, precis som vi. De blir misshandlade i fängelse, även om de är helt oskyldiga. Vi råmar i alla fall och viftar med svansen, och de har inte ens det där lilla medborgerliga modet.

Just i det ögonblicket kom hans herre ut från krogen. Berusad, vinglande, med suddiga ögon, mumlandes några obegripliga ord. Han stapplade mot vagnen.

– Se bara! Huranvänder denna stolta ättling den frihet som vanns med blod av hans förfäder? Min herre är ett fyllo och en tjuv, men hur använder de andra denna frihet? De går bara på tomgång och är stolta över det förflutna och sina förfäders förtjänster, där de har gjort lika lite som jag. Vi oxar däremot har förblivit lika hårt arbetande och nyttiga arbetare som våra förfäder var. Vi är oxar, men vi kan vara stolta över vårt mödosamma arbete och våra meriter än idag.

Oxen suckade djupt och sänkte sin hals för oket.

 

För “Radoje Domanović”-projektet översattav Tobias Erehed.

Arweinydd (3/3)

(tudalen gynt)

Felly, fe basiodd y diwrnod cyntaf, ond fe ddilynodd mwy o ddyddiau tebyg. Ni ddigwyddodd dim byd o bwysicrwydd, dim ond pethau man, syrthiasant i ffôs, yna i geunant, wnaethant frwsio yn erbyn drain mwyar duon, fe wnaethant sefyll ar boteli, torrwyd sawl braich a choes, a rhai trawiadau i’r pen. Ond fe ddioddefasant hyn i gyd. Gadawyd rhai hen ddynion yn farw ar y ffordd.

– Buasant wedi marw hyd yn oed os oeddent wedi aros adref, heblaw am ar y ffordd! Dywedodd y llefarydd, gan argymhell y gweddill i ddal ati. Bu farw hefyd rhai plant ifanc blwydd a dyflwydd oed. Wnaeth y rhieni gwthio i lawr eu dorcalon yn stoicaidd, gan mai dymuniad Duw ydoedd. “ a lleiaf oll y plentyn, lleiaf oll y galar. Ar i Dduw i beidio i rhiant golli plentyn o oed priodi. Os dyma sydd i fod i ddigwydd, maen well iddynt farw yn ifanc. Yna nid yw’r tristwch gymaint. ” – cysurodd y llefarydd drachefn. Lapiodd rhai eu pennau mewn cadachau a rhoi cywasgiad oer ar ei cleisiau. Cariodd erail eu breichiau mewn slingiau. Roedd bob un yn garpiog a chriethiog, ond er hyn i gyd, gwthiant ymlaen yn hapus. Buasai hyn i gyd wedi bod yn haws os nad oeddynt hefyd ar fin llwgu. Ond roedd rhaid iddynt hwy gadw ymlaen.

Un dydd, digwyddodd rhywbeth mwy arwyddocaol.

Roedd yr arweinydd yn cerdded o’u blaenau, wedi ei amgylchynnu gan ddynion mwyaf dewr y grŵp. Roedd dau ohonynt ar goll, a ni bu neb yn gwybod i ble’r aethant. Yr oedd y dorf yn credu eu bod wedi bradychu eu hachos a wedi ffoi. Ar un adeg, dywedodd y llefarydd rhywbeth am fradwriaeth cywilyddus. Dim ond ychydig ohonynt oedd yn credu eu bod wedi marw ar y ffordd, ond nid oeddynt yn barod i ddweud hynny rhag ennyn y gweddill. Roedd gweddill y grŵp mewn llinell tu nôl iddynt. Yn sydyn daeth ceunant creigiog enfawr a dyfn i’r golwg- affwys go iawn. Roedd yr allt mor serth fel ni feiddiodd neb cymeryd cam ymlaen. Arhosodd hyd yn oed y rhai mwyaf dewr ac edrych ar yr arweinydd. Yn gwgu, ar goll yn ei feddyliau a’i ben i lawr. Fe gamodd yn eofn ymlaen, gan guro ei ffon o’i flaen, i’r dde ac i’r chwith, yn ei ffordd ei hun. Dywedodd amryw fod hynny’n gwneud iddo ymdeimlo yn fwy parchus fyth. Ni edrychodd ar neb na dweud dim. Ni newidiodd ei fynegiant, doedd dim golwg o ofn fel y nesaodd at y clogwyn. Trodd hyd yn oed y rhai eofnaf yn wyn fel cynfas, ond ni feiddiodd neb rybuddio’r arweinydd dewr, doeth. Mewn dau gam arall yr oedd ar yr ymyl. Yn llawn dychryn, a’u llygaid yn led agored, roedd pob un yn crynu. Roedd y dynion dewraf ar fîn dal yr arweinydd yn ôl, hyd yn oed os oedd hynny’n torri ei ufuddhad, ac yna fe gymerodd un cam, dau gam, a phlymio i’r ceunant. Roedd pensyfrdandod, wylofain, sgrechian, ac ofn yn cymryd drosodd. Cychwynodd rhaiohonynt ffoi.

– Aroswch frodyr! Beth yw’r brys? Ai dyma sut yr ydych yn cadwch gair? Mae’n rhaid i ni ddilyn y gŵr doeth achos ei fod yn gwybod beth y mae’n ei wneud. Mi fuasai’n wallgo i ddinistrio ei hun. Ymlaen! Ar eiôl! Dyma’r glwyd mwyaf ac efallai’r perygl olaf, y rhwystr olaf. Pwy a wyr? Efallai ar ochr arall y ceunant yma fe wnawn ddarganfod y tir ffrwythlon bendigedig y mae Duw wedi gaddo i ni. Ymlaen! Heb aberth, ni awn ni i unman! Dyma eiriau cyngor y llefarydd cyn cymeryd dau gam ymlaen a diflannu i’r ceunant. Dilynodd y rhai mwyaf dewr ac yna syrthiodd pawb arall hefyd.

Clywir wylofain, griddfan, syrthio a chwyno ar allt serth y dyffryn enfawr. Buasai rhywun yn taeru na fyddai neb yn goroesi, llai fyth heb ei frifo o gwbl, ond mae bywyd yn afaelgar. Roedd yr arweinydd yn eithriadol o lwcus. Fe ddaliodd i lwyni fel y syrthiodd felly nad oedd wedi brifo. Fe wnaeth o fedrutynnu ei hun ato’i hun a dringo allan. Tra bod wylofain, cwyno a griddfan yn atseinio islaw, eisteddai yn stond, yn feddylgar distaw. Roedd rhai ohonynt yn flin ac anafiedig yn ei felltithio ond ni faliodd dim. Ceisiodd y rhai a oedd yn ddigon ffodus i afael mewn llwyn neu goeden ddringo allan yn egniol. Roedd rhaiâ phennau wedi eu cracio a gwaed yn llifo dros eu wynebau. Doedd neb yn ddianaf heblaw am yr arweinydd. Yn sydyn wnaeth bawb syllu’n gas arno a thuchan mewn poen ond ni wnaeth hyd yn oed godi ei ben. Roedd yn hollol ddistaw ac yn eistedd yn feddylgar feldyn doeth go iawn!

Pasiodd yr amser. Roedd nifer y trafeilwyr yn lleihau. Roedd bob dydd yn cymryd ei doll. Gadawodd rhai y grŵp a throi’n nôl.

O’r nifer fawr oedd yno ar y cychwyn, dim ond tua ugain oedd ar ôl. Roedd eu wynebau hyll, blinedig yn dangos ôl anobaith, amheuaeth, blinder a llwgu, ond ni ddywedodd neb air. Roeddynt mor ddistaw a’r arweinydd ac yn dal ymlaen. Roedd hyd yn oed y llefarydd ysbrydolol yn ysgwyd ei ben. Roedd y ffordd wirioneddol yn anodd.

Gostyngodd eu niferoedd yn ddyddiol nes bod dim ond deg ar ôl. Hefo wynebau digalon, wnaethant duchan a chwyno yn lle sgyrsio.

Edrychasant mwy fel efryddion na dynion. Roedd rhai ar faglau, roedd breichiau rhai mewn slingiau wedi eu clymu o amgylch eugyddfau. Roedd llawer o gadachau a chywasgiadau ar eu dwylo. Hyd yn oed os oeddynt eisio aberthu mwy, ni allent, gan nad oedd prin lle ar ôl ar eu cyrff i ddolurau newydd.

Roedd hyd yn oed y cryfaf a’r dewraf wedi colli ffydd a gobaith and fe wnaethant frwydro ymhellach, hynny yw, wnaethant hercian ymlaen rhywsut efo ymdrech aruthrol, yn cwyno ac mewn poen anioddefol. Beth arall gallasant wneud os ni allent droi nôl? Cymaint o aberthion ac yna i gefnu ar eu siwrnai?

Fe gychwynodd nosi. Yn hercian ymlaen ar faglau, gwelsant yn sydyn nad oedd yr arweinydd o’u blaenau bellach. Un cam arall awnaeth bob un syrthio i geunant arall.

– O, fy nghoes! O, fy llaw! ! Atseiniodd y griddfan a’r wylo. Melltithiodd un llanc gwan yr arweinydd dilys ond yna distewodd.

Pan gododd yr haul drannoeth, dyna’r lle’r oedd yr arweinydd yn eistedd yr un fath a’r diwrnod cyntaf un pan wnaethant ei ddewis. Nid oedd ei wedd wedi newid o gwbl.

Dringodd y llefarydd o’r ceunant, wedi ei ddilyn gan ddau arall. Yn afluniaidd a gwaedlyd, fe wnaethant droii weld faint oedd ar ôl, ond dim ond y nhw oedd yna. Llenwodd eu calonnau ag ofn angheuol ac anobeithrwydd. Doedden nhw ddim yn gyfarwydd a’r ardal creigiog, bryniog, doedd dim llwybrau yn unman. Dau ddiwrnod ynghynt fe welsant ffordd ond fe wnaethant ei adael. Dyna’r ffordd yr aeth yr arweinydd.

Meddyliant am yr holl ffrindiaua pherthnasau a bu farw ar y siwrne bendigedig. Daeth tristwch drosto nhw , poen gwaeth na’r poen yn ei cyrff a’u haelodau cloff. Roeddynt wedi gweld eu hunan ddinstr hefo’u llygaid eu hunain.

Aeth y llefarydd at yr arweinydd a dechrau siarad efo llais blinedig, crynedig , llawn poen, gwangalonni a chwerwder.

– I ble’r ydym yn mynd nawr?

Roedd yr arweinydd yn ddistaw.

– I ble’r ydych yn mynd a ni ac i ble’r ydych wedi ein tywys? Rydym wedi rhoi ein teuluoedd a’n hunain yn eich dwylo ac rydym wedi eich dilyn chi, a gadael ein cartrefi a beddau ein cyndadau yn y gobaith o allu safio ein hunain rhag ddinistr yn y tir anffrwythlon yna. Ond rydych chiwedi ein dinistrio mewn ffordd waeth. Roedd dau gant o deuluoedd tu ôl i chi a nawr edrychwch faint sydd yma.

– A ydych yn dweud nad yw pawb yma? Mwmiodd yr arweinydd heb godi ei ben.

– Sut allech chi ofyn y fath gwestiwn? Codwch eich pen ac edrychwch! Cyfrwch faint ohonom sydd ar ôl ar y siwrne anffodus yma. Edrychwch ar ein cyflwr ni! Mi fuasai’n well pe bawn ni wedi marw na bod yn gloff fel hyn.

– Ni allaf edrych arnoch chi.

– Pam?

– Rydw in ddall.

Distawrwydd hollol.

– Wnaethoch chi golli eich golwg yn ystod y daith?

– Cefais fy ngeni yn ddall.

Wnaeth y tri hongian eu pennau mewn anobaith.

Chwythodd gwynt yr hydref anfad drwy’r mynyddoedd a chwythodd dail crin i lawr. Hongiodd niwl dros y bryniau, a thrwy’r aer oer, niwlog, dychlamodd adain cigfrain. Atseiniodd eu sŵn heb ei hepgor. Roedd yr haul wedi eiorchuddio gan gymylau a oedd yn rowlio a brysio yn eu blaenau ymhellach ac ymhellach i ffwrdd.

Edrychodd y tri ar ei gilydd mewn arswyd llwyr .

– Lle fedran ni fynd nawr? – mwmiodd un yn ddifrifol.

– Dwn i ddim, wir!

 

Cyfieithwyd gan Lee Green ar gyfer Prosiect “Radoje Domanović”.

Arweinydd (2/3)

(tudalen gynt)

Bore trannoeth roedd pawb oedd yn ddigon hyderus i fynd ar daith hir wedi ymgynull. Fe ddaeth mwy na dau gant o deuluoedd i’r fan penodedig. Dim ond ychydig a arhoswyd adref i edrych ar ôl yr hen bentref.

Yn wir, roedd yn drist i edrych ar y dorf yma o bobl digalon a oedd wedi ei gorfodi drwy anffawd chwerwi gefnu ar eu tir genedigol a beddau eu cyndadau. Roedd eu wynebau yn flinedig, lluddedig ac wedi llosgi gan yr haul. Roedd dioddefaint o lawer flwyddyn llafurus yn ymddangos yn yr effaith arnynt ac yn dangos llun o drallod ac anobaith. Ond ar yr adeg yma fe welwyd sbardun bitw obeithiol – wedi ei gymysgu yn sicr hefo hiraeth. Syrthodd deigryn i lawr gwedd crychog lawer hen ddyn wrth iddynt ochneidio ac ysgwyd eu pennau hefo teimlad o ragwelediad adwythig. Buasai’n well ganddynt aros yma am beth amser er mwyn marw ymysg y creigiau yma yn hytrach nag edrych am well mamwlad. Roedd llawer dynes yn galarnad yn uchel ac yn dweud ffarwel i’w hanwyliaid marw wrth adael eu beddau.

– Roedd y dynion yn ceisio ymddangos yn ddewr wrth weiddi – wel ydych chi eisiau parhau i lwgu yn y wlad damnedig yma a byw mewn cytiau? – Yn wir, mi fuasai’n well ganddynt fynd a’r holl ardal melltigedig hefo nhw, pe bai hynny’n bosib.

Yr oedd y twrw arferol a gweiddi fel yng nghanol pob dorf. Roedd pob dyn a dynes yn anesmwyth. Roedd y plant yn gwichian mewn crudiau ar gefnau eu mamau. Roedd hyd yn oed yr anifeiliad braidd yn anesmwyth. Nid oedd gormod o wartheg, llo bach yma ac acw a cheffyl blêr, ysgyrnog gyda pen mawr a choesau tewion a oeddynt yn llwythi arno hen rygiau, bagiau a hyd yn oed dau sach dros y pac cyfrwy fel bod yr anifail druan yn gwegian dan y pwysau. Ond fe allodd aros ar i fyny a brefu o dro i dro. Roedd erail yn llwytho asynau, y plant yn tynnu cŵn ar dennyn. Siarad, rhegi, wylofain, crio, cyfarth, brefu – clywir hyn oll. Roedd asyn arall yn brefu cwpl o weithiau. Ond ni ddywedodd yr arweinydd yr un gair, fel pe bai yr holl fusnes yn ddim byd i wneud hefo fo.Dyn doeth go iawn!

Fe eisteddoddd yn feddyliol a distaw, ei ben i lawr. Nawr ag yn y man fe boerodd, ond dyna’n unig. Ond yn sgil ei ymddygiad od, fe dyfodd ei boblogrwydd gymaint fel y byddai pob un yn fodlon mynd trwy dân neu ddŵr, fel y dywedir, er ei fwyn. Gellid clywed y sgyrsiau canlynnol:

– Dywedodd un, wrth edrych ar yr arweinydd hefo parch a balchder – Dyliasem fod yn hapus i ddod o hyd i ddyn fel hyn. Os y buasem wedi cychwyn hebddo, Duw a wyr! Mi fuasem wedi trengu. Mae ganddo wir ddoethineb, dywedaf! Mae’n hollol ddistaw. Nid ydyw wedi dweud gair eto!

– Beth ddylai ef ei ddweud? Nid yw y sawl sydd yn siarad llawer yn meddwl llawer. Mae’n ddyn clyfar, mae hynny’n sicr! Dim ond pendroni ac yn dweud dim y mae’n ei wneud – ychwanegodd un arall, ac fe edrychodd yntau ar yr arweinydd mewn parchedig ofn.

– Nid yw’n hawdd i arwain gymaint o bobl! Mae’n rhaid iddo gasglu ei feddyliau gan fod ganddo ddyletswydd fawr ar ei ysgwyddau – dywedodd y cyntaf eto.

Daeth yr amser i gychwyn. Arhoswyd am ychydig, fodd bynnag , i weld os oedd unrhyw un am newid ei feddwl a dod hefo nhw, ond ni ddaeth neb, felly ni allent oedi ymhellach.

– Dyliem ni adael? – gofynasant i’r arweinydd

Fe gododd heb ddweud gair.

Ar unwaith, casglodd y dynion mwyaf dewr o’i gwmpas i fod ar law rhag ofn unrhyw berygl neu argyfwng.

Fe gymerodd yr arweinydd ychydig o gamau, wrth gwgu, ei ben i lawr, yn siglo ei ffon o’i flaen mewn ffordd urddasol. Symudodd y dorf ymlaen tu ôl iddo gan weiddi sawl gwaith “Bydded i’r arweinydd gael bywyd hir!” Fe gymerodd sawl cam drachefn cyn taro i mewn i’r ffens o flaen neuadd y pentref. Yna, yn naturiol, fe safodd yn stond, a fe stopiodd y dorf hefyd. Camodd yr arweinydd ychydig yn ôl a tharo’i ffon ar y ffens sawl gwaith.

– Beth ydych chi eisiau i ni wneud? – gofynasant.

Ni ddywedodd dim.

– Beth ddyliem ni wneud? Torri’r ffens i lawr! Dyna beth sy’n rhaid i ni wneud! Dyna beth mae o wedi dangos i nii’w wneud efo’i ffon? Gwaeddodd rheini a oedd yn sefyll o gwmpas yr arweinydd.

– Dyna’r giat! Dyna’r giat! – sgrechiodd y plant wrth bwyntio at y giat yn sefyll gyferbyn.

– Ust, distewch, blant!

– Duw a’n helpo ni, be sy’n mynd ymlaen? Wnaeth rhai o’r hen ferched groesi eu hunain.

– Dim gair! Mae o’n gwybod beth i’w wneud. Rhwygo’r ffens i lawr!

Mewn eiliad roedd y ffens i lawr fel pe tasai erioed wedi bodoli. Aethant heibio’r ffens.

Prin yr aethant gant cam ymlaen pan redodd yr arweinydd i fewn i lwyn drain a stopiodd. Ni symudodd neb.

– A beth sy’n bod nawr? – gwaeddodd y rhai yn y cefn.

– Torrwch y ddraenen i lawr! – rhuodd y rhai a oedd yn sefyll o gwmpas yr arweinydd.

– Dyna’r ffordd, tu ôl i’r llwyn ddrain! Dyna fo! – sgrechiodd y plant a’r bobl yn y cefn.

– Dyna’r ffordd! Dyna’r ffordd! – gwawdiodd y rhai o gwmpas yr arweinydd, yn dynwaru yn gas.

– A sut y gallem ni, dynion dall, wybod i ble y mae’n ein tywys? Ni all bawb rhoi gorchmynion. Mae’r arweinydd yn gwybod y ffordd orau a mwyaf uniongyrchol. Torrwch y ddraenen i lawr!

Fe wnaethant blymio i mewn i glirio’r ffordd.

– Aw, – criodd rhywun a oedd efo draenen yn sownd yn ei law a rhywun arall a gafodd ei drawo gan ddraenen mwyar duon.

– Brodyr, ni chewch unrhywbeth heb dalu pris. Mae’n rhaid i chi wthio eich hunain er mwyn llwyddo, – atebodd yr aelod dewraf o’r grŵp.

Fe wnaethant dorri trwy’r llwyn wedi ymdrechu’n galed a symud ymlaen.

Ar ôl crwydro ychydig ymhellach, daethant at a bentwr o bren. Cafodd rhain eu taflu i’r ochr hefyd. Yna fe aethant yn eu blaenau.

Ni aethant yn bell iawn ar y diwrnod cyntaf gan fod rhaid iddynt ddod dros nifer o rwystrau tebyg. Ahyn i gyd heb lawer o fwyd gan mai dim ond bara sych ac ychydig o gaws oedd gan rhai tra bo eraill hefo bara yn unig i leddfu eu llwg. Roedd gan rhai dim o gwbl. Yn ffodus roedd yn ystod yr haf felly gallent ddarganfod coeden ffrwythau o dro i dro.

Felly, er mai dim ond pellter bach oedd y tu nôl iddynt ar y diwrnod cyntaf, roeddynt wedi blino’n arw. Ni ymddangosodd unrhyw beryglon mawr na damweiniau chwaith. Yn naturiol, mewn ymrwymiad mor fawr, roedd y pethau canlynol yn ddibwys; draenen yn sownd yn llygaid chwith un dynes, fe wnaeth ei orchuddio a chadach wlyb; criodd plentyn cyn hercian i mewn i foncyff, baglodd hen ddyn dros lwyn mwyar duon a throi ei ffêr, wedi i nionyn y ddaear gael ei rhoi arno, fe wnaeth ddelio a’r poen yn ddewr, ac wrth bwyso ar ei ffon, herciodd ymlaen yn ddewr tu ôl i’r arweinydd (yn sicr, dywedodd nifer y bod yr hen ddyn yn dweud celwydd am ei ffêr, ei bod yn smalio gan ei fod eisiau troi’n ôl).

Yn fuan, Dim ond ychydig ohonynt oedd heb ddraenen yn ei braich neu graith ar ei wyneb. Wnaeth y dynion ddioddef ynarwrol tra bod y benywod yn melltithio’r awr pan wnaethant ymadael , criodd y plant, yn naturiol, gan nad oeddynt yn deall y buasai’r holl waith a phoen yn cael ei gwobrwyo’n hael.

Roedd pawb yn hapus iawn gan ni ddigwyddodd dim bydi’r arweinydd.Mewn gwirionedd, yr oedd wedi ei warchod, ond mwy na hynny, yr oedd yn syml, yn lwcus. Yn y lle gwersylla y noson gyntaf, wnaeth bawb weddio a diolch i Dduw bod siwrne y dydd wedi bod yn lwyddiannus a bod hyd yn oed yr anffawd lleiaf heb ddigwydd i’r arweinydd.Yna fe siaradodd un o’r dynion dewraf. Roedd ei wyneb wedi ei grafu gan ddraenen mwyar duon, ond ni feddyliodd dim am hynny.

– Brodyr, – fe gychwynodd – Yr ydym wedi dod trwy dydd cyntaf ein siwrne yn lwyddiannus, diolch i Dduw. Nid yw’r ffordd yn un hawdd, ond maen rhaid i nibarhau achos rydym yn gwybod y daw y ffordd anodd ymaa hapusrwydd i ni. Boed i’r Arglwydd Dduw warchodein arweinydd rhag niwed er mwyn iddo allu ein tywys yn lwyddiannus.

– Mi wnai golli fy llygaid arall os fydd pethau fel hyn yfory! – dywedodd un dynes yn flin.

– Oww, fy nghoes! – criodd yr hen ddyn, wedi ei argymell gan sylwadau y ddynes.

Parhaodd y plant i swnian a chrio, roedd yn anodd i’r mamau eu distewi er mwyn cael clywed y llefarydd.

– Mi wnei di golli dy lygad arall, mae hynny’n wir – ebychodd yn flin, a bydded i ti ei golli. Nid yw yn anffawd fawr i un dynes golli ei llygaid er mwyn achos mor haeddiannus. Cywilydd arno chi! Ni feddyliech chi fyth am well fywyd i’ch plant? Gadewch i hanner ohonom ni farw yn yr ymdrech hon! Pa wahaniaeth fyddai hynny’n ei wneud? Pe buasem yn cefnu ar ein addewidion oherwydd dy lygaid a choes yr hen ddyn?

– Mae’n dweud celwydd! Mae’r hen ddyn yn dweud celwydd! Dim ond cocsio mae o er mwyn iddo allu troi’n ôl – atseiniodd lleisiau o bob ochr.

– Brodyr, pwy bynnag sydd ddim eisiau mynd ymhellach – dywedodd y llefarydd eto, – gadewch iddo fynd yn ôl yn hytrach na chwyno a rhwystro y gweddill ohonom. Cyn belled a dwi yn y cwestiwn, rydw i am ddilyn yr arweinydd doeth nes bod dim byd ohonai ar ôl.

– Fe wnawn nii gyd ei ddilyn. Fe wnawn ei ddilyn am gydol ein hoes!

Roedd yr arweinydd yn ddistaw.

Roedd pawb yn edrych arno ac yn sibrwd.

– Mae o ar goll yn ei feddyliau!

– Am ddyn doeth!

– Edrychwch ar ei dalcen!

– Wastad yn gwgu!

– O ddifrif!

– Mae’n ddewr! Gellir gweld hynny’n glir.

– Gelli di ddweud hynny eto! Ffensys, drain – mae’n torri trwydden nhw i gyd, mae’n tapio ei ffon yn brudd, yn dweud dim, ac maen rhaid i ni ddyfalu beth sydd yn ei feddwl.

(tudalen nesaf)

Arweinydd (1/3)

– Brodyr a ffrindiau, rwyf wedi gwrando ar eich areithiau oll, felly nawr rwy’n gofyn i chi wrando arna i. Nid yw ein holl drafodaethau a’n sgyrsiau yn werth dim tra ein bod yn parhau yn yr ardal diffrwyth yma. Yn y pridd tywodlyd yma ac ar y creigiau hyn does dim wedi gallu tyfu, hyd yn oed pan oedd blynyddoedd glawog, heb sôn am y sychder presennol, nad ydym wedi gweld y fath o’r blaen. Am ba hyd y gwnawn ni ddod at ein gilydd fel hyn a siarad mewn ofer? Mae’r gwartheg yn marw heb fwyd, ac yn o fuan bydd ein plant yn llwgu hefyd. Mae’n rhaid i ni ddarganfod ateb arall sy’n well a mwy call. Dwi’n meddwl y buasai’n well i adael y tir cras yma a fentro allan i’r byd i ddod o hyd i bridd gwell a mwy ffrwythlon oherwydd ni allem fyw fel hyn dim mwy.

Fel hyn y siaradodd trigolyn o rhyw ardal diffrwythlon unwaith, mewn llais blinedig, mewn rhyw gyfarfod. Dydy lle neu phryd yr oedd hyn ddim yn bwysig i ni erbyn hyn, rwy’n credu. Mae’n bwysig i fy nghredu y digwyddodd hyn rhywle mewn rhyw wlad ers stalwm, ac mae hynny’n ddigon. I fod yn onest, ar un pryd, meddyliais fy mod i wedi dychmygu’r holl stori rhywsut, ond fesul dipyn mi wnes i ryddhau fy hun o’r rhith tywyllodrus yna. Nawr rwy’n credu’n gryf fy mod am ddweud be wir ddigwyddodd a oedd yn rhaid iddo ddigwydd yn rhywle, rhywbryd, ac ni allaf fod wedi ei ddychmygu fy hun mewn unrhyw ffordd.

Roedd y gwrandawyr, a’u wynebau wan, lluddedig, a’u syllu gwag, dilewyrch, bron yn ddigymar, eu dwylo o dan eu gwregysau, yn ymddangos fel pe tasant yn cael eu hadfywio gyda’r geiriau doeth yma. Roedd pob un yn dychmygu’n barod ei fod mewn rhyw fath a wlad hudolus, paradwys lle y buasai gwaith caled yn cael ei wobrwyo hefo cynhaeaf cyfoethog.

– Mae o’n iawn! Mae o’n iawn! – sibrydodd y lleisiau disbyddedig o bob ochr.

– Ydyw’r lle yma yn a…g…o…s? – clywir murmur araf o gongl.

– Brodyr! – Yn sydyn atseiniodd llais cryfach a foddodd allan gweddill y lleisiau cryg, dwl – Ni allem ddod i unrhyw fath o gytundeb fel hyn. Mae pawb yn siarad ond does neb yn gwrando. Beth am i ni ddewis arweinydd? Pwy yn ein mysg y gallem ddewis? Pwy yn ein mysg sydd wedi trafeilio digon i adnabod y ffyrdd? Rydym i gyd yn gyfeillgar, ond ni fuaswn i yn rhoi fy mhlant na minnau dan arweiniaeth unrhyw berson sydd yma. Yn hytrach, dywedwch wrthyf pwy sy’n adnabod y teithiwr draw fan’na sy’n eistedd yn y cysgod ar gur y ffordd ers y bore?

Syrthiodd distawrwydd. Trodd pawb tuag at y dieithryn a syllu yn graff arno.

Eisteddodd y trafeiliwr, canol oed, yn ddistaw fel yn gynharach, ei wyneb brudd bron yn anweladwy o dan ei farf a’i wallt hir, yngholl yn ei feddyliau, gan guro ei ffon fawr ar y ddaear yn ysgafn o dro i dro.

– Ddoe fe welais yr un dyn hefo bachgen ifanc. Roeddynt yn gafael yn llaw ei gilydd wrth gerdded i lawr y stryd. Neithiwr fe adawodd y bachgen y pentref, ond fe arhosodd y dieithryn yma.

– Brawd, beth am i ni anghofio y manion gwirion yma, er mwyn i ni beidio collirhagor o amser. Pwy bynnag ydyw, mae o wedi dod o bell gan nad oes neb yn ei adnabod ac mae’n siwr ei fod yn gwybod y ffordd byrraf a’r ffordd orau o’n arwain ni. Fy marn i yw ei fod yn ddyn doeth iawn gan ei fod yn eistedd yna yn meddwl yn ddistaw. Buasai unrhyw un arall wedi busnesa yn ein materion deg waith neu fwy erbyn hyn, neu wedi cychwyn sgwrs hefo un ohonom, ond mae o wedi bod yn eistedd yna drwy’r amser ar ei ben ei hun yn dweud dim.

– Wrth gwrs, mae’r dyn yn eistedd yn ddistaw gan ei fod yn meddwl am rhywbeth. Mae’n rhaid ei fod yn ddeallus iawn – cytunodd y lleill a dechreusant astudio’r dieithryn drachefn. Roedd pob un wedi darganfod nodwedd ardderchog ynddo, yn profi ei ddeallusrwydd anhygoel.

Ni wastraffwyd mwy o amser yn siarad, felly penderfynodd pawb y buasai’n well i ofyn i’r teithiwr; a oedd yn ymddangos fel pe bai wedi ei yrru gan Dduw i’w harwain nhw allan i’r byd i chwilio am diriogaeth gwell a mwy ffrwythlon. Fe ddylai ef fod yn arweinydd iddynt, a byddent yn gwrando arno ac yn ufuddhau ei eiriau heb gwestiwn.

Dewison nhw ddeg dyn o’u plith i fynd at y dieithryn i esbonio eu dewis iddo. Fyddai’r rhai a ddewiswyd am ddangos iddo y sefyllfa annifyr ac i ofyn iddo i fod yn arweinydd iddynt.

Felly dyma’r deg yn mynd ato dan ymgrymu. Dechreuodd un sôn am y pridd digynnyrch yn yr ardal, am y blynyddoedd sych a’r digalondeb ymysg y bobl. Fe orffennodd fel hyn:

– Mae’r amodau yn ein gorfodi i adael ein cartrefi a’n tir ac i symud allan i’r byd i ddarganfod mamwlad gwell. Ar y foment hon, pan rydym o’r diwedd wedi cytuno ar hyn, mae’n ymddangos fod Duw wedi dangos trugaredd drostom, ac wedi eich gyrru chi yma, chi ddieithryn doeth a teilwng, er mwyn i chi ein harwain a’n rhyddhau o’n trallod. Yn enw holl drigolion yr ardal, rydym yn erfyn arnoch i fod yn arweinydd.

Lle bynnag yr ewch chi, byddem yn dilyn. Rydych yn gwybod y ffyrdd ac yn bendant wedi cael eich geni mewn mamwlad gwell a mwy hapus. Fe wnawn wrando arnoch chi ac ufuddhau bob gorchmynyn. Fyddech chi, dieithryn doeth, yn cytuno i achub eneidiau rhag ddinistr? Fyddech chi’n fodlon bod yn arweinydd i ni?

Trwy gydol yr araith erfynnu, ni gododd y dieithryn doeth ei ben o gwbl.Ni symudodd o’r fan lle wnaethant ddod o hyd iddo yn y lle cyntaf. Roedd ei ben wediei ostwng, roedd yn gwgu ac yn dweud dim.Dim ond curo ei ffon ar y llawr o dro i dro a phendroni. Pan oedd yr araith drosodd, fe mwmiodd yn swta ac yn araf heb newid ei wedd:

– Mi wnai!

– Cawn ni fynd hefo chii edrych am le gwell?

– Cewch! Aeth ymlaen heb godi ei ben.

– Cododd brwydfrydedd a gwerthafawrogiad yn y bobl, ond ni ddywedodd y dieithryn dim .

Dywedodd y deg wrth y cynulliad am eu llwyddiant, wrth ychwanegu mai dim ond nawr yr oeddynt yn gallu gweld doethineb y dyn.

– Ni symydodd o’r fan na chodi ei ben hyd yn oed i weld pwy a oedd yn siarad hefo. Eisteddodd yn ddistaw a pharhaodd i fyfyrio. Dim ond tri gair y dywedodd yng ngwyneb ein holl siarad a gwerthfawrogiad.

– Dyn wirioneddol clyfar! Doethineb prin! – yr oeddynt yn gweiddi yn hapus o bob ochr, yn honni fod Duw ei hyn wedi ei yrru fel angel i’w hachub. Roeddynt i gyd yn bendant o lwyddiant o dan arweiniant nad oedd yn cael ei aflonyddu gan dim byd. Felly fe penderfynasant i setio allan wrth iddi wawrio drannoeth.

(tudalen nesaf)